Så ska Sahlins nya gäng ta över makten

Men hur ska väljarna lockas tillbaka? Det ska ett stort rådslag ge svar på. Under lördagen samlades hela partieliten till framtidsdagar i Stockholm. Sydsvenskan följde sökandet efter De nya socialdemokraterna.


Mona Sahlin läppjar på kaffet ur en brun pappmugg, samlar ihop sig och går upp på scenen framför de sexhundra socialdemokratiska politikerna, som kommit resande till huvudstaden från hela landet.

Hon är klädd i svart. Utanför Münchenbryggeriets stora fabriksfönster är det grått och ruggigt. Men vid talarstolen lyser mörkröda rosor och gröna liljor i strålkastarljuset.

Partiledaren bankar försiktigt med klubban. Sorlet tystnar. Hon hälsar alla välkomna till ett rådslag där det ska ”tänkas fritt och tänkas stort.” Och så sammanfattar hon en bister sanning.

– Vi vinner inte valet 2010 på samma politik som vi förlorade valet 2006 på. Vi måste finna nya lösningar.

Partimedlemmarna nickar, mumlar och skrapar med stolsbenen mot parketten. Matta applåder.

Så för att lätta upp stämningen levererar Sahlin ett par skämt om Reinfeldt och hans fuskande partivänner. Sådant enar rörelsen och det behövs.

Allvar igen. Det är den egna politiken man har samlats för att granska. Inte fiendens.

– Det krävs mod att öppna sig för nya lösningar och lämna gamla ståndpunkter bakom sig, säger Mona Sahlin.

Det är med hjälp av ett landsomfattande rådslag – som nu pågår för fullt – som socialdemokraterna ska finna sin nya politik. För skolan, jobben, välfärden, klimatet och världen.

”Arbete är både en rättighet och skyldighet.” Den första raden i partiets rådslagsmaterial om jobben är en tydlig markering.

En återgång till en av arbetarrörelsens äldsta paroller: ”Kräv din rätt, gör din plikt!” I decennier har det varit högern som talat om individens ansvar i svensk politik.

Folkpartiet vill ställa krav på elever i skolan. Moderaterna kräver att vuxna ska arbeta istället för att gå på bidrag. Socialdemokraterna gick till val på parollen ”Alla ska med” och Mona Sahlin är övertygad om att socialdemokraternas otydlighet i språket var en viktig orsak till valförlusten.

Därför ska nu makten över orden återerövras.

Det gäller inte minst ”arbetslinjen”, som blivit Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs främsta slagord för alliansens sänkningar av skatter och bidrag.

– Till arbetslinjen hör en plikt att göra det man kan. Vi socialdemokrater har diskuterat det för lite: Vad innebär pliktdelen? Alla kan inte göra lika mycket. Men alla kan göra något, säger Mona Sahlin.

Men hon hävdar bestämt att den socialdemokratiska arbetslinjen – till skillnad från alliansens – innehåller ett starkt skyddsnät.

– Man ska alltid ha en rätt att få en, två, fyra, åtta chanser att komma tillbaka.

Ideologiskt står Mona Sahlin inte så långt från Göran Persson. Men som ledare kan två personer knappats vara mer olika.

Persson hämtade bilder ur det förgångna. Föräldrarna i Vingåker som inte hade råd att gå till tandläkaren. Bilutflykterna med familjen till Harpsund för att tjuvkika på Erlander.

Sahlins styrka är att hon kan uttrycka sig om samtiden. Sitt installationstal på s-kongressen i Folkets hus i mars ägnade hon åt ungdomars jämförelseångest, reklamens påtvingade skönhetsideal och nätmobbning på ”Snyggast.se”.

Mona Sahlins glöd finns i kampen mot diskriminering mot såväl homosexuella som invandrare. Hon var bland de första som tog hedersvåld mot invandrarflickor på allvar.

Medan Persson älskade att filosofera om favoritförfattaren Knut Hamsun pratar Sahlin om Bruce Springsteen; på hennes tjänsterum i partihögkvarteret på Sveavägen hänger en inramad affisch från bossens ”Born in the USA”-turné.

Och medan Persson brukade hålla tal i lantliga Björkvik, valde Mona Sahlin i augusti att ta tunnelbanan till Fittjas asfalt och betong för sin debut som sommartalare.

Efter sossarnas sämsta val i modern tid drog många slutsatsen: det var Göran Persson som förlorade valet 2006, inte partiet.

Nu är Persson borta. Mona Sahlin har format sitt eget lag – där gammalt blandas med nytt.

Närmast omkring sig har hon samlat folk som hon känner väl. Där finns Stefan Stern, hennes gamle statssekreterare från samhällsbyggnadsdepartementet, den politiskt sakkunnige Stefan Engström och pressekreteraren Camilla Buzaglio.

Bland riksdagsledamöter som länge arbetat i skuggan, men nu lyfts fram för att leda rådslagsgrupper finns Marie Granlund och Luciano Astudillo från Malmö.

Men flera statsråd som värvades av Göran Persson ska spela viktiga roller även i den framtida s-politiken: Den ekonomiske talesmannen Pär Nuder, förre justitieministern Thomas Bodström och Ylva Johansson, som leder rådslaget om välfärden.

Och så Margot Wallström, EU-kommissionären med stjärnstatus som alla hoppas ska bli utrikesminister.

Det blåste kallt och snålt runt Backagården i Höör när Mona Sahlin den 5 februari anlände i en svart Säpobil för att bryta ner den sista motståndsfickan.

Mona Sahlin var långt ifrån det självklara valet till partiledare. Det fanns ett motstånd.

Främst i mottagningskommittén stod Skånes LO-bas Claes Bloch, som i medierna förklarat att han ”aldrig kan stödja Mona Sahlin”.

Det var i det splittrade Skåne och i de fackliga leden som skepsisen mot Sahlin var som störst. Tunga ledare som Byggnads Hans Tilly och Sekos Janne Rudén ville inte ha henne.

Motståndet bottnade i gamla synder.

På 1980-talet rasade en frisk förnyelsedebatt inom socialdemokratin. Bland dem som ville riva gamla dogmer fanns en ung Mona Sahlin.

Men med 1990-talets ekonomiska kris ebbade diskussionen ut. Som nybakad arbetsmarknadsminister fick Sahlin i uppdrag av Ingvar Carlsson att baxa ett förslag om strejk- och lönestopp genom riksdagen. Det kunde LO-folket aldrig glömma.

Senare har Sahlin förespråkat billigare hushållstjänster och bättre villkor för småföretagen. Det har gett henne en högerstämpel i partiet.

Men som partiledare måste Mona Sahlin samla alla. Den där blåsiga februaridagen i Höör väntade tvåhundra kritiska s-funktionärer och fackliga ombud. Det tog Sahlin ett par timmar att övertyga dem, åtminstone för stunden.

Rörelsen slöt leden. Men tvivlet mot Mona Sahlin finns kvar bland LO-folket och i partiets vänsterfalang.

– Det går trögt, om man ska vara ärlig, säger Claes Bloch idag där han står mitt i vimlet på Münchenbryggeriet. Det finns en osäkerhet hos folk om var socialdemokratin står nuförtiden.

Men opinionssiffrorna då? Reinfeldt rasar och sossarna får ju rekordnoteringar. Claes Bloch fnyser.

– Det beror på borgarnas misstag, inte på oss.

Skolpolitiken är ett av de områden där han definitivt inte tror på Mona Sahlins förnyelsetankar med tidigare betyg.

– Det är förödande. Sätta press på barnen. Märka och dela in dem. Vi behöver verkligen inte trycka ner våra unga mer.

Marie Granlund står vid fönstret längst bak i stora salen och förbereder sig för sitt inledningstal i skoldebatten. Hon ser lite irriterad ut.

– Det där är en mediegrej, säger hon.

Hon syftar på nyheten att traditionalisterna i partistyrelsen stoppat planen på att anta den nya s-politiken för skolan redan under helgen. Enligt Marie Granlund var det klart från början att plattformen skulle spikas först vid kongressen 2009.

Men hon medger att det finns en misstro i partiet när det gäller de nya tankarna om tidigare betyg.

– Det finns en oro för att man ska stämpla eleverna. Jag har aldrig förstått det där.

Den 26 oktober presenterade hon en ny skolpolitisk plattform, som på ytan ser ut som om den kunde ha varit skriven av Jan Björklund. Skolan ska bli bättre på att förmedla kunskap. Sossarna vill ha tidigare betyg och nationella prov.

Men någon kopia av folkpartiets politik är det inte, hävdar Marie Granlund.

– Absolut inte! Kunskap har alltid varit arbetarrörelsens grej.

En viktig skillnad är att socialdemokraterna vill skapa mindre klasser och styra pengarna hårdare till skolor i problemområden.

– Vi pratar om att ge alla elever mer kunskap, inte bara de som går i de bästa skolorna, säger Marie Granlund.

I partiets egen valanalys, som presenterades i mars, fanns en opinionsmätning om vem som hade den bästa skolpolitiken. Solklar vinnare: folkpartiet.

Inom socialdemokratin finns en utbredd uppfattning om att den egna skolpolitiken varit misslyckad. Men Mona Sahlin leder ett stort parti, som likt ett hangarfartyg behöver tid att byta kurs.

Göran Persson försökte redan vid s-kongressen i Malmö 2005 styra om från det som kritikerna kallar ”flumpolitik” till mer krav och kunskap. Men ombuden röstade ner förslaget att införa nationella prov redan från årskurs tre.

Nu gör partiledningen ett nytt försök.

– Vi behöver följa upp och värdera elevernas kunskap bättre. Betyg är ett verktyg för det, säger Mona Sahlin från talarstolen.

Men debatten visar att motståndet är starkt.

– Vi har tvingats in i att se på skolan med Jan Björklunds ögon. Vi måste akta oss för en förenklad retorik om betyg och kunskap, säger Roger Mogert från Stockholm.

– Socialdemokratin har backat in i enkla lösningar, säger Peter Persson från Jönköping.

Det slutar med att förtroenderådet antar ett uttalande: Mona Sahlin får mandat att tala med de borgerliga om en bred uppgörelse om ett nytt betygsystem – under förutsättning att regeringen avstår från betygsliknande omdömen redan i småskolan.

Bara en timme senare avvisar Jan Björklund inviten i ett pressmeddelande.

Mona Sahlin vill inte vara en ledare som pekar med hela handen, en Göran Persson som ensam bestämmer.

Hon vill ”lyssna på rörelsen”, som Tage Erlander en gång rådde den unge Olof Palme.

– Som folkrörelseparti måste vi, speciellt när vi är i opposition, ta oss gott om tid att prata om den långsiktiga politiken, sade Mona Sahlin nyligen i Aktuellt i politiken, partitidningen för vilken hannes make Bo Sahlin är verkställande direktör.

Politiken ska förnyas – men på vilket sätt, det måste gräsrötterna bestämma. Det är först om ett par år som sossarna måste ha en politik för valet 2010. Och då vet ingen hur den svenska ekonomin och välfärden ser ut.

Till en början vägrade därför Mona Sahlin att lova riva upp det som Fredrik Reinfeldts alliansregering beslutar. Först rådslag. Sedan löften.

Men trycket från LO och partiets vänster blev för hårt. När Pär Nuder den 5 oktober presenterade sin skuggbudget i riksdagen fanns där inte mycket till förnyelse – men en rad återställare.

– Den borgerliga regeringens politik riskerar att slita sönder samhället, dundrade Pär Nuder.

Så sossarna lovade att höja a-kassan till 80 procent igen.

Förmögenhetsskatten ska återinföras. Och fastighetsskatten ska återställas så att det åter blir dyrare att ”bo i slott än koja.”

De sitter i var sin korgstol på scenen och lyssnar roat på den unge mannen som berättar om sina företag.

Luciano Astudillo och Thomas Östros. Tillsammans har de anförtrotts uppdraget att leda rådslaget om jobben.

Fast de är jämngamla är de ett omaka par. Astudillo i grön träningsjacka och sidenslips. Östros, den förre näringsministern, i mörk kostym.

– Det finns en massa mentala spärrar, säger entreprenören som heter Björn Söderberg och driver företag i seriebranschen.

Mona Sahlin har länge talat sig varm för småföretagen. Luciano Astudillo är en av hennes största supportrar i Skåne. Så när han nu fått chansen att styra förnyelsen av sossarnas jobbpolitik handlar det varken om den offentliga sektorn eller om den tunga basindustrin.

Första frågan i det material som deltagarna fått ut lyder: ”Hur kan politiken stimulera nyföretagandet?”. En annan: ”Hur kan tjänstesektorn bli en motor för ekonomins utveckling?”

– Människors syn på småföretagen har ändrats. Massor av unga ser det som en möjlighet att starta eget. Där har vi socialdemokrater inte riktigt hängt med, säger Astudillo i en paus.

Han vill att partiets nya politik ska förbättra tryggheten – a-kassa och sjukpeng – för folk som startat mindre företag.

Uppe på scen talar han om Malmö:

– På gamla Kockums jobbade femtusen arbetare. Nu sysselsätts fler människor på varvsområdet. De jobbar i högskolan, på småföretag, på Sigma och med Kockums vindmöllor. Det är så det nya ser ut.

Vem ska vårda?

Den socialdemokratiska förnyelsen handlar inte bara om att söka nytt på egen väg. Partiet måste ha en tydlig fiende.

Vård och omsorg är en gren där man traditionellt haft högt förtroende. Men när Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund i valrörelsen lyckades övertyga folk att alliansen vill att vården även i framtiden ska betalas med skattemedel hamnade sossarna på reträtt.

Häromdagen kallade Ingela Nylund Watz, s-gruppledare i Stockholms läns landsting, partiets sjukvårdspolitik föråldrad: ”I retoriken låter det som om vi är totalmotståndare till privat sjukvård. Det är för spretigt.”

Den nya s-politiken innebär att privata alternativ ska bejakas, så länge det inte rör akutsjukhusen.

”Är det viktigt vem som utför vård och omsorg så länge den är gemensamt finansierad?” frågas det i rådslagsmaterialet, som tagits fram av Ylva Johansson.

Nyligen släppte en grupp läkare nyheten att de tänker starta barnsjukhuset Martina i Stockholm – enbart för familjer som har råd att teckna privat sjukförsäkring.

Skönt, tyckte många sossar, att fienden blev synlig. Fredrik Reinfeldts väg till seger över Göran Persson var att skapa ett tydligt alternativ.

Via Högfors och Bankeryd lyckades moderatledaren övertyga väljarna att han faktiskt hade ett lag, redo att styra Sverige.

Nu har Mona Sahlin tre år på sig att göra samma sak till valet 2010.

Hittills går det trögt – och i riksdagens tv-sända partiledardebatt den 17 oktober blev den rödgröna osämjan tydlig.

Medan vänsterledaren Lars Ohly sågade alliansens privatiseringar efterlyste språkröret Peter Eriksson fler satsningar på småföretag.

Både partiledare och partisekreterare i det rödgröna blocket träffas regelbundet. Men Ohly slog redan i somras fast att han inte vill ha en gemensam valplattform. Och Eriksson vill helst slippa det ”bakåtsträvande” vänsterpartiet i en koalition.

Hur blir det?

– Väljarna ska få besked i god tid före valet, är Mona Sahlins återkommande svar.