En fråga om identitet, tillhörighet och rötter

Tanken med de sex–nio storlänen är att dela upp bland annat sjukvård, utbildning och arbetsmarknad i bärkraftiga regioner. Men att flytta gränser berör något långt utöver det: Identitet. Tillhörighet. Rötter.

I många andra länder kan människor döda för sin identitet, för att tillhöra en etnisk region. Svenskarna har kommit lite längre. Men det var inte så många hundra år sedan tiotusentals liv offrades här för att Skåne, Blekinge och Halland skulle bli svenska i stället för danska.

Världen håller visserligen på att bli global. Och länders gränser håller på att bli omoderna. Regioner är det nya, både kring Öresund, i Haparanda-Torneå och på många andra håll där närhet gör att näringsliv, utbildning och allt vad det är gifter sig över språk- och andra barriärer. Och ändå kan de flesta trots att de är vid sina sinnens fulla bruk gå ed på att en viss person är hallänning och en annan skåning, att Sven är smålänning och Elsa bleking.

Nu ska de alla kanske bli södra götalänningar. Vilket redan har orsakat våldsam debatt i framför allt Halland och Blekinge, båda landskap som hotas av klyvning när de nya länsgränserna ska klubbas.

– Landskap är ändå en annan sak än län. Vem skriver hyllningsdikter till Västra Götalands län? säger Inga-Lena Fischer, politisk chefredaktör på Blekinge läns tidning och därmed mitt i det blekingska getingboets surr.

I Blekinge finns en starkt splittrad identitet, hävdar hon.

– Jo, att vara bleking är att vara kluven. Sölvesborg och Listerlandet drar åt Skåne, mittregionen åt Småland. Sedan har vi anomalin/avvikelsen Karlskrona som Stockholm plitade hit och på något sätt står för sig själv.

Själv tycker hon att tillhörigheten till Skåne är naturligast. Blekinges färjetrafik växer till exempel explosionsartat och gör Blekinge till en självklar fortsättning på Skånes inriktning söderut. Samtidigt finns det starka krafter som arbetar för småländsk tillhörighet.

– Att dela Blekinge mitt itu är i alla fall inte görligt. Så identitetsdebatten inför beslutet blir intressant, säger Inga-Lena Fischer.

I Halland blir diskussionen inte ens intressant. För den halländska identiteten är grundmurad och stark, menar Hans Bergfast, försteantikvarie på länsstyrelsen i Halland.

Han är också sekreterare i Hallands akademi, en sammanslutning som – utöver att sprida ljus över den halländska vitterheten och stödja forskning och utveckling – har som mål att främja halländsk identitet.

– Det vore oerhört konstigt om Halland som är en väl avgränsad enhet skulle delas, säger han.

Visserligen är Halland känslomässigt splittrat genom att den norra delen där tillväxten är störst har stark knytning till Göteborg. Den södra delen har inte alls samma bindning mot Skåne utan har Halmstad som naturlig mittpunkt, menar Hans Bergfast.

– Men Halland har sin sammanhållna identitet. I folkkulturen, byggnadsskicket och framför allt landskapet med havet, den fria horisonten, badlivet, fisket, slättlandskapet.

– Jag har inte ens kunnat ta till mig diskussionen om att eventuellt dela Halland, det finns liksom inte.

Även Småland står inför en möjlig splittring där nuvarande Kronobergs, Jönköpings och Kalmar län kan hamna i olika storlän.

– Men här tror jag inte det påverkar något. Landskapskänslan och identiteten lever sitt eget liv, säger Karl Johan Krantz, landsantikvarie och chef för Smålands museum i Växjö.

Smålänningarna är luttrade efter diverse gränsdragningar genom tiderna, menar han. Kronobergs län och Kalmar län har en gång hört ihop. Och så sent som 1971 drogs nya gränser så att Kronoberg fick några kommuner från Jönköpings län och förlorade några till Kalmar.

– Naturliga gränser består eftersom de handlar om något annat. Se bara på spänningen mellan skånsk skogsbygd och slättbygd, säger Karl Johan Krantz.

Identitet är för övrigt en relativ historia, menar han.

– Här i Kronobergs län kommer jag från Bergs socken, i Jönköping kommer jag från Kronoberg, i Stockholm är jag smålänning och i London svensk. Så är det ju, oavsett administrativa gränser.

Landskapstänkandet är ett relativt sent påfund, menar Göran Sjögård, chef för Folklivsarkivet i Lund.

– Går man bara hundra år tillbaka i tiden var det den närmaste egna bygden som var det viktiga och den man identifierade sig med. Man reste hemifrån in till stan ibland eller så.

– Sedan har det vardagligt blivit praktiskt att tala om landskapet som identitetsskapande. Men i dag med det nya regiontänkandet är det inte så viktigt, inte ens nationalkänslan är lika betonad i dag som förr.

Det var inte många år sedan den skånska frågan var högaktuell. I ett slags självständighetsrus som uppstod när experimentet med Region Skåne inleddes 1997 blev skånsk identitet det finaste som fanns.

Inte bara i regionpolitiken och bland diverse energiska skåneländska intresseorganisationer. Den skånska flaggan blev plötsligt rumsren efter att tidigare ha förknippats med Skånepartiet. Försäljningen av den ökade under åren kring sekelskiftet våldsamt hos Skånes ledande flaggtillverkare Flaggfabriken Skandia.

– Det är över nu, säger flaggfabrikens ägare Kerstin Gahne.

– Vi säljer ett par hundra skånska flaggor om året. De flesta privatpersoner som köper är folk som flyttat från Skåne, både inom och utanför Sverige.

Det kan naturligtvis tolkas på många sätt. Men den skånska självbilden lär ha ändrats av senare års tilltagande Öresundsintegration. Och av att någonstans runt var fjärde skåning numera har rötter utanför Skåne.

Skåne lever inte under något hot att varken splittras eller försvagas av ett nytt storlän, oavsett hur det kommer att se ut. Därför har den skånska debatten kring ansvarsutredningen varit svag. Tills idag, kanske.