Annika Östberg: Jag skulle vilja åka ut till en svensk sjö

– Efter tre avslag känner jag mig inte så hoppfull längre. Jag vågar inte tro på att bli frisläppt eller förflyttad, säger Östberg.

Kvinnofängelset California Institution for Women ligger i öknen en timmes bilfärd sydost om Los Angeles. Ljudnivån i besöksrummet är hög.

Enligt 58-åriga Annika Östberg har klimatet hårdnat på anstalten under senare år.

– De nya, yngre internerna är råare i sitt språk och mer våldsbenägna. Till största delen handlar slagsmålen om knark eller triangeldramer. De ger sig till och med på de äldre kvinnorna. Men mig vågar de sig fortfarande inte på. Jag är större och starkare än de flesta här inne.

På fängelset finns det i dag bara ett fåtal kvinnor som suttit lika länge som Annika Östberg.

– Och vi blir färre och färre.

Under åren i fängelse har Annika Östberg tappat förmågan att välja, berättar hon. Efter en ryggoperation fick hon välja mat från sjuksängen, men kunde inte.

– I 27 år har jag blivit beordrad att göra saker utan att behöva besluta själv, därför klarar jag inte längre av att göra egna val.

En vanlig dag innanför murarna stiger hon upp klockan halv sex och läser ett stycke ur Bibeln innan frukost. Under sin tid i fängelset har hon blivit kristen.

Sedan ett år tillbaka arbetar hon sedan heltid i fängelsets avdelning för hantverk, där hon ansvarar för administrationen.

Vad är det första du skulle göra om du blev frisläppt?

– Då skulle jag åka hem till min älskade mamma som bor i Sverige. Hon är gammal och svag och orkar inte längre flyga hit. Annars skulle jag nog bara vilja åka ut till en svensk sjö och lyssna på tystnaden.