Sjuksköterskorna möter lönekarteller

Sjuksköterskorna har inte längre marknadskrafterna i ryggen. I stället möter de lönemässigt enade arbetsgivare.

– Vi märker kartelliknande tendenser, säger Vårdförbundets förhandlingschef Margareta Öhberg.

Senast Vårdförbundet tog till strejkvapnet var 1995. Den konflikten blev framgångsrik med flera år av rejält stigande löner.

Framgången hjälptes också av att det var ett stort sug efter sjuksköterskor. Vårdfacket och medlemmarna hade marknadskrafterna med sig.

– Privata vårdgivare dök upp och så kom bemanningsföretagen, säger Margareta Öhberg som varit med hela vägen.

Nu är arbetsgivarna mer enade i sin lönesättning, de ”dyra” bemanningsföretagen används mycket sparsamt, vilket minskar valmöjligheterna för syrrorna.

– Arbetsgivarna i större områden bestämmer lönerna mer samstämmigt i dag, säger Öhberg.

Det är bakgrunden till att Vårdförbundet nu är ute och kräver höga centrala påslag, dubbelt så mycket som andra grupper på arbetsmarknaden fått. Den lokala lönebildningen har helt enkelt inte fungerat lika bra för sjuksköterskorna de senaste åren.

På tisdagen hade Vårdförbundet samlats till kongress i Stockholm – ett stormöte bestående av 200 förtroendevalda som förstås nästan helt handlar om strejken.

Samtidigt är över 6 000 medlemmar ute i strejk medan medlarna försöker hitta en lösning på striden. På tisdagen rullade dessutom fackets tredje varsel i gång i relativ tysthet.

Tiden talar knappast för sjuksköterskorna, stödet brukar klinga av efterhand. Samtidigt tvingas Vårdförbundet att för varje dag tära på strejkkassan.

– Så är det alltid, säger Margareta Öhberg.