Katastrofställning i halvtid

Lagledaren

Reinfeldt jobbar hårt för att partiledarna ska framstå som kompisar. Men ställningen i halvtid är närmast katastrofal.

Han ser fundersam ut, där han sitter på däck och låter blicken glida iväg över älvens glittrande vatten bort mot hamnkranarna som lastar containers vid terminalen.

Han vänder ansiktet mot solen. En sekund av vila mitt i stojet.

På rundtursbåten M/S Hamnen trängs kostymklädda hamndirektörer, journalister, kameramän, livvakter och tjänstemän från departementen. Nere i kajutan bjuds på läckra snittar.

Det är femte gången på bara ett par veckor som alliansen är på turné och Fredrik Reinfeldt ser fundersam ut.

Bredvid honom skrattar Maud Olofsson. Göran Hägglund skojar och lite längre bak i aktern håller Jan Björklund hov.

Men statsministern ser för ett ögonblick ut att stänga av allt brus.

Jag frågar vad som egentligen är syftet med jippon som dessa. Han börjar tala om enighet. Om sammanhållningen i laget.

– Det är klart att vi vill visa folk att alliansen trivs bra ihop. Att vi kan regera ihop. Till skillnad från dom på andra kanten. Vi har ju genomfört en massa tuffa åtgärder som fått kritik. Men nu går vi in i andra halvlek...

Fredrik Reinfeldt uttrycker sig gärna som en lagledare. Och det är ju också ett lag han leder.

Den här dagen har turnén gått till Göteborg. Regeringen har presenterat en stor satsning på infrastruktur – och sett till att få maximalt genomslag i medierna.

Först en dragning med hamnbolaget inför pressuppbådet. Sedan på med fotovänliga hjälmar och självlysande gula västar för en promenad på hamnplan bland dånande kranar, järnvägsvagnar och oändliga rader med containers. Så en båttur på Göta älv.

Och partiledarna kan sina roller.

Maud Olofsson och Jan Björklund ställer pigga frågor till hamnchefer och stuvare.

Göran Hägglund står för skämten: ”Man förstår varför det här kallas väst-Sverige.”

En stund senare: ”Fredrik, du passar bättre i hjälmen än i den där plasthättan du fick på halalslakteriet.”

Reinfeldt ler mest. Antecknar lite förstrött. Ibland ser han ganska uttråkad ut.

Hur mycket kompisar är de egentligen, de fyra i alliansen?

– Vi har utvecklat ett kompisskap, så är det, säger Reinfeldt försiktigt. Och det är väldigt viktigt. Vi är ju fyra partiledare som både måste säkerställa sammanhållningen och utveckla våra respektive partier. Då måste man våga ge varandra utrymme.

Som regeringens lagledare har han anledning att känna oro. Ställningen i halvtid mellan två mandatperioder är närmast katastrofal. Den ena väljarbarometern efter den andra visar att alliansen skulle bli utklassad av Mona Sahlins rödgröna lag om det vore val i dag.

– Det är ett väldigt öppet läge, säger Reinfeldt. Jag menar, hittills under mandatperioden har det varit spel mot ett mål. Ju närmare valdagen det kommer, desto tydligare ställs alternativen mot varandra. Folk vet vad vi vill. Men vad vill dom?

Han tystnar en stund.

– Den som inte får kritik i halvtid har sällan gjort något i den första halvleken, säger han sen.

Fundamentet

De fyra partiledarna byggde en stadig grund i Hägglunds villa. Men nu rasar ekonomin och hotar deras konstruktion.

De byggde grunden och de byggde den stadigt. Och den bar ända fram över valet.

Det var den sista dagen i augusti och solen flödade över Göran Hägglunds mexitegelvilla i Bankeryd. Den lummiga trädgården var knökfylld med journalister när de fyra partiledarna äntligen stegade ut genom altandörren och slog sig ner i plastmöblemanget mellan Hägglunds äppelträd och grönsaksland.

– Det här är en historisk överenskommelse, förkunnade Fredrik Reinfeldt och log.

Naturligtvis visste alla på förhand att de skulle komma överens. Det var ju syftet med alltihop.

Inte desto mindre var dokumentet unikt för de borgerliga – en långt tryggare grund att bygga en regering på än vad vare sig Thorbjörn Fälldin eller Carl Bildt hade att stå på.

Bankerydsuppgörelsen den 31 augusti 2005 blev fundamentet till alliansens arbetslinje.

Fyra partier var överens om att sänka skatten för vanligt folk. Att avskaffa förmögenhetsskatten och sänka arbetsgivaravgiften för småföretagare. Och att finansiera detta genom att minska ersättningen till arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer.

Budskapet som skulle trummas in var glasklart: ”Det ska löna sig att arbeta – inte att leva på bidrag.”

Att råda bot mot utanförskapet blev alliansens stora löfte till folket. ”En och en halv miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden”, upprepade Reinfeldt som ett mantra i valrörelsen och buntade utan att blinka ihop arbetslösa och förtidspensionärer med influensasjuka och studenter.

Ett år efter uppgörelsen i Göran Hägglunds villa vann alliansen valet och ytterligare två år därefter är paketet från Bankeryd levererat.

Det är halvtid i mandatperioden och dags att blåsa igång andra halvlek.

I den första tycktes alliansens politik fungera. De arbetslösa och sjukskrivna blev färre. Ökningen av antalet förtidspensionärer stannade upp. När Anders Borg i april lade fram sin vårbudget kunde han triumfera med att utanförskapet minskat med 121 000 personer.

Pyttsan! muttrade socialdemokraterna. Borgarna har bara haft tur. De har surfat på den hetaste konjunkturen i modern tid. Dessutom var det Göran Persson som bäddade för de nya jobben.

För oppositionen är det inte särskilt svårt att finna stöd för att alliansens insatser på arbetsmarknaden varit marginella.

Av en halv miljon förtidspensionärer har bara 269 personer kvalat in för så kallade nyfriskjobb.

Drygt 16 000 personer har fått nystartsjobb (slopad arbetsgivaravgift för invandrare och långtidsarbetslösa). Men enligt arbetsmarknadsinstitutet IFAU hade sex av tio av de där jobben kommit ändå.

Och om alliansen haft tur under sina första två år så kan det nu snabbt förbytas i otur.

Dåliga tider är på väg. Världsekonomin har tvärnitat och USA skakas av sin värsta bolånekris i mannaminne.

När regeringen i slutet av augusti samlades för att äta kräftor och prata höstbudget på Harpsund mötte Anders Borg journalisterna i det strilande regnet på slottstrappan med dystra besked:

– De mörka molnen som hängt över världsekonomin har tätnat under sommaren.

Den 22 september läggs budgeten fram. Då justeras regeringens prognos för tillväxt i bnp ner rejält. Konjunkturinstitutet har varnat för stagnation.

Det slår direkt mot jobben. Arbetslösheten bland unga är redan högre än vid förra valet. För regeringen lär de två närmaste åren inte handla om att minska utanförskapet – utan om att hindra det från att öka allt för mycket.

Enligt Borgs prognos landar den öppna arbetslösheten valåret 2010 på 6,5 procent. Många tror att han är på tok för optimistisk.

Det inre kabinettet

”IK” träffas varje torsdag i det hemliga rummet. Här dras de stora riktlinjerna upp. Härifrån läcker ingenting ut.

Klockan på väggen har just slagit en minut över åtta när Maud Olofsson rusar in med en blå mapp under armen.

De tre andra är redan på plats.

Partiledarna skämtar och flamsar som gamla vänner innan de slår sig ner i den blommiga soffgruppen.

Det är torsdag morgon och ett snett solljus letar sig in genom fönstret mot kristallkronan i taket där det splittras i tusen reflexer.

På björkbordet står en skål med frukt. Inget mer. En signal om att detta inte är något kafferep – utan en plats för hårt arbete.

Fredrik Reinfeldts inre kabinett – ”IK”, säger hans medarbetare – är själva hjärtat för den politiska makten i Sverige.

Varje torsdagsmorgon innan regeringen sammanträder träffas alliansens fyra partiledare här, högst upp i Rosenbad intill Reinfeldts eget arbetsrum i det som i alliansjargongen kallas ”väntrummet”.

Det är här som alliansen drar upp de stora riktlinjerna. Det är här de sliter sina tvister.

När mötet börjar får ingen annan än partiledarna närvara. Och så doldisen HG Wessberg. Det var han som fick jobbet som statssekreterare i statsrådsberedningen efter skandalen med Ulrica Schenströms kroghångel för ett år sedan.

Wessberg har en svart bok med sig. Hans noteringar i den är det enda protokoll som förs. Men alla vet att det som sägs i det här rummet, det är det som gäller.

– Det inre kabinettet är en plats där vi löser ut svåra frågor, förklarar Fredrik Reinfeldt. Där vi gör de övergripande politiska överenskommelserna. Det bygger på att vi kan föra ett informellt samtal, att vi litar på varandra.

Några timmar efter IK-mötet kliver partiledarna ur en minibuss utanför Centrum för ätstörningar, en institution i centrala Stockholm.

Pressen har kallats med kort varsel, allt för att ge ett intryck av spontanitet.

Med fotografer, reportrar och Säpomän i hasorna minglar alliansledarna runt med personal och patienter en stund innan de slår sig ner bakom ett bord för en ”improviserad” presskonferens.

Maud Olofsson bär samma rosa kavaj som på morgonen, de tre andra olika nyanser av grått. Hägglunds röda slips sticker ut och det är också socialministern som ska presentera denna dagens nyhet: 2,7 friska miljarder till psykiatrin.

– Det här är en väldigt stor satsning, bedyrar Hägglund.

– Det finns arbetsförmåga hos alla människor, säger Reinfeldt.

Om nu någon skulle ha missat att alliansens arbetslinje även gäller de psyksjuka.

Satsningarna

Det finns gott om pengar i statens kassakista. Nu ska miljarderna ut för att säkra en vinst i nästa val. Vem får dem?

Drygt 30 miljarder kronor.

Så mycket pengar anser sig regeringen ha råd att spendera på reformer och skattesänkningar.

De senaste åren har staten gått med kraftigt överskott – långt över målet på 1 procent av bnp.

Därför finns det gott om pengar i Anders Borgs kassakista. ”Störtdyker ekonomin smälter överskottet bort på nolltid!” kraxar olyckskorparna. Men för regeringen är det nu tid att satsa.

Ska alliansen vinna valet 2010 måste ju väljarna hinna känna effekterna av alla reformer. Eller som en av Reinfeldts mediestrateger uttrycker det:

– Vi har gjort allt det jobbiga och otäcka. Nu börjar det roliga. Det måste vi få folk att fatta.

Alltså levererar de fyra partiledarna budgetnyheter på löpande band. Som den lagledare Fredrik Reinfeldt är låter han strålkastarljuset lysa över alla sina medspelare.

Den 28 augusti reser alliansen till Uppsala där Jan Björklund kan meddela att anslagen till forskning ska öka med fem miljarder.

Den 3 september avslöjar fp-ledaren att regeringen ska möta den vikande konjunkturen med en storsatsning på Komvux.

Samma dag lovar Göran Hägglund sänkt skatt för pensionärer med upp till 200 kronor i månaden.

Den 4 september är det dags för fyrklövern att presentera sin psykiatrisatsning.

Den 8 september spelar Maud Olofsson huvudrollen när regeringen vid ett besök i Danderyd lägger fram ett paket med sänkta företagsskatter.

Den 9 september avtäcker Reinfeldt och Maud Olofsson en klimatsatsning.

Den 11 september avslöjar alliansen att man satsar 7,6 miljarder på väg och järnväg. Att det i budgeten den 22 september även blir ett tredje steg med jobbavdrag för löntagare har ingen missat.

Den svaga länken

Allt tyder på att han blir överkörd i höst. Men blir han utkörd i nästa val åker hela alliansregeringen med.

Det är en tisdagskväll i september i TV4-studion hos Lennart Ekdahl. I gästsoffan sitter de fyra partiledarna från alliansen.

Ett inslag med en homosexuell präst som beklagat sig över att hon inte får viga samkönade par i sin kyrka har just tonat ut. Producenten klipper in en närbild på Göran Hägglund.

Han sitter tyst en lång stund. Hämtar andan.

– Vi har regerat ihop i två år och lärt oss kompromissa. Det ska vi nog kunna göra i den här frågan också, säger han.

De tre andra skruvar besvärat på sig. Fredrik Reinfeldt nickar lamt.

Nyss har Maud Olofsson redogjort för alliansens motto, som myntades för fyra år sedan i hennes kök i Högfors: ”Alla ska vinna på samarbetet, alla ska bidra.”

Nu vet alla att det inte blir så. Reinfeldt har ju lovat att det ska bli fritt fram för alla att gifta sig i kyrkan, oavsett kön. I frågan om könsneutrala äktenskap står Hägglund ensam. Allt tyder på att han blir överkörd i höst.

Kristdemokraterna är alliansens problembarn. Inte bara för att kd enligt opinionsmätningarna riskerar att halka ur riksdagen. Utan också för att delar av partiet vägrar acceptera regeringens liberala syn på moralfrågor.

Göran Hägglund går en svår balansgång, hårt trängd av partivänner med rötter i Livets Ord och kampanjorganet Ja till livet.

Som socialminister har han gjort det lättare för utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Det fick hans konservativa partikamrater att kräva ”Stopp för abortturismen!”

Samtidigt visar en rapport från Amnesty att kristdemokraternas politik i hbt-frågor (homo-, bisexuella och transpersoner) inte skiljer sig stort från Sverigedemokraternas. Båda motsätter sig homoäktenskap i kyrkan. Båda vill riva upp reformerna som ger homosexuella rätt att adoptera och lesbiska kvinnor rätt till insemination.

Trots Göran Hägglunds glada yttre jäser ett missnöje i partiet. Det har varit klent med framgångar.

Visst fick kd igenom en bantad version av sitt vårdnadsbidrag. Men vallöftet om slopad fastighetsskatt pulveriserades av Anders Borg på finansen. Och när den stora klimatfrossan bröt ut förra året såg den centerpartistiske miljöministern Andreas Carlgren snabbt till att Hägglunds populära löfte om sänkt bensinskatt förvandlades till sin motsats: dyrare bensin.

– Kristdemokraterna är utan tvekan det parti som förlorat mest på samarbetet, sade Ella Bohlin när hon avgick som ordförande i ungdomsförbundet KDU vid rikstinget i maj.

Orolig?

Göran Hägglund biter av en tugga på sitt äpple, där han står i septembersolen utanför hamnkontoret i Göteborg och väntar på de andra. Han skakar på huvudet.

– Nej, inte alls. Det är kanske en klyscha, men man utser inte vinnare i Vasaloppet i Mångsbodarna utan i Mora.

På ett sätt är det ganska enkelt: Hamnar kd under riksdagens fyraprocentsspärr i valet är det kört för hela alliansregeringen.

Krisfrågorna

Kärnkraften, försvaret och, kanske störst, FRA-lagen. Här är frågorna som kan få regeringen att spricka.

Fredrik Reinfeldt talade om enighet när han satt där på däck på M/S Hamnen och såg vattnet i Göta älv glida förbi.

Att hålla ihop laget.

Det var ju det som var alliansens trumfkort mot motståndarna.

Men det finns ett antal frågor – utöver könsneutrala äktenskap – som frestar på alliansens sammanhållning.

Kärnkraften har spräckt borgerliga regeringar förr. Alliansen har undvikit ämnet genom att helt enkelt enas om att inte prata om det.

Men klimatlarmen duggar tätt. Ju närmare valet kryper, desto fler frågor kommer regeringen att få om hur kol och olja ska ersättas.

Då blir det uppenbart för alla att Jan Björklund vill bygga fler reaktorer i Sverige, medan Maud Olofsson leder ett parti som vill avveckla kärnkraften.

På försvarsminister Sten Tolgfors bord ligger två frågor som redan orsakat konvulsioner inom alliansen.

Den ena gäller hotbilden mot Sverige och bantningen av försvaret. Året har kantats med skandalrubriker om den inflammerade konflikten mellan överbefälhavaren Håkan Syrén och Tolgfors. Kriget i Georgien har visat att Ryssland kanske utgör ett större hot än regeringen trott. Vilket var precis vad ÖB hävdade i våras.

– Försvarsdepartementets hantering av det här kan inte precis ha imponerat på väljarna, suckar en borgerlig försvarspolitiker.

Men frågan är om det inte är FRA-lagen som orsakar regeringen störst bekymmer.

Efter riksdagens beslut i juni att Försvarets radioanstalt ska få avlyssna alla telefonsamtal, sms och mejl som passerar rikets gräns drog många borgerliga politiker slutsatsen att detta utgör ett jättelikt hot medborgarnas privatliv.

Ett borgerligt nätverk mot ”massavlyssningen” bildades. Varpå Jan Björklund och Maud Olofsson raskt bedyrade att de förstår folks oro – och att lagen måste ändras.

I augusti sällade sig fjorton tunga moderater till de oppositionella i en öppen protest. Det fick moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att skicka ut ett internt veckobrev där han manade sina medlemmar att inte kritisera regeringen offentligt.

– Har man kritik finns det interna kanaler i partiet, förklarade han.

Nu framstår den moderata partitoppen som allt mer isolerad.

– Vi får se hur det går. Det viktiga är att vi ser till att FRA avlyssnar ryssar och inte svenskar, säger Jan Björklund hurtigt.

Fredrik Reinfeldt ligger lågt i ämnet. Frågan om ytterligare garantier för enskildas integritet bereds på Tolgfors departement, säger han.

– Jag vet inte hur vi ska lösa det än, medger Reinfeldt.

Han ser fundersam ut, statsministern. Lagledaren som lagt upp taktiken för att vinna andra halvlek.