"De unga bryr sig inte om hiv"

– Det skulle behövas en superkändis som trädde fram och berättade om sin hiv. Tystnaden är för stor, och därmed både fördomar och spridningrisk.

Malmöbon Carl-Peter Licorish är ur det perspektivet dessvärre ingen superkändis. Men han har gjort sitt bästa för att träda fram som hivpositiv: både som medverkande i dokusåpan Baren för några år sedan, som dragartist och som informatör om sjukdomen.

– De bad mig ställa upp i Baren för att det skulle skapa konflikter med en hivpositiv deltagare. Men det nämndes knappt.

– Å andra sidan stör det mig mindre att folk säger ”där är den hivpositive från tv” än ”där är bögen från tv”. Vadå bögen, idag?

Jag har stött på unga som tvekar att ta mig i hand. De vet väldigt lite om hiv, säger Carl-Peter Licorish, hivpositiv sedan tjugo år. Foto: Martin Lindeborg

Det är tjugo år sedan Carl-Peter Licorish fick diagnosen, 23 år gammal. Med dåtidens behandlingsmetoder skulle han ha varit död i dag. Men 1996 kom revolutionen: bromsmediciner. Sedan dess har relativt få människor i Sverige insjuknat i aids och dött.

Så Carl-Peter Licorish lever ett ganska normalt liv. Tack vare tre tabletter om dagen. Biverkningar som hud- och magbesvär ställer visserligen till det, men försumbart jämfört med alternativet. Behandlingen för en hivpositiv beräknas kosta runt 200 000 kronor om året.

– Så länge spridningen är så liten och inte har börjat bland de unga än är det inga kostnader som får samhället att se hiv som ett ekonomiskt problem och agera mer kraftfullt.

Bara ett fåtal yngre blir hivpositiva i dag. Första halvåret i år var det tolv nya fall i åldrarna 15–29 år, därav fyra heterosexuellt, sju homosexuellt och en av sprutmissbruk, enligt Smittskyddsinstitutet.

Det gör att yngre sällan bryr sig. En generation som inte upplevde åren i mitten av åttiotalet då hiv och aids just upptäckts. Varningarna haglade och människor över hela världen kände sig tvungna att ändra sin sexuella livsstil.

I Sverige trädde designern Sighsten Herrgård fram och gav aids ett ansikte, bastuklubbar för homosexuella förbjöds, kondomförsäljningen sköt i höjden och ansvarskänsla och dödsskräck blev tidigare okända mantran vid bardiskarna.

– När jag är ute och håller information i skolorna märker jag att problemet inte finns i de ungas medvetande. Och jag har stött på unga som tvekar att ta mig i hand. De vet väldigt lite om hiv, säger Carl-Peter Licorish.

Än mindre är medvetenheten utanför storstäderna. Carl-Peter Licorish har åtskilliga kompisar som fått problem både med sjukvårdspersonal, kollegor och bekanta när de berättat att de är hivpositiva.

Ändå är det sedan länge fastslaget att smittorisk i stort sett bara finns vid sexuellt umgänge när kroppsvätskor och oskyddade slemhinnor möter varandra.

– Jag märker det själv ibland när folk tvekar att ta mig i hand. Konstigt nog är sjukvårdspersonal ofta rädda.

– Och det finns skräckexempel som när en kompis till mig som var servitör berättade för sin chef att han var hivpositiv och fick order att antingen börja diska istället eller sluta.

Nu jobbar Carl-Peter Licorish mycket med föreningen Noaks ark i Malmö. Där är ett hundratal av Skånes runt 550 hivpositiva medlemmar. Noaks arks huvudjobb är stödverksamhet och förebyggande arbete, bland annat information till främst yngre och invandrare.

Det behövs sannerligen, konstaterar han.

– Jag skulle inte rekommendera att en nypositiv går ut och berättar om det. Tyvärr.