Ridå för paradoxen Persson

Mona Sahlin har en gång påpekat: Har ni tänkt på att Göran Persson är född samma år som Bruce Springsteen?

Nu ska Mona om en vecka ta över efter Göran som socialdemokraternas partiordförande – och det är dags för avskedsintervju med mannen som regerat Sverige längre än någon annan i modern tid, undantaget Tage Erlander.

Persson tar emot i röd slips och brunrutig skjorta i socialdemokraternas riksdagskansli. Rummet är sparsamt inrett, långt från den bekväma lyxen i hans gamla hörnrum på Rosenbad, där Fredrik Reinfeldt nu huserar. Men Persson skiner upprymt, tydligt lättad över att tiden i toppen är över. I ett hörn står en gipsstatyett av Erlander, som han särskilt bett att få ha i sitt provisoriska rum.

– Det här är bara tillfälligt, säger Persson nästan lite urskuldande och ser sig omkring.

I drömmarna är han redan på gården i Övre Torp, där han och Anitra ska hålla kor och lufsa i skogen. Stolen i riksdagen, som han trots allt blev vald till i höstas, lämnar han snart.

– Ska man sitta i riksdagen måste man kunna ge järnet. Det blir svårt för mig att göra utan att korsa min efterträdares bana.

I själva verket, medger Persson, har han inte haft den där rätta gnistan för politiken sen den förfärliga hösten 2003, då först Anna Lindh blev mördad och sen han själv led ett svidande nederlag i folkomröstningen om EMU.

– Det är nog riktigt. Lusten... jag fick aldrig tillfälle att sörja Anna riktigt. Sen fick jag gå igenom två stora höftoperationer. Jag tog mig fram på värktabletter.

Borde han då inte avgått tidigare?

– Det är möjligt att jag borde ha gjort det. Det är möjligt... jag ska redovisa det i den bok jag håller på att skriva nu.

Det finns en paradox med politikern Göran Persson och kanske var det den som Mona Sahlin hade i tankarna när hon jämförde Persson med Springsteen.

Persson har alltid älskat att tala om det moderna. Forskning. Utbildning. Grön miljöteknik som ska erövra världen.

Ändå utstrålar han själv något ålderdomligt, en doft av kålpudding och äppelknyckarbyxor som hängt med från det grå eternithuset i Vingåker där han växte upp. För hans motståndare förknippad med unkna folkhemsideal, men för rörelses grånade gräsrötter med rättvisa och solidaritet.

Persson har rört ärrade fackpampar till tårar med sina glödande klasstal under de fladdrande röda fanorna på första maj.

Men i sin gärning har han varit långt mer teknokrat än ideolog. Saneringen av statens finanser är hans stora bedrift. Och det är den han själv lyfter fram när jag frågar vad han är mest stolt över.

– När jag började i rikspolitiken sa alla att vår typ av välfärdssamhälle inte gick att försvara i en öppen globaliserad ekonomi. Krisen på nittiotalet blev en bekräftelse på att det var kört. Men jag köpte aldrig det där. Nu har vi återtagit en internationell tätposition. Och vi har gjort det med bevarad samhällsmodell, om än med lite skavanker. Syftet med hela budgetsaneringen var ju att rädda välfärden. Och vi lyckades.

Vad är ditt största misslyckande?

– Att jag inte hårdare drev på finansdepartementet i frågan om en tandvårdsförsäkring. Det känns inte bra att inte ha hunnit med att lägga fram den propositionen.

Nu genomför Reinfeldt en tandvårdsreform?

– Ja, men den kommer inte att tillfredställa behoven. Den är en halvmesyr.

Av din första bok ”Den som är satt i skuld är icke fri” förstod man att tänder är en fråga om klass för dig?

– Ja, jag växte upp i ett Sverige där man såg var människor kom ifrån när de log. Mina föräldrar tillhörde löständernas generation. Jag har sett tandstatus och tandhälsa radikalt förbättrats. Men de sista femton åren har människor åter börjat få problem med sina tänder. Det är förnedrande och vi borde faktiskt ha råd att ha en tandvårdsförsäkring som ger samma skydd som för kroppen i övrigt.

Du kommer från ett arbetarhem i Vingåker. Har du känt dig som en ”underdog” i politiken?

– Nja, det där är en vanföreställning hos borgerligt sinnade personer att vi som kommer från arbetarklassen drivs av någon slags revanschlust och klasshat. Så är det inte för min del. Vi tillhör ju en generation som har segrat. Så var bilden hemma. Det var vårt Sverige, vår regering och våra framgångar. Vi skaffade bil, telefon och tv. Vi hade aldrig någon känsla av att vi behövde revansch för vi hade ju vunnit.

Hur har du tagit anklagelserna om att du är ”bufflig”?

– Ibland har jag frågat mig om det kan vara sant. Det kan det vara, men inte bufflig, snarare burdus. Lite opolerad och direkt. I den meningen lite ”working class”.

Har du blivit ledsen eller förbannad?

– Jag har ryckt lite på axlarna. Däremot när man har påstått att jag varit elak mot folk, då har jag blivit ledsen. För det har jag aldrig varit. Sen tycker jag att de som kallar mig buffel har missat något. En buffel är okänslig. Är det något jag är så är det känslig i meningen att känna av, att förstå och känna nyanser.

Vad betyder ”stark ledare” för dig?

– Det beror på. Ska du stå i spetsen för en sån här verksamhet så länge som jag gjort så måste du i någon mening vara stark. Men om stark betyder enväldig så är det inte positivt.

Måste man köra över folk som partiledare?

– Ja, ibland hamnar man i lägen där man måste det. Det är inte roligt. Jag hade lätt för det i början, men allt svårare med åren.

Varför förlorade sossarna valet?

– Kanske för att det var ”time for a change”. Vi hade ett bra läge. Men vi missade timingen i en fråga: arbetslösheten. Där vill jag hävda att jag hade rätt. Jobben kom, men det blev några månader för sent.

Så om jobbkurvorna vänt upp några månader tidigare... ?

– Så hade vi inte hamnat på defensiven. Det var det som var smärtsamt för oss.

Hade du fortsatt som partiledare om ni hade vunnit?

– Ja, men inte mandatperioden ut. Jag hade gett det ett par år.

Du har haft tre huvudmotståndare: Carl Bildt, Bo Lundgren och Fredrik Reinfeldt. Vem har varit svårast?

– De är så oerhört olika... (djup suck)... Bildt var egentligen lättast. Han hade ett arv med sig från sitt regeringsinnehav som gjorde att han aldrig var fylld av det självförtroende som en debattör måste ha. Jag kände aldrig att Bildt var något hot. Han hade kört landet till konkursens brant.

– Lundgren var lite svårare. Han tävlade med mig i samma gren: Vem var bäst ekonomisk politiker? Bosse Lundgren var en mycket skicklig och påläst ekonom. Men lite väl förälskad i skatter. Han kom aldrig ur det.

– Allra svårast var det med Reinfeldt. Han gick liksom aldrig in där moderaterna hör hemma. Det var vår retorik och ingen politik alls. Det var svårt att hantera. Jag fick aldrig upp honom i hörnet.

Hur tycker du att Bildts privata affärer påverkar landet?

– Det finns en oerhört allvarlig dimension. Vi har en utrikesminister som har en sån relation till ryska intressen att man aldrig kan vara säker på vem han företräder. Relationen till Ryssland har varit svensk utrikespolitiks centrala fråga i hundratals år. Nu har vi en utrikesminister som kan misstänkas ha andra intressen än Sveriges bästa.

Du själv lämnar ett stort frågetecken efter dig: tsunamin . Vad gjorde du och Lars Danielsson på annandagen som är så hemligt?

– Det där tycker jag är konstigt. Jag har ju aldrig dolt någonting. Jag har sagt hela tiden att jag var lyckligt ovetande om tsunamin och knallade runt i skogarna runt Harpsund den där dagen. Jag förhöll mig mycket passiv. Det är inget som är till fördel för mig, men så var det. Och vad Lars sysslade med, jag har ingen anledning att misstro honom, men det får han klara ut själv...

Mona Sahlin var din rival för elva år sen ...

– Nej, hon var den som skulle bli...

Okej, men hon snubblade på Tobleronen. Efter några år tog du in henne i regeringen. Hur ser du nu på din efterträdare?

– Jag tycker att valberedningen har träffat ett bra val. Men man måste komma ihåg att Mona är en väldigt annorlunda person och politiker än jag. Jag har satt en ära i att kunna detaljer, jag har pluggat detaljer för att vara säker. Mona är en person som litar på intuition. Som politisk typ är hon väldigt lik en annan stor politiker som kanske inte fått de bästa eftermälen, men som var ohyggligt skicklig, nämligen Gudrun Schyman.

– Mona är en politiker som har förmåga att träffa den sträng som just nu ska dallra allra mest. Men hon har inte alls samma breda kompetens som jag.

Blir det ett problem för henne?

– Nja, det beror på vilket folk hon riggar omkring sig, vilken organisation hon bygger.

Vilka är Mona Sahlins utmaningar?

– Hon ska vinna valet 2010. Och hon ska göra det på ett sätt så att hon vinner även 2014. Vinna ett val kan vem som helst göra. Men att bli återvald, det är svårt.

– Den stora sakfrågan är klimatet. Den måste levandegöras och materialiseras i politiska program. Det är hennes stora och svåra uppgift.

Du skulle ju själv bygga ”Det gröna folkhemmet”.

– Det tar sin tid med samhällsförändringar. Jämför med Per-Albins folkhem som han började tala om 1928. Det blev inte verklighet förrän på femtiotalet.

Varför har du inte gjort mer för miljön?

– Ja, det kan man ju alltid fråga, varför man inte gjort mer. Men vi skäms inte för oss i internationell jämförelse. Verkligen inte. Men det är klart vi kunde ha gjort mer.

Som vadå?

– Vi skulle gått mycket hårdare fram med det som jag tror är en enorm outnyttjad resurs. Nämligen att hushålla med den energi vi har.

Har det egentligen hänt så mycket mer än lite grön skatteväxling?

– Herregud, vi har vindkraften. Vi har hela det lokala investeringsprogrammet. Hela miljölagstiftningen. Vårt sätt att hantera utsläppen. Vi har kommit väldigt långt i Sverige.

Du har sagt att du vill jobba med klimatfrågan när du lägger av som partiledare?

– Ja, både i ett internationellt perspektiv och här hemma. Allt ifrån att rent bokstavligt röja i skogen på Torp till att jobba i svenska miljöorganisationer och med internationellt miljöengagemang.

Blir det FN eller Greenpeace?

– Jag utesluter ingenting. Jag har flera förfrågningar. Men jag funderar. För jag vill ha lite mer tid för mig själv. Det är en väldig befrielse att inte alltid behöva vara på helspänn. Jag tänker inte byta bort den känslan mot heltidsengagemang.

Du ska skaffa kor?

– Ja, det måste jag. Man måste ha kor om man ska hålla en gård av den storleken öppen. Kossor är på många sätt våra bästa landskapsvårdare.

Hur ser en drömvecka som ”pensionär” ut för dig?

– Om jag får bestämma själv är jag hemma på Torp en tredjedel av tiden och sysslar med det jag har omkring mig. En tredjedel arbetar jag med folkrörelseverksamhet. Och en tredjedel skulle jag kunna tänka mig att ge råd åt svenskt näringsliv. Ungefär så...

Ska du blir styrelseproffs?

– Nja, kanske allmän rådgivare. Jag har ju trots allt en erfarenhet av storpolitik och ekonomi som inte är helt obetydlig. I makrobedömningar av olika slag har jag nog ett och annat att hjälpa till med. Men jag vill också vara hemma.

Journalisten Erik Fichtelius har följt dig bakom kulissen. Efter s-kongressen sänder SVT tre långa program om dig. Blir det några avslöjanden?

– Jag är lika spänd som du. Jag kommer inte ihåg vad vi talat om. Vi har suttit var tredje vecka i tio, elva års tid. Ett och annat av det där borde jag kanske inte ha sagt...