Håret och självkänslan

Uppskattande kommentarer och insikten om den egna styrkan har hjälpt henne på hennes väg tillbaka.

Det händer att män kommer fram till henne på gatan och säger att hon är vacker, och jämförelser med Sharon Stone och Sinead O’Connor är inte ovanliga.

Det var på väg hem från läkaren som Gitte Hoffensets på allvar insåg att hon stod i ett vägval, utlämnad till sig själv.
Läkaren hade givit henne ett tungt besked; det fanns inget mer de kunde göra för att hon skulle få håret tillbaka, och hon skickades hem med orden ”Gå med i en stödförening, skaffa en peruk och se till att komma vidare i livet”.

– Jag cyklade hem och jag minns att jag grät hela vägen. Det var en så enormt dubbel känsla just då. Halva jag kunde inte se att jag hade någon framtid alls, andra halvan försökte hitta en väg för att ta mig vidare, säger Gitte Hoffensets.

”Idag får folk tänka vad de vill, det viktigaste är att jag mår bra och trivs med mig själv." Foto: Clint Dickson

Nu var allt annorlunda. De första kala fläckarna hade kommit ett år tidigare, i början av 2002. Hon hade just flyttat hem från USA, där hon mist sitt jobb och separerat från sin pojkvän, och livet var turbulent. Tillbaka i Köpenhamn hade hon inlett ett tillfälligt förhållande med en gift man och upplevde stress över hela sin situation.

Gitte Hoffensets hade tidigare varit med om en liknande upplevelse. När hon var sjutton år hade hon råkat ut för fläckvis håravfall, men då hade hon fått behandling och håret hade kommit tillbaka. Denna gång blev scenariot ett annat; håret föll av mer och mer på huvudet och hela kroppen, och hon befann sig mitt uppe i en process som låg bortom hennes kontroll. Med hårförlusten kom en helt ny känsla av utsatthet och nakenhet inför omvärldens granskande blickar. Hon fasade över att gå till affären och stå i kön till kassan, att ha folk bakom sig som obehindrat kunde granska, spekulera, eller tro att hon var sjuk. På jobbet tassade man på tå, och ingen låtsades om den omvälvande förändring hon gick igenom, ingen ställde några frågor.

– Kollegor på jobbet började undvika mig och gå omvägar förbi min plats. Det var ju uppenbart att jag förändrades, vecka för vecka, men det var ingen som vågade fråga vad som hände! Det skapade en väldig ensamhetskänsla just då, berättar Gitte Hoffensets.

Vi sitter på ett kafé i ett grått Köpenhamn, regnet rasar mot rutorna. Hennes glasögon ger en fin inramning till ansiktet, hon är lätt sminkad och ger intryck av att vara trygg och bekväm i sig själv. Hon är vacker med sin blanka hjässa och sitt säreget rena uttryck.

Hon visar en bild från december 2002 där hon bara har några tunna testar kvar på huvudet.

– Jag grät när jag såg mig själv i spegeln vid den här tiden. Jag kände mig inte det minsta attraktiv och förstod inte hur någon man skulle kunna älska mig igen. Självklart hade jag sett mycket bättre ut om jag redan då hade rakat av mig allt. Men jag kunde inte! Det var som att varje hårstrå representerade hopp för mig.

Steg för steg började Gitte Hoffensets prova sig fram i sin nya identitet. Hon berättade för kollegorna på jobbet om sin alopeci, att det inte smittade och att hon var fullt frisk i övrigt. I januari 2003 var det bara några få hårstrån kvar på huvudet, och hon tog beslutet att skaffa en peruk. Det var en stor sorg för Gitte Hoffensets att acceptera att håret kanske inte skulle komma tillbaka igen. Hon gick till en professionell salong där hon fick råd och vägledning kring vilken peruk hon skulle välja. De sista hårstråna rakades av, och hon fick sin peruk. Det var lite av en ceremoni, minns hon.

– Min syster följde med, och hon dokumenterade hela processen. Det var ett stort beslut i mitt liv!

Hon provade att bära peruk i någon månads tid, men det var obekvämt och kändes inte rätt. Hon gick över till hatt, men inte heller det kändes riktigt bra. Hennes vänner peppade henne till att vara sig själv – barhuvad, hon hade ju en så vacker huvudform.

Beslutet att gå med huvudet bart var allt annat än enkelt.

– Förut när jag hade hår kunde jag gömma mig bakom det lite grann, nu kände jag mig så sårbar och naken.

Med tiden började Gitte Hoffensets vänja sig vid hennes nya utseende. Hon gick en kurs i personlig utveckling, och läste mycket böcker i ämnet, för att hitta sin nya identitet.

– Jag började förstå att det du har inombords alltid finns kvar, oavsett om du tappar allt ditt hår, blir av med jobbet eller pojkvännen lämnar dig.

Idag trivs hon med sig själv. Vägen tillbaka, till den hon är idag har varit svår, men värd vartenda steg.

– Jag vet med mig att folk tittar, och kanske drar sina egna slutsatser. Förut använde jag mycket energi på att oroa mig för hur andra ser på mig. Men idag får folk tänka vad de vill, det viktigaste är att jag mår bra och trivs med mig själv!

Vänner och familj har visat närvaro och omtanke under hela processen. De reflekterar inte längre över att Gitte Hoffensets saknar hår utan tycker att hon ser mer spännande ut nu, berättar hon. Bekanta i stödföreningen beundrar henne för att hon vågar gå utan peruk.

– När jag jämför med tiden då jag hade hår känns det som att jag nu har klivit ur ett skal, att jag står närmare min egen kärna nu, som människa och som kvinna. Med den insikt jag har idag kan jag se tillbaka och förstå hur intimt förknippat mitt långa hår var med min självtillit och min kvinnlighet.

Alopeci är en nyckfull åkomma, som forskarna inte funnit något botemedel för idag. Hos vissa personer som förlorat håret växer det ut igen, medan andra förblir utan hår. Gitte Hoffensets hoppas att hon kommer att få håret tillbaka en dag, men lägger inte längre ner så mycket energi på att fundera över det.

– Jag har behövt den här tiden att hitta självtilliten igen. Det är svårt att vända sig utåt innan man har funnit sig själv. Men nu känner jag mig redo att också ta in en annan människa i mitt liv!

Parallellt med sitt arbete på dataföretaget IBM går nu Gitte Hoffensets en utbildning för att bli psykoterapeut.

Att stanna upp och ta en sak i taget är lättare sagt än gjort. Men idag lever Gitte Hoffensets efter just det mottot. För det är fortfarande en process, en ny stig att gå, berättar hon.

– Att sitta här, på det här kaféet och prata med dig är det som är viktigt just nu. Vad som står i kalendern för imorgon tar jag då. Jag vill vara närvarande i det som sker, njuta av det som händer här och nu. Och jag känner en tillit för framtiden.