Mordet som väckte ett land

I klassrummet, där Juno Blom var lärare i svenska som andra språk fanns de. Tjejerna som utsattes för hedersvåld och förtryck. Det var under första halvan av 1990-talet och flera år före mordet på Fadime Sahindal.

Juno Blom förstod inte. Hon såg inte tjejerna. Andan i skolan var att se till att föräldrarna var nöjda. När de inte tillät sina barn att delta i sim­undervisning accepterade skolan det. Inget annat ordnades för eleverna, trots att möjligheter fanns.

– Jag mår fortfarande dåligt av att jag inte stod upp för barnen. Att det fanns ett sådant tydligt föräldraperspektiv gjorde förmodligen att frågan inte blev tydlig tidigare. Det är en av mina drivkrafter, säger hon.

Juno Blom är nationell utvecklingsledare i hedersfrågor, med säte på Länsstyrelsen Östergötland. För några år sedan mottog hon pris av Fadimes minnesfond, med motiveringen att hon under många år engagerat sig för förtryckta tjejer och kvinnor: ”Som föreläsare om hedersrelaterat våld har hon hela landet som arbetsfält. Juno Blom är en ovanligt obyråkratisk byråkrat som visar hur viktigt det är att kombinera professionellt och personligt engagemang, en eldsjäl som stöttat och hjälpt många utsatta tjejer.”

Det var först i slutet av 1990-talet som hon började inse vad hedersproblematiken handlade om. En dagfolkhögskola med vuxna elever i ett miljonprogram i Norrköping öppnade Juno Bloms ögon. Kvinna efter kvinna vittnade om samma saker. De satte ord på sina och döttrarnas tillvaro. När kvinnor aktivt bad Juno Blom om hjälp vände hon sig till andra i kommunen. Där fanns ingen kunskap och beredskap, säger hon.

– Jag fick själv ta ansvar för att konkret lösa varje case, och för att förändra och synliggöra.

När Sara Mohammad landade på Arlanda 1993 hade hon med sig egna erfarenheter. Hennes bror hade flera gånger riktat skjutvapen mot hennes huvud för att hon vägrade låta sig bli bortgift. Till slut insåg hon att han verkligen skulle döda henne om hon inte flydde. Under fem månader flyttade Sara Mohammad runt till olika hjälpsamma människor som gömde henne. Familjen trodde att hon tagit sitt liv.

– I mitt hemland, irakiska Kurdistan, fanns inte någon kvinnojour att gömma sig på, det fanns ingen som kunde hyra ut en lägenhet. Som flicka kan man inte leva ensam där.

Situationen blev ohållbar. Och längtan efter familjen för stark. Sara Mohammad säger att hon inte klarade att leva så isolerat från sin familj. Hon gav sig till känna och bad att få komma hem.

– Släkten samlades och bestämde att jag fick återvända. De hade köpt en fru till min bror, så han hade lugnat ner sig lite, säger hon.

Där och då lovade Sara Mohammad sig själv att hon skulle viga sitt liv åt att hjälpa andra utsatta.

– När jag flera år senare kom till Sverige som politisk flykting tänkte jag att nu måste jag förverkliga löftet till mig själv.

Sex år senare, 1999, hedersmördades 19-åriga Pela Atroshi under en resa till hemlandet irakiska Kurdistan. Hennes farbröder dömdes för mordet i en uppmärksammad rättegång här i Sverige. Pela Atroshis manliga släktingar hade ansett att hennes livsstil vanärat familjen.

Sara Mohammad medverkade i rättegången som ett slags expertvittne i hedersfrågor. Hon märkte, som så många gånger tidigare under sina år i Sverige, att det saknades kunskaper om hedersvåld och förtryck, även bland dem som jobbade med utsatta kvinnor.

– Frivilligorganisationer i allmänhet fanns ju, men ingen som visste vad detta handlar om. Därför bildade jag och några andra föreningen Glöm aldrig Pela, säger Sara Mohammad.

Nästan som besatt ägnade hon sin tid åt att skapa uppmärksamhet kring hedersproblematiken. Hon gjorde dokumentärfilmer, skrev artiklar och bombarderade dåvarande integrationsministern Mona Sahlin och andra med brev, ”jag trodde inte de hade annat att göra än att läsa mina brev”, skojar hon idag. En dag när hon var ute med barnvagnen i Gävle centrum fick hon frågan av TV4, som gjorde en enkät på stan, om mammors situation i kommunen.

– Då började jag babbla om kvinnornas situation i Kurdistan.

Föreningen arbetade praktiskt med att hjälpa dem som tvingades fly undan sina familjers hot, våld och förtryck. Men också opinionsbildande, genom utbildningar och seminarier. Det var vid ett sådant tillfälle som Sara Mohammad och Fadime Sahindal träffades. Flera gånger sökte Fadime Sahindal hjälp och skydd från sin släkts dödshot. Men hon blev inte tagen på allvar och gick därför ut i massmedia för att berätta om sin situation. Familjen krävde att få gifta bort henne med en kusin i Turkiet. Hon vägrade och flydde, undan sin familj.

– Jag berömde henne för att hon var så modig och kom ut och berättade om verkligheten. Vi bestämde att hon skulle hålla tal för föreningen.

Fadime Sahindal blev snabbt en frontfigur, en ung tjej som tog offentlig strid för sina rättigheter mot familjen och dess traditioner. I november 2001 fick hon tala i riksdagen. Hon sa bland annat: ”Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.”

Två månader senare, i januari 2001, mördades Fadime Sahindal av sin pappa. Han dök upp och sköt henne när hon i smyg träffade sin mamma och syster. I och runt domkyrkan i Uppsala samlades flera tusen människor för att hedra henne på begravningen. Kronprinsessan satt i kyrkbänken, liksom riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin.

Sara Mohammad var där med sin förening, som nu fick lägga till Fadime i namnet: Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. De hade med sig en banderoll med texten: Fadime! Vi kommer att fortsätta din kamp mot hedersmord”.

Det blev ett bryskt uppvaknande för det svenska samhället. Tidigare hedersmord, på Pela Atroshi, och på 15-åriga Sara som ströps i Umeå 1996 av sin bror och en kusin, hade visserligen skapat oro och en hel del rubriker. Men den här gången blev det annorlunda. Hedersvåld och förtryck blev en politisk angelägenhet.

– Mordet bekräftade skräcken som många beskrivit. Vi fick något att utgå ifrån som alla hört talas om. Fler engagerade sig och sveket mot tjejerna blev ett politiskt ställningstagande, säger Juno Blom.

Nu startade massor med arbeten, projekt och insatser. Landets 21 länsstyrelser fick uppdraget att arbeta med attitydförändringar och med att utveckla skyddat boende. Ungdomsstyrelsen utbildade tjejjourer och personal som jobbade med ungdomar, och kartlade tvångsäktenskap. Myndigheten för skolutveckling tog fram stödmaterial till skolor, Socialstyrelsen kartlade hedersvåldets omfattning och sökte forskning och arbetsmetoder från andra länder, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen utbildade sin personal, Skolverket utbildade skolledare. För att nämna några exempel.

Sedan 2003 har regeringarna satsat 334 öronmärkta miljoner kronor, visar den sammanställning som utbildningsdepartementet gjort för Sydsvenskans räkning. Länsstyrelserna har sedan 2007 årligen fått 30 miljoner kronor för olika insatser, bland annat för att skapa skyddade boenden. Idag finns 250 sådana platser för dem som hotas av hedersvåld. Länsstyrelserna har också delat ut medel till olika organisationer, i Skåne exempelvis till Elektra (där Sharafs hjältar ingår), Brottsofferjouren, Iransk-svenska föreningen i Malmö, Bron i Lund och Pusselbiten i Landskrona.

Till en början verkade insatserna styra åt samma håll. Man talade om samma saker: Att förtrycket och våldet inte kunde accepteras. Att samhället hade svikit de utsatta tjejerna. Att samhället nu måste sluta svika de unga tjejerna.

Men ganska snart tog diskussionen om definition och orsak fart. Vad är egentligen hedersvåld? Vilka gör sig skyldiga till det? Vilka drabbas? Beror det på etnicitet, könsmaktsordning, kultur och tradition eller religion?

Enligt Juno Blom och Sara Mohammad står den diskussionen fortfarande i vägen för det praktiska arbetet med att skydda unga drabbade. Det råder en beröringsskräck när det gäller hedersvåld och förtryck, menar de.

– Rädslan att stämplas som rasist för att man pekar ut särskilda grupper styr mer än de ungas rätt till hjälp och skydd, säger Sara Mohammad.

– Det är lättare att blunda för dem som är utsatta än att ta strid med dem som utsätter. Men det är fegt. Vi måste ha modet att stå upp för dem som behöver hjälp, säger Juno Blom.

De många satsningarna har trots det lett till förbättringar de senaste tio år, det är alla överens om. Forskning, kartläggningar och utbildning har gett bredare kunskaper, och ungdomar känner i dag bättre till sina rättigheter och möjligheter.

Men fortfarande brister samhället i sitt arbete med de utsatta. Det konstaterar regeringen i Handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja (2010). Bland annat saknas tillräckliga rutiner och riktlinjer i kommunerna när elever långvarigt hålls borta från skolan. Kommuner håller sig inte heller tillräckligt informerade om livssituationen för de mellan 16 och 20 år som inte arbetar eller pluggar. Uppmärksamheten brister när det gäller kopplingen mellan att barn utsätts för hot och våld och att de riskerar att bli bortgift, rättsväsendet missar också att uppmärksamma sambandet mellan att unga utsätts för olaga tvång eller olaga hot och att de kan bli borgifta. Ungas utsatthet når ofta socialnämnder först när det är akut och aktuellt med akuta omhändertaganden. Myndigheter har fortfarande svårt att identifiera ungas behov av stöd och hjälp.

– Ungdomarna märker när vuxna inte förstår vad det är för hjälp de behöver. De är livrädda att vi ska ringa hem och försöka reda upp, och med det försätta dem i ännu större fara. De vet ju att det här inte går att lösa med ett telefonsamtal, säger Juno Blom.

Sedan årsskiftet har Länsstyrelsen Östergötland, där hon är utvecklingsledare i hedersfrågor, flera nationella uppdrag. Bland annat ska man testa den vägledning som arbetats fram för stöd och rehabilitering av unga som placerats i skyddat boende. Vägledningen ska testas i sex olika kommuner. Man ska också genomföra utbildningar riktade till personal inom statliga, kommunala och fristående verksamheter och ta fram information till unga och samla nätverk.

– Vi måste omvandla retorik till praktik och öka kunskaperna bland de som jobbar med utsatta, säger Juno Blom.

Det är vanligt att ungdomar känner sig misstrodda när de väl tar mod till sig att be om hjälp, säger hon. De möts av ifrågasättanden istället för frågor. Därför drar sig många för att vända sig till samhället. Därför får de hjälp ofta först när det är akut. Eller försent.

Sara Mohammad är ständigt är i kontakt med både tjejer och killar som är utsatta. Hon ger ett exempel från i fjol, på hur illa det kan gå när samhällets skydd inte funkar.

– Jag kallades akut till Kalmar för att en 14-årig flicka riskerade att bli bortgift. På ett möte med socialtjänsten sa jag att de måste agera direkt, flickan skulle sannolikt föras till sitt hemland redan samma helg. Först sa socialen helt nej till att omhänderta henne, eftersom flickan inte själv hade vänt sig till dem. Sen ändrade man sig. Men trots mina varningar väntade man till efter helgen med att agera. Då var det redan försent. Flickan hade, precis som jag trodde, tagits ur landet den helgen.

Det är därför, säger Sara Mohammad, som hedrandet av Fadime Sahin­dal och andra offer för hedersvåldet, är så viktigt. Det får inte bli tyst.

Den här helgen har det hållits manifestationer på flera håll i landet. I Uppsala har en park invigts, med hennes namn.

– Fadime dör aldrig. Hennes medsystrar lever i detta och vi måste ständigt påminna om deras verklighet, säger Sara Mohammad.