På turné med Moomsteatern

Klas Malmberg letar runt i sin väska. Han är arg över ”skitmaskiner som slukar batterier” och fiskar upp några nya som han sätter i cd-spelaren.

Med slutna ögon återvänder han in i operans värld, kinderna blir våta av tårar. Ingenting rör vid hans innersta så som opera, säger han. Värst är det med Wagner. Då öppnas tårkanalerna ohämmat.

– Musiken gör mig så lycklig.

Moomsteaterns fasta ensemble är tillsammans med ett helt lass övrig teaterpersonal på väg i buss från slovenska huvudstaden Ljubljana till den lilla hästorten Lipica någon timme bort. Bakom sig har de intensiva dagar av repetitioner, turistande och till slut höjdpunkten och syftet med hela Slovenienresan: att framföra sin pjäs ”Ett sekel utan ord” på huvudstadens pampiga teater inför 450 åskådare.

Alla är lite tagna, inte minst av det översvallande mottagandet på scenen kvällen innan. Efter den två och en halv timme långa föreställningen ville applåderna aldrig ta slut. Inte heller det fortsatta nattliga firandet.

Att det nu bär av till Lipica var egentligen inte meningen, men hotellet i Ljubljana har råkat dubbelboka. Eftersom teatersällskapet består av tjugotre personer fick man sträcka sig åtskilliga mil utanför stan för att hitta en fungerande ersättning.

Det är lite oroligt bland skådespelarna. Även om de är förberedda på hotellbytet behöver de orientera sig i förändringen; hur ser hotellrummen ut? Kommer de att bo nära varandra? Finns det mat?

Ulrika Bååth, som är inspicient (teaterns spindel i nätet) har som vanligt koll på läget. Lugnt och metodiskt betar hon av frågorna, innan också hon slår sig till ro i bussätet.

Moomsteaterns resa till Slovenien börjar några dagar innan. Och egentligen ännu tidigare eftersom förberedelserna pågått i många månader. Föreställningen på Ljubljanas stora scen är en del av Europeiska socialfondens projekt Equal, som syftar till att motverka diskriminering och ojämlikhet inom arbetslivet. Bland annat genom ett transnationellt samarbete mellan Moomsteatern och en handikapporganisation i Slovenien.

För Moomsteaterns del har projektet inneburit en stabil ekonomi och därför kunde man förra sommaren anställa Klas Malmberg och fyra skådespelare med avtalsenliga löner. I det ingick utbildning i samarbete med teaterhögskolan och 20 akademiska poäng samt en kurs med innebörden att ha lön istället för dagersättningar och pension.

– Och så blev vi medlemmar i Teaterförbundet. En sån känsla, jag är med i samma förbund som Mikael Persbrandt och Nina Gunke, säger Klas Malmberg.

Dagen för föreställningen i Ljubljana präglas av koncentration. Nere i matsalen på hotellet sitter de flesta huller om buller och mumsar slovensk frukost med äggröra, korv och sötsaker.

Några ska den här förmiddagen till teaterhuset för intervjuer med tv-stationen Pop, som vill göra ett inslag om den ovanliga ensemblen; nio skådespelare varav fem är utvecklingsstörda.

Strålkastarna riktas mot Klas Malmberg som får frågor om vad han lärt sig på teaterhögskolan (”att fokusera”), vad han tycker mest om inom teatern (”sång och musik”), vad han tycker om sin resa till Slovenien (”fantastiskt, det är så spännande att komma ut och träffa nya människor”) och om sin roll i pjäsen (”det kan jag inte svara på, de är så många”). Kjell Stjernholm tolkar.

Klas Malmbergs första möte med Moomsteatern var pjäsen ”Den lilla människan” i slutet av nittiotalet. Han var där som publik och lämnade föreställningen djupt imponerad av skådespelarna och uppfylld av en påtaglig glädje som han upplevde fanns på scenen. Själv jobbade han då i matsalen på en bank, ett jobb som han haft i arton år och som var helt okej, men något inom honom pockade på. Det var dags att göra annat.

Efter att ha provat på kaféer och lager blev det till slut en praktikplats på Mooms-teatern Det var en spännande värld, men efter en vecka ville Klas Malmberg sluta; det var svårt att vara tillsammans med andra utvecklingsstörda och så längtade han tillbaka till det invanda och bekanta.

Trots det fullföljde han de avtalade veckorna och när de var över var Klas Malmberg fast.

– Jag har förändrats mycket sedan jag kom till Moomsteatern. Jag är gladare och piggare. Och mycket modigare, säger han idag.

Efter tv-intervjun frågar Klas Malmberg producenten Suzanne Hellberg hur hon tycker att det gick. Hon har just petat in en lång blomsterboa i några lådor på scenen inför kvällens föreställning och har därför följt skeendet på några meters avstånd. Hon kramar honom och säger att det gick mycket bra. Själv är han också nöjd även om det var svårt att svara på frågorna.

Klas Malmberg pratar om sig själv som utvecklingsstörd och om andra som normala. Helst är han tillsammans med normala, det utmanar mer. Och han tycker att det är påfrestande att vara med andra utvecklingsstörda. De trycker på så mycket, säger han, lämnar inte ifred.

– Som nu på morgnarna under resan till exempel, då får man tiotusen frågor om hur dags man kom hem på natten. Det är tjatigt.

Han försöker att utmana sig själv hela tiden genom att göra sådant som han inte gjort förut. Som att själv beställa öl i baren när de är ute. Eller fråga om något han undrar över.

– Varje gång jag klarat något jag inte gjort förut blir jag helt sprittig och spattig i kroppen av glädje, säger han.

Det finns saker som är för svåra. Att stå i kö är väldigt pressande. Och att packa ner varor när man handlar. Liksom att vara ute i regn, när vattnet piskar i ansiktet. Då uppstår ett slags stress i hjärnan, säger han, som leder till att han blir stirrig och blockerad. Det är som om hjärnan blir helt stängd.

– Det är i de stunderna som jag känner mig utvecklingsstörd.

När tv-teamet lämnat teatern insisterar Klas Malmberg på att hitta en musikaffär så att han kan fylla på sitt förråd med operaskivor. Suzanne Hellberg följer med. Hon började i januari som producent och koordinator. Hon beskriver sin arbetsplats som en professionell teater med massor av kärlek och glädje. Alla rycker in varhelst det behövs.

Nu tar hon Klas Malmberg under armen och går till skivaffären, där Klas Malmberg hittar nya operaskivor, bland annat en Maria Callas.

Musik är utan konkurrens det viktigaste i hans liv. Varje morgon hemma i Malmö sätter han på stereon. Han säger att han är tokig i operor, operetter, baletter, musikaler. Under en period på åttiotalet såg han musikalen ”Kungen och jag” så många gånger att han till slut fick blommor – av ensemblen.

– Då hade jag varit där säkert femtio gånger.

Musik och teater tar fram alla känslor, säger han. Solister och körer får honom alltid att gråta, han beskriver det som att han nästan faller i trans. Själv musicerar han inte.

– Jag tog en gitarrkurs en gång, men det gick inte så bra.

Det blir inte så mycket vila innan det är dags att återvända till teatern. Under upprepet veckan innan, när föreställningen skulle fräschas upp inför Slovenienresan, hade Klas Malmberg glömt turordningen i en viss scen. Nu repeterar han tillsammans med Kjell Stjernholm och tar sedan på sig sina älskade röda högklackade skor för att träna i trappan. Upp och ner ett par gånger för att hitta rätta stuket inför sång- och dansscenen i rosa-grön galaklänning, de skyhöga pumpsen och en blond, storlockig peruk.

– Jag har Lill-Babs i mina tankar när jag gör den scenen, hon är min förebild och inspiratör, säger han.

”An Unspoken Century”, som föreställningen heter inför den slovenska pub-liken, är en resa som startar med inflyttningen till städerna i början på nittonhundratalet. Den passerar bland annat den sista svenska exekutionen, Titanics förlisning, införandet av kvinnlig rösträtt, andra världskriget, televisionens ankomst, elektriska chocker som behandlingsform, kollektivismen, individualismen och avslutas med nyårsafton inför millennieskiftet. Det betyder många roller för var och en av de nio skådespelarna och de två musikerna. Klas Malmberg tvättar durken på Titanic, blir halshuggen och stampar ihjäl en råtta, för att nämna något.

På bussen till Lipica dagen efter säger Klas Malmberg att jobbet som skådis gör livet bättre på många olika plan. Dels yrkesmässigt. Kjell Stjernholm ställer höga krav och förväntar sig resultat och det tycker Klas Malmberg är bra, det är på riktigt. Dels har den egna lönen förändrat mycket.

– Jag kan inte beskriva känslan när jag köpte min egen stereo för min egna pengar som jag fått för att jag själv har gjort ett bra arbete, säger han.