Nästa kund:Saudiarabien

Ändå exporterar svenska företag mängder av krigsmateriel till Pakistan, Malaysia och Oman.

Nu kan Sydsvenskan avslöja att Saudiarabien står på tur – en diktatur som straffar sitt folk med piskning och stympning.

Saab har i år fått tillstånd av kontrollmyndigheten ISP att lämna offert på den flygande stridsledningscentralen Erieye och Hägglunds erbjuder en granatkastarvagn.

Prins Khaled från det saudiska kungahuset log när han poserade framför fotografen på försvarsdepartementet.

Det gjorde också hans värdinna Leni Björklund.

De hade båda anledning att vara nöjda.

De två ministrarna hade just undertecknat ett dokument. I det stod det att deras regeringar uttryckte stor tillfredsställelse över att Sveriges och Saudiarabiens ”goda och vänskapliga förbindelser” nu skulle stärkas ytterligare ”genom direkt militärt samarbete”.

Det var med andra ord en miljardorder av krigsmateriel på gång.

– Vi ska köpa vad våra styrkor behöver, förklarade prinsen som var klädd i guldlivré och rödrutig Palestinasjal.

Hans svenska kollega instämde.

– Vi skriver inte på avtal om vi inte tror att det har ett positivt värde för Sverige, sade Leni Björklund.

Samarbetsavtalet – ett ”Memorandum of understanding” – var daterat den 15 november 2005 (den 13 oktober 1426 i den arabiska versionen) och hade inte kommit till av en slump.

Det hade visat sig att Sverige och Saudiarabien hade gemensamma intressen.

Prins Khaled bin Abdulaziz al-Saud hade fått det saudiska kungahusets uppdrag att spendera oljemiljarder på en rejäl upprustning av landets försvar.

På hans önskelista stod en flygande stridsledningscentral som kunde operera över landets vidsträckta öknar.

Eller varför inte en kraftfull granatkastare på en rejäl pansarvagn?

Just den typen av vapensystem var den svenska försvarsindustrin mer än villig att leverera.

Det fanns bara en hake: svenska företag ska enligt de riktlinjer som lagts fast av riksdagen inte exportera krigsmateriel till länder som kränker mänskliga rättigheter.

Den 14 februari i år steg Carl Bildt upp i riksdagens talarstol och avgav alliansregeringens första utrikespolitiska deklaration. Där slog han fast att vikten av att främja demokrati och mänskliga rättigheter ”genomsyrar den svenska utrikespolitiken”.

Trots den högtidliga förklaringen tillåts en rad diktaturer som begår grova kränkningar att köpa vapen från Sverige: Pakistan, Egypten, Oman och Förenade arabemiraten.

Men Saudiarabien?

Enligt såväl Amnesty som Human Rights Watch finns det få länder på jordklotet som så uppenbart struntar i all respekt för mänskliga rättigheter.

Den svenska regeringen är av samma uppfattning. Enligt UD:s egen landrapport är Saudiarabien en av världens brutalaste diktaturer:

All makt är samlad under kung Abdullah och kungahuset Saud, som hyllar den stränga wahabitiska läran. Strikt könssegregering råder och kvinnor får inte ens köra bil.

Offentlig kritik av islam och makthavarna är förbjuden, liksom politiska partier.

I enlighet med landets sharia-lagar straffas folk med piskning och stympning. Dödsdömda män halshuggs, kvinnor arkebuseras.

Så vad hände när Leni Björklund skrivit under det svenska samarbetsavtalet med den leende prinsen?

De borgerliga partierna upprördes.

– Om vi säljer vapen till en diktatur som Saudiarabien öppnar det för militärt samarbete med andra i samma klass, som Nordkorea och Kuba, sade folkpartiets företrädare i utrikesutskottet Birgitta Ohlsson, som tillsammans med Allan Widman från försvarsutskottet lämnade in en anmälan till konstitutionsutskottet (KU).

Ett år efter Leni Björklunds möte med prins Khaled vann de borgerliga valet. Göran Persson tvingades avgå. Och folkpartiet, som upprörts så över samarbetsavtalet med saudierna, tog plats i den alliansregering som flyttade in i Rosenbad.

Då borde väl problemet vara löst – och s-regeringens militära avtal mellan ”Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien” nu vara rivet i bitar?

Inte riktigt.

Enligt kontrollmyndigheten ISP:s statistik sålde svenska företag krigsmateriel till saudierna för 2,9 miljoner kronor förra året. Det rörde sig om mindre följdleveranser av eldledningssystem och övningsutrustning.

Men betydligt större affärer är på gång.

Den största gäller Saabs hypermoderna militära radarsystem Erieye. Det är en flygande stridsledningscentral som utvecklats av Saab Microwave Systems i Göteborg och monteras på Saab 2000-plan.

Just nu pågår leveransen av en jätteorder på både flygplan och radarsystem värd sju miljarder kronor till Pakistan. En muslimsk diktatur som sedan åtta år styrs av en militärjunta under general Pervez Musharraf. Som i strid med internationell rätt utvecklat kärnvapen. Som är indragen i en gränskonflikt med grannen Indien. Och som är djupt involverad i den explosiva situationen i Afghanistan.

Men även Saudiarabien – en än mer blodbesudlad diktatur – vill köpa Erieye.

Redan när prins Khaled för två år sedan besökte Sverige passade han på att få systemet demonstrerat för sig på Såtenäs flygplats. Nu storsatsar Saab på att ro hem en order.

I våras lämnade ISP (Inspektionen för strategiska produkter) tillstånd till Saab att lämna en offert på Erieye till Saudiarabien.

Affären är dock känslig och omgiven med hög sekretess.

– Vi marknadsför Erieye i Saudiarabien. Det finns ett stort intresse där. Det är allt jag kan avslöja, säger Saabs informationsdirektör Anders Florenius.

Saab är inte det enda svenska vapenföretaget som kastar lystna blickar mot Saudiarabien.

I december 2005 skeppades i all tysthet – men efter tillstånd från ISP – en pansarvagn CV90 från BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till Saudiarabien. Den var försedd med det kraftfulla granatkastarsystemet Amos.

En av dem som följde med var marknadschefen Tommy Gustafsson-Rask.

– Vi genomförde en demonstration av systemet därute i öknen. Både i dagsljus och mörker. Det funkade jättebra i hettan. Saudierna var helnöjda, berättar han.

Amos står för ”Advanced Mortar Systems”. Det är ett 120 millimeters granatkastartorn som tagits fram i samarbete mellan Hägglunds och finska Patria Vammas.

Enligt facktidskriften Defense Update är Amos det modernaste vapnet i sitt slag, väl lämpat att såväl skicka iväg granater mot avlägsna mål i öknen som att avge direkt eld mot en fiende i stadsmiljö.

Ansvarig för marknadsföringen mot Saudiarabien är Jarmo Puputti vid Patria Hägglunds i Tammerfors. Han säger att bolaget nu följer utvecklingen i Saudiarabien noga.

– Mitt intryck är att kunderna avvaktar en aning för att se hur systemet fungerar i de svenska och finska försvaren. Men Amos har ett mycket gott rykte i världen.

På ett rum i en anonym kontorsskrapa vid Klarabergsviadukten i Stockholm sitter mannen som, enligt lagen, ska bestämma vem som får köpa svenska vapen.

Generaldirektör Andreas Ekman är nästan två meter lång och bär en slips med små indiska elefanter.

Han har en lång diplomatkarriär i Afrika, Japan och USA bakom sig och är sedan två år chef för kontrollmyndigheten ISP.

När Ekman ska avgöra om ett svenskt vapen får säljas kan han ta hjälp av Exportkontrollrådet (EKR), som består av politiker. Det sker ett dussin gånger per år. Men det är Ekman själv som har sista ordet.

Nu ska han försöka förklara hur svenska vapensystem kan hamna i länder som Pakistan, Egypten, Förenade arabemiraten och Saudiarabien – trots att export av krigsmateriel i princip är förbjuden och tillstånd bara kan ges i undantag.

Riktlinjerna som riksdagen beslutat om är tydliga:

”Tillstånd till utförsel av krigsmateriel bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd ska beviljas.”

Andreas Ekman talar om ”lethal products”, dödliga produkter. Erieye är inte en sådan. Det går ju inte att slå ihjäl fienden med ett radarsystem. Därför går det bra att exportera även till länder som Pakistan och Saudiarabien.

– Erieye kan användas som stridsledningscentral. Men det kan också fungera vid räddningsarbete efter en jordbävning. Därför ligger ribban lite lägre för ett sådant system, förklarar Ekman.

Men Bofors har ju fått sälja robotar till Pakistan och Hägglunds har fått tillstånd från ISP att föra ut granatkastarsystemet Amos för demonstration till Saudiarabien?

Jo, där handlar det onekligen om dödliga vapen – eller ”krigsmateriel för strid”, medger Ekman.

Men Pakistan är ett gammalt köparland. Dörren står liksom redan öppen. Och vad gäller Saudiarabien – ISP har visserligen gett tillstånd för demonstration av Amos ute i öknen, men något klartecken till fullskalig export har ju ännu inte getts.

Svenska Freds har bara ett ord för Sveriges export av krigsmateriel till Saudiarabien:

– Häpnadsväckande! säger Rolf Lindahl, forskare och expert på svensk vapenhandel.

Han menar att förbudet mot export till länder som kränker mänskliga rättigheter på senare år har luckrats upp så att det numera knappt är värt pappret det är skrivet på.

Fram till år 2000 var det i princip stopp för svenska vapen till Mellanöstern. Men i februari det året beslutade s-regeringen och dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky att affärerna skulle prövas från fall till fall.

– Det svenska regelverket har spelat ut sin roll. Det har blivit ett såll, säger Rolf Lindahl.

Men vad säger då politikerna i dag om att sälja svenska vapen till Saudiarabien?

Riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlsson har inte ändrat uppfattning sedan de gjorde sin KU-anmälan av s-regeringen för två år sedan.

Widman tycker att Erieye varken borde säljas till Pakistan eller Saudiarabien.

– De två var nästan de enda länder som erkände talibanregeringen i Afghanistan. Pakistan respekterar inte mänskliga rättigheter och är dessutom indragen i flera ”frysta konflikter”. Och Saudiarabien bryter ju i ännu högre grad mot alla mänskliga rättigheter, säger han.

Så hur kan det fortgå?

Klart är att Pakistan och Saudiarabien efter terrorattacken den 11 september 2001 fått nya säkerhetspolitiska roller i världen.

General Pervez Musharraf är numera en av USA:s mest betydelsefulla partner i jakten på de al Qaida-män som gömmer sig i landets otillgängliga gränstrakter mot Afghanistan.

Kungahuset Saud är Bushregimens bästa kort i kraftmätningen med Iran om herraväldet i Mellanöstern. Nyligen skrev USA kontrakt med saudierna om att leverera vapen för 20 miljarder dollar.

De båda diktaturerna är alltså viktiga allierade för amerikanerna. Därmed står världens vapenmarknad öppen.

Men när Sveriges regering ingår avtal om militärt samarbete med ett land som Saudiarabien handlar det inte bara om säkerhetspolitiska hänsyn.

Utan om marknadsandelar också för civila produkter.

Saudiarabien är världens största producent av olja. Det saudiska kungahuset förfogar över väldiga förmögenheter och utgör därför en enorm potential för svenska exportföretag.

Får saudierna köpa vapen från Sverige ökar kanske också intresset för svenska mobiltelefoner, livsmedel och lastbilar.

Leni Björklund, som i dag fått ett regeringsuppdrag att utreda helikoptrarnas framtid i försvaret, ångrar inte att hon skrev under samförståndsavtalet med prins Khaled.

– Nej, inte alls. Saudiarabien har en viktig roll i den muslimska världen. Därför är det en intressant samtalspartner.

Mer vill hon inte säga, utan hänvisar vidare till den sittande regeringen.

Där skötte Sten Tolgfors exportfrågor som handelsminister tills för några veckor sedan. Då blev han försvarsminister efter Mikael Odenberg. Därmed övertog han ansvaret för avtalet med Saudiarabien.

– Försvarsmateriel är en politisk produkt, säger Tolgfors. Du kan inte sälja den utan att det finns en politisk acceptans och ett politiskt stöd.

Men försvarsministern – som en gång i tiden själv gjorde vapenfri tjänst – är en försiktig general. På sin klingande närkingska gör han klart att han inte vill uttala sig om moralen i att Sverige säljer vapen till ett land som Saudiarabien.

Trots den borgerliga kritiken mot Leni Björklund för två år sedan gjorde Mikael Odenberg aldrig någon ansats att annullera hennes avtal med prins Khaled.

Några sådana planer har inte heller Sten Tolgfors.

– Suveräna stater har rätt till självförsvar, förklarar han. Den svenska lagstiftningen tar sikte på hur en viss materiel ska användas i ett visst land. Sverige säljer inte allt till alla. Men det finns ingen svart lista. Man bedömer varje enskild affär utifrån sina förutsättningar.

Då blir det också möjligt att exportera vapen till en av världens grymmaste diktaturer.