"Nu kommer han, nu kommer han!"

ÄNGELHOLM. – Nu kommer han, nu kommer han!

Diabetessjuksköterskan Gerd Gustafsson höjer sin pocketkamera. Runt henne står ett gäng fnissande kolleger. Längre bort i korridoren på avdelning 21 kommer han gående med sitt följe av Säpomän och pressfolk.

– Titta så trevlig han ser ut!

Fredrik Reinfeldt ska svänga ner i en annan korridor tio meter från sköterskegänget, men han stannar och flashar ett leende mot Gerd Gustafsson. Poserar lite för henne.

– Blir det bra så? frågar statsministern.

Gerd Gustafsson fotograferar. Hennes kolleger är ganska till sig. Efteråt kollar de in bilden på kamerans display.

– Han är allt en riktig linslus!

– Han vet precis vilket leende han ska ta fram!

Flaggorna är hissade på Ängelholms sjukhus. Mackor med leverpastej och apelsinskivor är bredda. Sjukhuschefen Eva Bjärtun kramar en inslagen present i handen – en lergök.

– Ängelholm är ju lergöksstaden, säger hon.

Offentliga verksamheter

Statsminister Fredrik Reinfeldt är på turné. Han pratar med anställda på svenska sjukhus, förskolor och äldreboenden. Offentliga verksamheter. I måndags besökte han vårdcentralen i Nybro.

Dagen efter, i tisdags, åkte statsministern visserligen till London för att träffa premiärminister Gordon Brown och bli intervjuad i BBC:s program ”Hardtalk”, men nu är han tillbaka på sin svenska lyssnarturné igen.

Denna dag har han möte med tio sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster i ett lunchrum i Ängelholm.

Statsministerns samtalspartner är utvalda av sina chefer. Inga läkare ska vara med, enligt statsministerns önskemål. Någon fackrepresentant finns inte heller i rummet.

– Jag vill träffa människor som jag kan vara säker på representerar sig själva, inte någon organisation. Jag vill ha en osminkad beskrivning av verkligheten, förklarar Reinfeldt.

Sjuksköterskan Calle Mellin är kanske den mest osminkade under samtalet.

Han sitter bredvid statsministern runt fikabordet, och är sur över sjuksköterskornas låga löner.

– Det är svårt att rekommendera någon att söka det här yrket. Ingångslönen för en sjuksköterska är samma som ingångslönen på McDonald’s. Sjutton-artontusen, säger han.

– Hm, säger statsministern och ser bekymrad ut.

– Det blir ju knepigt när man tagit studielån och pluggat på högskola i tre år. Att få det att gå ihop.

– Mm, säger statsministern.

– Det lönar sig bättre att jobba kvar som undersköterska än att plugga upp till sjuksköterska, för löneutvecklingen där har ju varit betydligt bättre. Vi kanske inte ska ha några sjuksköterskor, man undrar ju.

– Mm, säger statsministern.

Många kring bordet känner starkt för ämnet.

De fyller i varandras meningar:

– Vi har haft annonser ute i ett halvår för vissa tjänster, utan att få en enda sökande. I framtiden kommer det att bli ännu större rekryteringsproblem¿

– ¿vilket är synd för det är ju ett väldigt roligt yrke¿

– ¿men det är ju lönebiten också, många är ju ensamstående och måste kunna försörja sin familj¿

– ¿jag tänkte mig att jag skulle vidareutbilda mig, men det är ju ett års studielån, liksom. Och förlorad arbetsinkomst¿

– Ja, vad får du för lön på det?

– Ja, ungefär detsamma. Man gör inte det då.

– Ideellt arbete.

– Det gör man inte.

– Nej.

Statsministern hummar förstående, och berättar om ett besök på Hälsohögskolan i Jönköping.

– Jag träffade en student som påpekade just detta. De specialiserade sig i tre år, och räknade med en möjlig bruttolöneökning på en tusenlapp. Då har de lånat och haft tre års förlorad arbetsförtjänst. Det är ju rena förlustaffären.

Statsministern påpekar att han inte sätter några löner. Men han vill ändå peka på en nackdel, som han ser det, med de senaste avtalsrörelserna:

– Vi har haft avtalsrörelser som har varit väldigt inriktade på att säga att de lägsta lönerna ska upp. Det är sympatiskt, men om det bara är det man hela tiden gör så hamnar man i en situation där allting blir totalt hoppressat.

Calle Mellin plockar fram ett A4-papper som han ger till statsministern. Kamerorna börjar smälla – vi är fjorton journalister som trängs i det lilla lunchrummet.

Statsministern vill vara en lyssnande ledare. Och han vill gärna visa upp när han lyssnar – dagen före har hans pressekreterare Edvard Unsgaard ringt till nyhetsredaktionerna i Sydsverige för att lobba för besöket i Ängelholm.

Calle Mellin pekar på papperet som han gett statsministern.

– Längst ner ser du där. På julafton när vi jobbar får vi ob-tillägg. Det går från 82 kronor i vanliga fall till 91 kronor.

Statsministern höjer lite på ögonbrynen:

– Det går upp tio kronor?

– Ja, är det inte fantastiskt?

– Hm-m.

– Du får behålla det papperet, säger Calle Mellin.

– Bra, tack, säger statsministern.

Fredrik Reinfeldt är inte ensam om att ägna sig åt lyssnande ledarskap i den svenska politiken.

S-ledaren Mona Sahlin är också ganska bra på att åka ut på skolor och vårdcentraler och inkännande lägga huvudet på sned.

Martin Ådahl, ledarskribent på tidningen Fokus, kritiserade i höstas hårt det som han kallade för ”låtsaslyssnande”. Ådahl skrev:

”Medan kollegor får driva den besvärliga praktiska politiken så åker Fredrik och Mona landet runt och lyssnar på vanligt folk, nickar instämmande till arbetare och vårdbiträden. Självklart är det fejkat. En verkligt lyssnande ledare håller inte bara med, utan vågar också lägga sina egna åsikter på bordet och diskutera dem. Att bara sitta tyst och använda människor som ett slags fokusgrupp är i själva verket inte alls ödmjukt. Det är ganska arrogant.”

Sedan valvinsten har statsministern ägnat tjugo heldagar åt besök i offentliga verksamheter.

– Klart att det är show, säger sköterskan Inger Ganestam. All politik är väl show. Men show eller ej, vi har i alla fall fått uttrycka vad vi känner.

Efter samtalet med vårdpersonalen får statsministern en fråga: Hur motiverar han att han personligen lägger ner så mycket tid på dessa samtal? En statsminister har väl annat viktigt på schemat?

– Genom det här ringar jag nu in nästa stora svenska samhällsproblem. Nämligen verkligheten bakom påståenden att vi under hela efterkrigstiden bara byggt ut och byggt på den svenska välfärden. Det står i bjärt kontrast till känslan: att vi inte når fram, att det är stressigt, att det är tungt.

När Fredrik Reinfeldt utvecklar sitt svar förstår man att han kanske mer är här i egenskap av partiledare för moderaterna, än som statsminister. Turnén är en förberedelse för valrörelsen 2010:

– Vid nästa val har vi ett viktigt vägval att göra. Om vi nu får fler i arbete och kanske till och med kan lösgöra resurser, ja då är det för att förstärka kvaliteten i skolan, sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen. Tycker jag. Medan man på vänsterkanten nu bråkar om olika förslag för hur man kan höja ersättningen till dem som inte arbetar.

– Det är det vägval som valet 2010 väldigt mycket kommer att handla om, säger statsministern innan sjukhuschefen äntligen får överlämna sin lergök.