Skåning samernas röst i storstaden

I sameorganisationen Same Ätnams styrelse debatterar hon just nu de stadsboende samernas situation, årets tema för mötet.

– Många samer bor i städer eller tätorter, bara en minoritet är renskötande. Men de urbana samernas behov och rättigheter glöms bort, säger Kristina Nordling.

Hon bor i Malmö sedan många år. Samtidigt sitter hon bland annat i Samerådet och deltar i FN:s permanenta forum för urfolksfrågor. Vilket gör att hon tidvis ser rätt lite av hemmet på Mölle­vången.

Häromveckan var hon i New York där representanter för urfolk över hela världen hade sitt årliga möte i UNPFII, FN:s forum för urfolksfrågor.

I dagarna är det först plenum i sametinget i Sundsvall, sedan landsmöte i Härnösand i den äldsta samiska riksorganisationen Same Ätnam där hon sitter i styrelsen.

Framöver väntar rådsmöte i Samerådet i Murmansk i augusti, sedan Samerådets samekonferens i Rovaniemi i höst.

Kristina Nordling är vice ordförande i Samerådet, paraply­organisation för de organiserade samerna i Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

– Det blir väldigt mycket att göra, så har det varit i många år nu. Jag hinner bara ha ett deltidsarbete vid sidan av. Men det känns viktigt.

Hennes samiska medvetenhet väcktes tidigt under uppväxten i Utansjö utanför Härnösand, trots att hennes föräldrar inte var renskötande samer.

– Vi talade inte samiska hemma eftersom mina föräldrar aldrig lärde sig det. Deras föräldrar trodde att deras barn skulle få det lättare i livet om de talade svenska i stället.

Kristina Nordling ville lära sig samiska. Så hon krävde redan på lågstadiet att skolan skulle ge henne hemspråksundervisning i samiska, vilket skolor är skyldiga till.

– Läraren bara skrattade. Jag blev arg. Efterhand blev jag allt mer intresserad av samefrågor och följde till slut som tonåring med min mamma på en konferens med Same Ätnam. Då valdes jag in i ungdomsrådet där.

På den vägen är det. 1996 valdes hon in i Samerådet och började i FN:s regi arbeta internationellt med urfolksfrågor och mänskliga rättigheter, bland annat en period vid FN:s högkvarter för mänskliga rättigheter i Genève.

– Urfolk lever under olika förhållanden världen över. I Sverige svälter man ju inte ihjäl och så. Men beslutsfattare i Sverige har väldigt lite kunskap om same­frågor och fattar ändå viktiga beslut om dem.

Eller struntar i dem. Sverige har enligt officiella siffror runt 20¿000 samer varav bara omkring 2¿500 ägnar sig åt rennäringen. Majoriteten samer bor i samhällen och städer.

– Som urfolk har samer specifika behov som inte tillgodoses och rättigheter de inte får ta del av. För att lära dig samiska som ung måste du till exempel flytta norrut eftersom det finns som tillgängligt hemspråk bara i delar av Norrlandsskolorna.

Samerna ägnas inte många sekunder i vanliga skolor runtom i landet. Inte i samhället i övrigt heller.

En same som flyttar till storstaden måste också kunna ta del av samisk kultur, menar Kristina Nordling som själv kom till Malmö för att plugga.

– Det finns också många detalj­problem, till exempel samer i äldre­vården som har samiska som förstaspråk och återfaller till det när de blir riktigt gamla. Finns det inga samisktalande i personalen lever personen utan möjlighet att kommunicera.

Sådana frågor ska diskuteras på Same Ätnams möte. Och ska leda till påtryckningar uppåt.

– När det talas om det mångkulturella Sverige glömmer man gärna bort att det faktiskt också finns ett urfolk här, spritt över hela landet.

Myndigheterna måste bli medvetna om det. I Norge har man kommit mycket längre i samefrågorna än här, menar Kristina Nordling.

– Sverige har till skillnad från Norge inte ens anslutit sig till ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter än. Så det är långt kvar.