Nanoteknikens framfart oroar forskare

LUND. Den franska kosmetikjätten Lancômes produkter har en egen hylla hos Helenes parfymeri på Klostergatan i Lund. Hydra Flash Bronzer, Hydra Zen Cream, Lancome Rénergie Flash Lifting: namnen på de eleganta burkarna och tuberna lovar lyft, fukt, energi, åtstramning och utslätning.

Vad ju de här kostbara krämerna faktiskt också erbjuder, är en första skymt av ett framtida samhälle.

Ett samhälle där nanopartiklar och nanomaterial utgör en självklar del av våra liv.

Verkar det långsökt?

En dansk undersökning från våren 2007 listade runt 300 produkter med innehållande någon form av nanopartiklar. En mer aktuell amerikansk databas listar över 500 – från kretskort till hälsobringande ”Nano-te”, made in Hong Kong. Och bland nanopionjärerna finns alltså även några av Lancômes krämer.

Få betvivlar nanomaterialens enorma potential att förbättra människors liv. Men i takt med att nanopartiklarna gör entré i vardagen, använda på allt fler sätt, växer också insikten om hur lite vi egentligen vet om deras effekter på människokroppen eller miljön.

Och det oroar en del. Inte minst inom forskarsamhället.

– Vi vet att vissa typer av nanopartiklar, så kallade kolnanorör, har stora likheter med till exempel asbest. De ser också ut att skada lungorna på samma sätt som asbest, säger till exempel Håkan Wallin, professor på Nationelt Forskningscenter för Arbetsmiljø i Köpenhamn.

Nanopartiklar har alltid funnits omkring oss. I damm och sot, för att ta några exempel, finns gott om partiklar i nanostorlek. Likaså i vissa färgämnen. I modern tid har nanopartiklarna i luften kring oss bara blivit fler – en konsekvens av ökad förbränning och slitage på till exempel vägar.

Nanoteknikens konstgjorde partiklar (av vilka det finns tusenstals varianter) är emellertid något annat. Nanoteknikens löfte ligger i kapaciteten – först utvecklad under 1980-talet – att skapa nanopartiklar med specifika egenskaper.

Ur hälso- och miljösynpunkt är det framför allt en av dessa superegenskaper som oroar, nämligen förmågan att ge partiklarna en väldig yta i förhållande till sin storlek.

Och då talar vi om stor, enorm, gigantisk yta. Ett par gram nanopartiklar kan ha en kombinerad yta stor som en fotbollsplan. Ytan betyder att nanopartiklar har stora möjligheter att binda till sig andra ämnen. Att bli katalysator, en igångsättare av kemiska processer.

För att ytterligare komplicera bilden, finns det tusenstals olika tänkbara sorter av designade nanopartiklar med olika egenskaper – och alltså olika påverkan på till exempel människokroppen.

Dessutom beror nanopartiklarnas på om de ligger fast förankrade i till exempel plast, badar inneslutna i en vätska (som i fallet med Lancômes mirakelkrämer) eller virvlar runt fritt i luften.

Den typ av designade nanopartiklar som väckt störst uppmärksamhet hittills är så kallade kolnanorör. De är rörformade strukturer av kolatomer, vilka kännetecknas av en extrem hållfasthet. Egenskaperna som fått teknikvisionärerna att gå i taket. Den vildaste idéen hittills är nog skapandet av en ”rymdhiss” – ett rep av kolnanorör som ska förbinda jorden med den internationella rymdstationen ISS.

Andra skissarom olika superhållfasta material i allt från skottsäkra västar till broar. Kolnanorör finns redan i till exempel tennisracket.

Nanosilver används redan som bakteriedödande ytskikt i bland annat tvättmaskiner, plåster och matförpackningar – men utgör också ett hot mot miljön. Proteinbindningar runt nanopartiklar i blodplasma liknar fenomen iakttagna vid Alzheimer och Parkinson.

Bilden är alltså komplex. Men den övergripande poängen är dock enkel. Kunskapen om partiklarnas verkan är liten.

– Riskbedömingar kommer alltid efter. Men det har aldrig tidigare hänt att det offentliga investerar så mycket resurser i kemisk produktutveckling. Och när samhället går in, tycker jag att även forskningen om risker borde stöttas, säger Håkan Wallin.

Till exempel gav för ett par veckor sedan det statliga forskningsrådet Formas sitt första stöd till ett nanorisk-projekt. Summan var då 6,5 miljoner. Det kan jämföras med de dryga 140 miljoner som staten 2007 lade på utveckling av nanoteknik.

Mottagare av Formas-pengarna var docent Martin Hassellöv vid Göteborgs universitet.

– Det är ett forskningsfält som kommer på bred front. Med tanke på vilka enorma summor som satsats har man börjat inse att det kan vara fördelaktigt att också veta något om risker för miljö och människors hälsa.

Också de företag som investerar i nanoteknik borde vara intresserade, säger Martin Hassellöv.

– Det kan ju visa sig förödande ekonomiskt att satsa på en teknik eller en produkt som visar sig farlig för miljön eller hälsan.

De senaste åren har nanopartiklar har gått från laboratorieprodukt till kemikalie i industriell produktion. Det kräver en helt ny kontrollapparat.

– Vi kommer aldrig att hinna granska varje ny partikel, så vi måste också hitta nya sätt att klassificera nanomaterial. Vi behöver även nya testmetoder, säger toxikologen Agneta Falk Philipson, enhetschef på Kemikalieinspektionen.

I höst släppte Kemikalieinspektionen en första rapport om risker med nanopartiklar. Rapporten landade i sin tur på miljödepartementets bord.

– Jag är ganska säker på att detta område kommer att finnas med i den forskningspolitiska proposition som regeringen lägger i slutet av året. Nanopartiklar är en prioriterad fråga för oss, säger departementssekreterare Maria Åhs.