Schyssta praliner i det lilla formatet

Försiktigt, så att hon inte repar den glänsande ytan som hon haft sådant besvär med, greppar Åsa Dahlander chokladbiten och lägger den i asken. Ja, hon vet hur svårt det är att göra en pralin. Nej, hon vet inte vem som plockade kakaobönorna.

Det är i varje fall inte Sanogo Lamine, för han har inte fått löneförhöjning sedan 1974.

Sanogo Lamine bor i Elfenbenskusten, är sjuttio år och har odlat kakao i halva sitt liv. Han fick fyra kronor kilot för sin första skörd. I år får han lika mycket.

Den som odlade bönorna till Åsa Dahlanders choklad har däremot fått ordentligt betalt, för detta är schyssta praliner. Faktiskt de enda svenska i sitt slag. Här, på Ryfors Konfektyrer i Mullsjö, tillverkas för första gången rättvisemärkt choklad i Sverige.

Fair Trade heter det på engelska, märket som garanterar att alla inblandade har rimliga villkor. Märkningen startade i Holland för tjugo år sedan och kom till Sverige tio år senare. Svenska kunder har kunnat äta rättvisemärkt choklad i många år, men någon tillverkning var inte på tal förrän Daniel Mensch beställde hundrafemtiotusen praliner av familjen Almquists lilla konfektyrfabrik i Mullsjö.

Daniel Mensch bor i Stockholm och var en vanlig managementkonsult tills någon stack ett flygblad i hans näve för några år sedan. Fair Trade, stod det överst på lappen. Daniel Mensch läste och blev intresserad.

Lite senare såg han att Svenska Röda Korset ordnar en kurs i rättvis handel på sin folkhögskola.

– Jag gick den kursen. Den fick en omvälvande betydelse för mig. Detta var absolut något att satsa på.

Den som vill arbeta för rättvis handel i Sverige får antingen jobba ideellt eller starta eget, säger Daniel Mensch. Tillsammans med fyra vänner grundade han företaget Fair Unlimited. De började med att köpa in rättvisemärkt kaffe, choklad, marmelad och annat. Förpackade varorna i vackra korgar och sålde till företag, att ge bort i julklapp. Fortsatte med rättvisemärkta kläder och fotbollar.

För ett år sedan hörde en norsk motsvarighet som heter Future & Hope av sig och undrade om de inte kunde göra något tillsammans. En egen produkt. Så föddes chokladasken Passion of Scandinavia.

– Vi säljer den till företag, säger Daniel Mensch. Kanske i butiker också så småningom.

Hundrafemtiotusen praliner är för mycket för en konditor och för lite för den stora fabriken. Så hamnade beställningen hos familjeföretaget Ryfors Konfektyrer, som har tillverkat sötsaker sedan 1930-talet när Lennart Almquists morföräldrar började koka Doktor Dryels bröstkarameller.

Själv startade Lennart Almquist med lakritsremmar och lösgodis. 1992 fick han sin första chokladbeställning och sonen Andreas for till Belgien på pralinkurs. Idag arbetar tre av de tolv i godisfabriken med choklad och ordern från Daniel Mensch är den största de har fått.

– Det är kul, säger Andreas Almquist, även om fyllningarna blev lite knepigare än vi trodde.

Konditorn Göran Söderin har komponerat de ”skandinaviska” smakerna: saffran, punsch, lingon, pepparkaka, kardemumma och mandelmassa med konjak. Andreas Almquist lagar till dem i den stora grytan som står en trappa upp i chokladfabriken och kan röra ihop sextio kilo fyllning åt gången.

Speciellt lingonfyllningen är känslig, säger han. Överhuvudtaget är choklad ett ömtåligt arbetsmaterial. Temperaturen är viktig och en enda droppe vatten kan förstöra en hel sats.

Nere i chokladverkstaden har Åsa Dahlander ringlat gulfärgad vitchoklad i pralinformarna innan choklad smeten lades på. Hon och Rigmor Almquist har handspritsat fyllning i varje pralin, sprejat några med guldfärg, andra med röd metallic (jo, den är ätbar) och fryst några praliner hastigt för att sedan spreja dem med choklad så att ytan blir som sammet. Detta är exklusiva godisbitar.

– Vi hade nog inte börjat med Fair Trade om inte den här beställningen hade kommit, säger Andreas Almquist. Men nu känner jag att detta är något som vi skulle kunna göra mer av.

Sedan Sanogo Lamine började odla kakao har en chokladkaka blivit mer än fem gånger dyrare i din kvartersbutik.

Om kakaobonden också fick fem gånger mer betalt skulle han kunna bygga sig ett ordentligt hus och skicka sina barn till gymnasiet. Nu lever familjen Lamine i en lerhydda och barnen kan inte läsa, rapporterar författaren Humphrey Hawksley som var i Elfenbenskusten och träffade dem i somras.

Nästan hälften av all kakao odlas i Elfenbenskusten. Varför blev det så här?

Länge var Elfenbenskustens kakaobönder garanterade ett visst pris för sina bönor. Det är en stödprincip som även bönderna i EU drar nytta av.

På 1990-talet fick Elfenbenskusten problem och måste be Världsbanken om pengar. I så fall måste ni slopa kakaostödet, krävde banken. Sagt och gjort.

När garantin slopades rasade priset på kakao och odlarna förlorade större delen av sina inkomster. De sade upp sina vuxna lantarbetare och anställde barn i stället.

År 2001 publicerades en rapport som visade att mer än hundratusen barn arbetar på Elfenbenskustens kakaoplantager, drygt tiotusen som slavar.

Rapporten chockade världen och chokladindustrin lovade göra branschen fri från barnarbete till sommaren 2005.

Mycket lite har hänt. Idag arbetar mer än vart tredje av Elfenbenskustens barn, de flesta plockar kakao. Men uppmärksamheten kring barnarbetet har ökat efterfrågan på rättvisemärkt.

Chokladen som Ryfors gör praliner av kommer från Belgien, där den tillverkas av rättvisemärkta kakaobönor. Den certifierade råvaran kostar nästan tre gånger mer än vanlig choklad, berättar Rigmor Almquist.

Priset stiger när människor ska ha ordentlig lön.