Här dödas irakier av svensk granat

Sydsvenskan kan idag avslöja att Bofors nya precisionsgranat Excalibur den 14 juli i år användes i en attack som dödade den misstänkte terroristen Abu Jurah och fjorton av hans män.

Excalibur är ett exempel på hur svenska staten aktivt hjälper USA att utveckla bättre vapen, mitt under brinnande krig. 600 miljoner i svenska skattemedel har plöjts ner i Excalibur – trots att granaten enbart använts i Irakkriget.

Tipsaren ringde strax efter lunchtid. Han ville berätta var Abu Jurah befann sig.

Det var den 14 juli i Arab Jabour, den sunnidominerade förstaden söder om Bagdad, och temperaturen började krypa uppåt 35 grader. För de amerikanska styrkorna var det svettigt i dubbel bemärkelse.

”al-Qaida country” – så kallar amerikanska armén Arab Jabour, med dess 120000 invånare. Sedan en månad pågick här Operation Guardian Torch, som syftade till att rensa upp i kvarteren och döda de terrorister som enligt USA hittat en fristad där.

Insatsstyrkan hade under flera veckor jobbat hårt med att upprätta en most wanted-lista över de viktigaste ledarna och bombtillverkarna. Högst på listan stod Abu Jurah, enligt USA en al-Qaida-man ansvarig för bilbomber och attacker mot amerikanska styrkor.

Nu gällde det att få den irakiska befolkningen att berätta var han befann sig. Armén lät sprida budskapet: upp till 10000 dollar kunde betalas för ett korrekt tips.

Så kom samtalet. Abu Jurah och fjorton av hans män fanns i ett hus som pekades ut av tipsaren.

En timme senare, kl 13.12, sköt amerikanerna två av Bofors nya gps-styrda Excaliburgranater mot huset. Abu Jurah dödades omedelbart. Några av hans män klarade sig och flydde till ett annat hus, men dödades av två bomber som släpptes från ett F16-plan.

Två dagar senare, i Vita huset, inledde George W Bushs talesman Tony Snow sin dagliga pressbriefing med att berätta om Excaliburattacken mot Abu Jurah. Detaljerat beskrev Tony Snow hur det gick till när Abu Jurah och hans män dödades av ”precisionsvapen”.

– Han var ett högprioriterat al-Qaida-mål, ansvarig för mycket död och blodspillan.

I en mässhall i Londons Docklands, långt från det våldsamma Arab Jabour, lyfter den kostymklädde värmlänningen Nils-Ove Gustavsson försiktigt, nästan ömt, en Excaliburgranat.

Han lämnade försvaret med överstelöjtnants grad. Numera säljer han vapen åt BAE Systems Bofors.

Nils-Ove Gustavsson talar med stolthet om attacken mot Abu Jurah, fast indirekt:

– Amerikanarna har skjutit Excalibur i urban miljö i Irak. Den fungerar perfekt, säger han på Arvikamål.

Runt om honom sorlar militärer och vapenindustrifolk. De suger på bjudgodis och går runt bland missiler och stridsvagnar. Vapenmässan DSEi arrangeras för femte året och är en viktig händelse i branschen. Alla de stora är här: Lockheed Martin, Thales, Northrop Grumman¿

Svenskarna från Bofors i Karlskoga står i ett hörn av brittiska BAE Systems stora röda monter. Jätten BAE Systems äger en stor del av det gamla Bofors, och hos en del av svenskarna märks en sårad stolthet över att företagets varumärke inte får finnas ens på svenskarnas namnskyltar på mässan:

– Bofors varunamn är otroligt starkt. Men här får vi inte heta det, här är det bara ”BAE Systems”, säger Bofors informationschef Christer Henebäck.

Men tuppkammen på svenskarna reser sig snabbt när de får berätta om Excalibur.

Visserligen är Excalibur inte enbart en Boforsprodukt – amerikanska Raytheon Missile Systems är samarbetspartner och sköter slutmonteringen – men det som gör Excalibur unik, gps-styrningen, är en svensk idé.

Ingen granat i världen är så exakt som Excalibur. Vanliga granater har en felmarginal på mellan 25 och 200 meter.

– Vi snackar fotbollsplaner, säger Nils-Ove Gustavsson.

Excalibur, däremot, träffar exakt. Oavsett väder och vind, tack vare gps-tekniken. Och det är därför amerikanerna eftertraktar den så hett att de redan börjat använda den i Irak trots att den är svindyr och inte riktigt färdigutvecklad.

Varje Excaliburgranat kostar idag en dryg miljon kronor (prislappen kommer att minska när serietillverkningen kommer igång på allvar). Att döda Abu Jurah kostade alltså USA två miljoner kronor enbart i ammunition.

Amerikanerna tycker att Excalibur är värd pengarna. Den minskar risken för negativa rubriker eftersom den är så träffsäker.

– Ibland läser man: ”Sköt bröllopsfölje i Afghanistan.” Sånt får bara inte hända, säger Christer Henebäck.

Han fortsätter:

– Fredsrörelsen har en point. Det är ruskigt otäcka grejer vi håller på med. Trycket att åstadkomma något som minimerar skadeverkningar är stort.

Första gången Excalibur sköts i Irakkriget var den 5 maj i år. Ett misstänkt al-Qaida-hus sprängdes sönder. För säkerhets skull sköts två granater in i huset.

Befälhavaren Martin Clausen stod på ett hustak 700 meter från målet och sade att han ”inte i sin vildaste fantasi” hade kunnat tro att han skulle få uppleva en granat som Excalibur.

Hans löjtnant, Joe Bobbitt, sammanfattade sina tankar för en reporter från den amerikanska arméns nyhetsservice:

– Excalibur förvandlar haubitsar till prickskyttegevär.

USA har beställt 1800 Excalibur, men har anmält ett framtida behov av 78000 pjäser. Varje vecka producerar Bofors och Raytheon femtio nya som skickas direkt till Irak.

För Bofors är värdet av ordern hittills 1,2 miljarder kronor, men tanken är att sälja många fler av artilleristernas nya ögonsten. Och då inte bara till USA.

Förutsättningarna är goda.

USA har använt ett vapen i krig – bättre marknadsföring finns inte. På den stora vapenmässan i London återkommer ständigt en ordkombination: ”battle proven” – använd i strid.

Man ser den i slogan, man hör den ur försäljares munnar. Tester är nog bra, lyder tankegången, men först i ett riktigt krig får man verkligen se hur ett vapen fungerar.

Och etiketten ”battle proven” kan klistras på en rad svenska produkter som visas på mässan – inte bara på Excalibur.

Svenska Saab – numera inget bilföretag utan en alltmer renodlad krigsmaterielkoncern – har låtit flyga över 120 anställda från Sverige till sin sparsmakat grafitgrå monter, där besökare bjuds på silvriga Fazermint i små skålar.

Saab har massor av vapen och krigsmateriel i Irak.

Ett exempel är pansarskottet AT4 – för svenskar som gjort lumpen mer känt som p-skott/86. AT4:an tillverkas i Karlskoga av Saab Bofors Dynamics och är en pålitlig stapelvara inom den amerikanska armén.

I juni berättade staff sergeant Michael Mullahy om hur värdefull AT4:an var när han och några andra amerikanska soldater dödade en motståndsman och tillfångatog tre andra vid en eldstrid i Bagdadförorten Adhamiyah.

Striden var intensiv men Mullahy avslutade den med att skjuta ner en vägg med sin AT4:

– De sköt från bakom ett skydd så jag tog bort deras skydd, sade Michael Mullahy lakoniskt till amerikanska arméns medieservice.

För Malmöföretaget Aimpoint, med fabrik vid Jägersro, innebär Irakkriget ett stort uppsving. Aimpoints rödpunktssikten för automatvapen är standardutrustning för den amerikanska armén. Förra året fick Aimpoint sin största order hittills: 163000 särskilt stöttåliga sikten som ska levereras så snabbt som möjligt.

På vapenmässan i London delar försäljaren Ian Jackson ut ölöppnare, pennor och nyckelhållare med Aimpointtryck. Han skryter för alla som vill höra om siktet från Jägersro:

– Det är ”battle proven”. Det första en amerikansk soldat ser när han tar upp sin M16 är ett Aimpointsikte.

Den kanske mest välbekanta regeln för svensk vapenexport, den som alla får lära sig i skolan, lyder så här:

Export ska inte ske till krigförande land.

Så varför skjuter staff sergeant Michael Mullahy sönder väggar i Irak med ett svenskt vapen från Saab?

Hur kan svenskarna i Bofors monter på mässan skryta om hur bra Excalibur är på att döda terrorister i Bagdad?

Vad gör att Aimpoint kan fortsätta att skeppa hundratusentals sikten från Malmö till USA?

Vi backar till morgonen den 20 mars 2003, den morgon då USA invaderade Irak. Nu befann sig USA otvivelaktigt i krig. Hur skulle den svenska regeringen agera?

Statsminister Göran Persson kritiserade USA:s nya krig, och han gjorde det hårt:

– Vi anser att det är i FN besluten ska tas. Vi har ingen skild uppfattning i hur vi ser på regimen i Irak, men avväpningen av den regimen ska ske inom folkrättens ram. Nu bryter USA mot den och det är allvarligt, sade statsministern.

Klara besked: för den svenska regeringen var Irakkriget ett olagligt krig.

Men vapenexporten då? Alla svenska granatgevär och kulsprutekulor som köptes av amerikanerna. Skulle leveranserna få fortsätta?

Efter ett dygn av febril aktivitet på statsrådsberedningen och UD fattades ett beslut. En promemoria upprättades. Dokumentet undertecknades av utrikesminister Anna Lindh (s).

Rubriken löd: ”Svensk uppfattning i Irakfrågan, 21 mars 2003.”

Där konstaterades att ett väpnat angrepp alltid ”reser frågan om krigsmaterielexporten från Sverige bör stoppas”. Då ska man, resonerade UD, inte bara ta hänsyn till den väpnade konflikten, utan också till den politiska nyttan Sverige har av att sälja vapen.

Och den anses mycket stor.

”Ytterst måste det handla om att slå vakt om Sveriges långsiktiga säkerhet”, skrev regeringen i sitt policydokument.

Regeringen bestämde att USA:s krig i Irak var ett undantag från regeln. Relationen med USA är alltför viktig för Sverige – trots att statsministern konstaterat att kriget var olagligt.

Parallellt med regeringens uttalande fattade generaldirektören för ISP, Inspektionen för strategiska produkter, samma beslut: vapenexporten till USA skulle fortsätta.

– Det konkreta beslutet att fortsätta sälja till USA fattades av ISP, säger generaldirektören Andreas Ekman (som inte var generaldirektör vid krigsutbrottet 2003).

– Regeringens uttalande kom till för att ge tyngd åt argumentationen. Det var ju ett kontroversiellt beslut. Och kriget är fortfarande kontroversiellt.

Vad skulle ha hänt om Sverige förbjudit export till det krigförande USA? Andreas Ekman ger ett exempel: JAS Gripen, som till hälften består av utländska komponenter, skulle ha blivit stående på marken i brist på amerikanska delar.

– Vissa länder behandlas på ett annat sätt än andra länder. För att de har en annan tyngd.

Inte bara USA deltar i Irakkriget, påminner Andreas Ekman. Om vi avbröt exporten till USA så borde vi även ha avbrutit exporten till länder som Danmark, Storbritannien och Polen. Ett sånt beslut skulle ha inneburit döden för den svenska vapenindustrin.

Sverige har alltså övergivit en av sina huvudprinciper för vapenförsäljning.

Exporten kan fortsätta, och företag som Bofors och Saab kan ogenerat skryta över att just deras materiel säljs till USA:s krigsmakt.

– Vi har alltid känt oss stolta över vår förmåga att stödja den amerikanska armén genom vårt arbete, och det här kontraktet gör att vi kommer att kunna fortsätta med det i många år framåt, sade Saab Barracudas vd Dottie Womack när Saab för två år sedan fick en miljardorder på kamouflagesystem för ökenbruk.

Men det svensk-amerikanska samarbetet handlar inte bara om att låta svenska företag sälja krigsmateriel.

Sydsvenskan kan avslöja att även svenska staten – mitt under brinnande krig – är djupt inblandad i att tillsammans med USA utveckla vapen som ska användas i Irak.

På USA:s militära anläggning Picatinny Arsenal i New Jersey sitter en grupp svenskar och amerikaner tillsammans och arbetar med lösningar för Excalibur – den precisionsgranat som nu används så flitigt i Irak.

När USA anföll Irak 2003 hade den svensk-amerikanska arbetsgruppen just bildats.

Sverige hade via FMV, Försvarets materielverk, bestämt sig för att satsa 600 miljoner kronor på utveckling av Excaliburgranaten. USA:s armé stod för huvuddelen av utvecklingskostnaderna, 3,5 miljarder kronor.

Överstelöjtnant Joakim Lewin från FMV var vice projektledare. Under de tre första åren av Irakkriget bodde han i USA för att utveckla Excalibur.

– Man vill inte bara skicka över 600 miljoner kronor utan att veta vad man får för pengarna. Det vore naivt, säger Lewin.

Krigsutbrottet innebar ingen större förändring för Excaliburprojektet, vad Joakim Lewin minns. Jo förresten: Excalibur blev viktigare. Alla utvecklingsprojekt högprioriterades.

– Det var aldrig någon som ifrågasatte pengar eller något sådant.

Trots Göran Perssons ord om kriget som ett brott mot folkrätten var det inte tal om att statliga FMV skulle dra sig ur.

– Sverige är mycket mer beroende av amerikansk materiel än vad amerikanarna är av oss, säger Joakim Lewin.

Det svensk-amerikanska samarbetsprojektet rullar vidare och firar snart sitt femårsjubileum. När överstelöjtnant Joakim Lewin flyttade hem förra året togs hans ledarroll vid Picatinny Arsenal över av en annan FMV-man, Henrik Knape.

Tanken är att Excalibur så småningom ska köpas av svenska försvaret. Men någon beställning är ännu inte lagd. Nedskärningarna har gjort att alla inköp ifrågasätts, och Försvarsmaktens informationschef Roger Magnergård bekräftar för Sydsvenskan att det inte är säkert att Sverige kommer att köpa några Excalibur alls.

På vapenmässan i London blir Bofors Nils-Ove Gustavsson avbruten mitt i en utläggning om Excalibur. En representant för Qatars krigsmakt har kommit in i montern. Överste Mohammad Hamad Al-Nahimi bär olivgrön uniform och skägg.

– Honom ska jag nog prata med, säger Nils-Ove Gustavsson.

Efter lite säljsnack ser qatariern intresserad ut.

– Mycket intressant system, särskilt med den här smarta ammunitionen. Vi diskuterar i mitt land att köpa ett nytt system. Har man smart ammunition behöver man inte skjuta så många skott.

Bofors informationschef, Christer Henebäck, ser inte road ut.

– Man kan ju inte slänga ut dem ur montern, mumlar han och nickar mot den qatariske översten.

– Det springer en massa delegationer här. Kineserna var här för ett tag sedan.

Christer Henebäcks skepsis beror på att Sverige har en regel om att inte sälja krigsmateriel till länder som kränker mänskliga rättigheter. Inga vapen ska gå till diktaturer som Qatar. Eller Kina.

Eller Saudiarabien, där det inte är tillåtet att kritisera kungafamiljen eller islam.

Där politiska partier är förbjudna. Där straff som piskning och amputering utdöms i enlighet med sharia-lagar. Där dödsstraff sker i form av halshuggning för män och arkebusering för kvinnor.

Till Saudiarabien säljs inga svenska vapen.

Eller?