13-årige Johan väntade på adhd-medicin i tre år

Johan är 13 år, men problemen med koncentrationssvårigheter och utbrott började på dagis. I första klass fick han första gången kontakt med skolpsykolog, men Johans mamma Anna tyckte inte att det räckte.

Efter ett år flyttade Johan till en friskola som lovade mer stöd. Men skolan visade sig varken ha tillgång till psykolog eller sjuksköterska, och Anna tog en första kontakt med Bup.

– De gjorde klart redan från början att det var väldigt långa köer, säger hon.

Medan Johan stod i kö fick familjen stödsamtal med kurator på Bup.

– Det hjälpte för stunden, men det blev ingen utredning gjord, säger Anna.

I tredje klass flyttade Johan till en resursskola, en liten skola med sex vuxna på fjorton elever. Samtidigt tog Anna upp kontakten med skolpsykologen igen. Han gjorde en basutredning om Johan, som han skickade till Bup.

På resursskolan fick Johan stöd och hjälp, och situationen ljusnade något. Från Bup hördes ingenting.

– Med tanke på att det gick lite bättre så tog väl inte jag tag i det så mycket, säger Anna.

Hon ringde ett par samtal, men och fick veta att det fortfarande var många i kö.

Efter sammanlagt tre år gjorde Bup en utredning om Johan och kom fram till att han har en form av adhd. Idag äter han medicin som hjälper honom, och han går i en vanlig skola.

Men Johan är väldigt känslig för förändring, och de många bytena av skola har frestat på. Utan diagnos har han mött mycket oförstående från omgivningen.

– Under de här åren har han bara sett att alla har blivit arga på honom. Han har varit ganska utsatt, säger Anna.

Johan har fått ett rykte i skolan, ”alla” har vetat att han har varit den jobbige som ställer till det för sig.

– Han har inte så mycket kompisar, han känner sig isolerad i perioder och han har svårt att ta sig ut, rädd för att ta tag i saker. Och så tycker han att han är annorlunda för att han medicinerar. Han är rädd för sitt rykte helt enkelt.

Hur situationen hade varit för Johan om kön hos Bup hade varit kortare kan Anna inte veta. Men att väntetiden inte har gjort honom gott är hon säker på.

– Det bästa hade varit om man hade satt in resurser på den ursprungliga skolan från början. Då hade han kunnat gå kvar med sina kompisar.

Fotnot. Anna och Johan heter egentligen något annat. Av hänsyn till pojken publicerar Sydsvenskan inte deras riktiga namn.