Stenhård logistik i kycklingindustrin

Kyckling har blivit en lockvara i butikerna. Billig import eller priser som ligger under det som butikerna betalar själva ska dra in kunder.

Cirka 80 procent av det vi handlar i affären är svenskuppfödd kyckling. I storkök är siffrorna de omvända. Här är majoriteten av kycklingköttet från Brasilien, Thailand, Kina och Danmark.

– Vi kan inte konkurrera om priset, säger Lotta Wahlstedt, veterinär på Svensk Fågel som ser hur importen ökar i takt med att vi äter mer kyckling i Sverige.

Den svenska kycklingbranschen domineras av Kronfågel och Guldfågeln, jättar som hämtar sina kycklingar hos uppfödare runt om i landet. Det handlar om en industri där logistiken är A och O. Från den stund de befruktade äggen läggs i kläckerimaskinen, över gryningstimmen när de kommer till något av slakterierna och till när de färdigpackade kycklingarna lämnar slakteriet.

För när de dygnsgamla kycklingarna levereras till uppfödaren vet han eller hon redan vilken natt de ska lämna stallet igen, hur många dagar de har på sig att städa stallarna – ungefär en vecka – och när nästa leverans kommer.

– Det här är ingen sörgårdsidyll, det är en industri. Vi tar hand om kycklingar som fötts upp för att bli mat. Det skäms jag inte för.

Det säger Jimmy Samuelsson, vd på Guldfågeln med anläggningar i Halland och på Öland.

Bröderna Ingemarsson på Bjärefågel har valt en lite annorlunda väg. De har färre kycklingar per kvadratmeter, de låter dem växa i fler dagar och när det är dags för transport till slakt samlas kycklingarna ihop för hand.

Per-Olof Ingemarsson menar att det är snällare mot kycklingarna.

Per Lindal på Mosslunda gård, som har en mer konventionell uppfödning, använder sig av en maskin som knuffar upp fåglarna på ett transportband.

– Att plocka för hand är oerhört jobbigt för personalen. Jag upplever att vi har mindre skador på djuren med den här metoden, säger han.

Många kycklinguppfödare producerar mycket av fodret själva på sina gårdar, men än så länge har de svårt att undvika den importerade och ifrågasatta sojan. Det pågår försök med svenska grödor som rapskakor och åkerbönor, men än så länge är det fortfarande försök.

Anders Larsson på Värlingegården tror att det finns ett svenskt alternativ till sojan inom fem år.

1De vägde cirka 40 gram när de kom till Värlingegården för tre dagar sedan. Värmen är lite hög­re, cirka 32 grader, nu i början och fodret lite mindre proteinrikt än när kycklingarna vuxit till sig. Om cirka 35 dagar ska de ha nått sin matchvikt på runt 1 950 gram.

– Idag har vi inget riktigt bra alternativ till den importerade sojan, men om några år är vi där. Det mesta av fodret vi ger kommer från vår egen gård.

Anders Larsson är ofta inne i stallet på gården utanför Vellinge för att se till att allt fungerar. Ligger kycklingarna tätt är det ett tecken på att det är för kallt och värmen måste upp. I början drar de sig undan när han går sina inspektionsrundor, men efter ett par dagar har de vant sig vid honom.

Gården har precis haft en kycklingfri period, då har stallarna skrubbats rena från de gamla besättningarna.

– När vi är klara är golven så rena att man kan äta från dem.

2Sju gånger om året skickar Per Lindahl på Mosslunda gård iväg cirka 140 000 kycklingar till Kronfågels slakteri som numera ligger i Katrineholm. Han odlar nästan hälften av fodret själv på gården utanför Kristianstad. Av de cirka 4,5 ton som går åt årligen kommer 1,5 ton från vetet från den egna gården. Kycklinghusen – två som tillsammans är något större än en fotbollsplan – eldas med halm från gården och gödseln från hönsen sprids på åkrarna.

– De är många, men jag måste betrakta dem som individer när jag vandrar runt och ser hur de mår och att allt fungerar.

Cirka en vecka före slakt går han runt med specialstrumpor bland kycklingarna. Avföringen fastnar på strumporna som sedan skickas på analys.

– I Sverige har vi väldigt bra försäkringar mot salmonellautbrott, ingen behöver ta risker av ekonomiska skäl. Men merarbetet är enormt.

3De sker alltid mitt i natten, transporterna från uppfödarna till slakteriet.

Sydsvenskan var med när en av fem lastbilar lastades en novembernatt mellan torsdag och fredag. I ena halvan av kycklingstallet sover hälften av kycklingarna, i den andra sveper ett blått ljus långsamt fram och tillbaka.

40 000 fåglar hade nått sin matchvikt, i snitt 1 950 gram, och en maskin med en form av mjuka gummihänder föser upp de slumrande fåglarna på ett rullband i det blå skenet. Färden slutar med ett ofrivilligt hopp ner i en bur.

Det är ovanligt tyst med tanke på att kycklingarna väcks ur sin nattsömn, och att de plötsligt får byta stallgolvet mot burar som ska transportera dem till Guldfågeln i Falkenberg.

Anders Larsson, som driver familjegården Värlingegården med anor från 1700-talet, har tre personer till hjälp den här natten.

4Jimmy Samuelsson, vd på Guldfågeln, kan följa orderingången på stora tv-skärmar som hänger utanför hans kontor. Minst fem miljoner ska det stå vid dagens slut för att omsättningsmålet ska nås.

Ute i fabriken står de anställda vid olika löpande band omgivna av kycklingar eller kycklingdelar. I taket löper band med kycklingar i mer eller mindre styckad form.

Innan arbetsdagen är slut ska allt vara klart för transport till lagret.

När kycklingen är slaktad och plockad hamnar den i mörningskylen i tre timmar. 18 000 kycklingar får plats på det tre kilometer långa bandet som glider runt i mörnings­kylens tak i cirka två graders temperatur. Utanför kylen väntar en arm som sträcker ut vingarna så att de kan skäras av på exakt rätt ställe.

Bröstfilén med skrov är nästa del att styckas av, styckningen sker maskinellt. Till det kommer kontroller, finputsning och förpackning.

5Det är svart ute när last­bilen som ska transportera kycklingarna till slakteriet parkerar utanför stallet på Bjärehalvön.

Utlastningen och transporten sker i mörker, för då är de färdigväxta majskycklingarna som lugn­ast och risken att de blir stressade under transporten minskar.

– Vi har nästan för nära till vårt slakteri, några kilometer bort hade varit bättre för kycklingarna, säger Per-Olof Ingemarsson, en av två bröder som äger Bjärefågel.

Ett företag som arbetar i betydligt mindre skala än jättarna i branschen och låter kycklingarna växa till sig något mer innan de förs till slakt – 42 dagar.

– Vi tar avstånd från antibiotika och liknande mediciner. Vi tog reda på hur många kycklingar vi kunde ha per kvadratmeter utan att de behövde få antibiotika. I de traditionella stallarna är det 36 som gäller. Vi ville vara på den säkra sidan och har därför 18 kilo kycklingar per kvadratmeter i våra stallar.

Bröderna Ingemarsson står för drygt 1 procent av den svenska kycklingproduktionen. I början var kunderna främst krögare, nu har även vanliga konsumenter hittat dem.

Bjärefågels kycklingar plockas för hand i mörkret. Per-Olof Ingemarsson menar att det är det bästa för kycklingarna.

– Det fungerar även för dem som ska plocka ner fåglarna i transportbackarna eftersom vi inte har så många som ska iväg åt gången.

– Bjärefågel har också sina fåglar i stall, inomhus. För att de ska få kallas kravmärkta måste de gå utomhus. När man har fåglarna utomhus är risken för salmonella större och kycklingarna utsätts oftare för skador. Det vill inte vi, förklarar Per-Olof Ingemarsson.