Dyra mediciner ska fördelas rättvist

För första gången diskuterar nu landstingen hur patienter i hela landet ska behandlas rätt och rättvist.

– Det är viktigt att medicinerna hamnar där de gör mest nytta, säger Bodil Ericsson, tidigare administrativ chef för Läkemedelsrådet i Skåne, nu hos Skl, intresseorganisation för kommuner och landsting.

Problemet är knappt tio år gammalt. Den första riktigt dyra medicinen var ett så kallat TNF-alfa-preparat, en typ av mediciner som har revolutionerat vården av reumatiska sjukdomar.

Årskostnaden för TNF-alfamedicin till en patient är omkring 200 000 kronor. Den samlade kostnaden per år i hela landet uppgår till över en miljard.

Bröstcancermedicinen Herceptin ligger i samma division.

Bodil Ericsson uppskattar att det hittills finns åtminstone ett femtiotal mycket dyra läkemedel, från 20-50 000 till extrema 10 miljoner per patient och år.

– TNF-alfa kom år 2001. I början var det ont om medicinen. Finansieringen ordnades i takt med att tillgången ökade. Det var ett bra sätt att klara kostnaden, säger hon.

Något år senare beslutade regeringen om generikareformen, rätten för apoteken att byta ut dyra mediciner mot billiga kopior. Då kunde landstingen spara på gungorna vad de förlorade på karusellen. Det blev pengar över till de allra dyrbaraste läkemedlen.

Sedan har marknaden vuxit snabbare än skattepengarna har räckt.

Dessutom får man i framtiden räkna med färre kopior när patenten går ut för Tysabri och de andra nya biologiska medicinerna. De är svårare att kopiera än de gamla kemiska medlen.

Konkurrensen fungerar inte heller särskilt bra för att hålla priserna nere.

– Företagen har lite olika profil på sina produkter och lägger sig på en nivå som de tror att samhället är berett att ta, säger Bodil Ericsson.

Hon beskriver två slags mediciner som kostar samhället väldigt mycket. Det ena är Herceptin och liknande som ligger mellan 100000 och 250000 kronor per patient/år och ges till många patienter. Men detta måste förbli vardera landstings ansvar.

– Det är däremot viktigt att snabbt följa upp nya mediciner för att få fram vilken effekt de har, så att vi ger dem enbart till patienter som har nytta av dem. Annars gör vi av med skattepengar i onödan. Och uppföljningen av effekt bör ske nationellt, för att få kunskapen så snabbt som möjligt.

Herceptin till exempel passar bara bröstcancerpatienter med en speciell sorts mottagare på tumörcellerna.

Den andra gruppen är så kallade särläkemedel, extremt dyra mediciner för små patientgrupper med mycket svåra sjukdomar. Elaprase är ett exempel. Innan den kom fanns ingen hjälp åt ungdomar med Hunters sjukdom, en ovanlig enzymsjukdom.

– De levde förr inte till 18 års ålder men nu kan det bli möjligt, säger Bodil Ericsson.

Årskostnaden för en enda patient är flera miljoner. En svensk patient har Elaprase för fem miljoner, en annan för tio miljoner. Men det finns bara fem patienter med Hunters sjukdom i Sverige.

– För dem söker vi ett system för nationell finansiering och värdering av nya mediciner. Patienter ska inte behöva flytta för att få den vård de behöver. Vi behöver bli överens om hur medicinerna ska användas och var expertisen finns. Det här är högspecialiserad vård.