Få väljare – men striden tätnar

I den knökfulla hissen upp till arbetsrummet som ligger längst ner i en av EU-parlamentets trista korridorer morsar EU-veteranen Olle Schmidt på en gänglig britt. ”Såg du att jag vann i utskottet?!”

Britten är en liberal partikamrat vid namn Bill Newton-Dunn och han skrattar: ”We’ll have a battle in the group!”

Saken som Olle Schmidt från Malmö och Bill Newton-Dunn från Lincoln i East Midlands ska utkämpa ett slag om i EU-parlamentets liberala grupp är denna: Sprit. På väg till sitt arbetsrum förklarar Olle Schmidt:

– Jag lyckades ändra förslaget om punktskatter. Införselkvoterna halveras. Kvinnan från Luxemburg som var föredragande var jättearg på mig.

Det handlar alltså om den mängd sprit som en EU-medborgare får ta med sig från ett annat EU-land ”för eget bruk” utan att betala skatt. ”Indikativa kvoter”, på EU-byråkraternas språk. För närvarande 10 liter starksprit, 90 liter vin och 110 liter öl.

I omröstningen i EU-parlamentets ekonomiska och monetära utskott ville föredraganden från Luxemburg avskaffa kvoten så att det blev fritt blås.

Olle Schmidt drev frågan i motsatt riktning. Utskottet röstade för att kvoterna ska halveras.

”En stor delseger för den restriktiva alkoholpolitiken!” utropade Schmidt i ett pressmeddelande. Så nu är det 5 liter brännvin och 45 liter vin som gäller? Nja, inte riktigt. Frågan om de indikativa införselkvoterna går vidare till EU-parlamentets plenum. Det är inför omröstningen där som Schmidt och Newton-Dunn ska utkämpa ”a battle” i den liberala gruppen.

– Om det går igenom i plenum får det stor betydelse, säger Olle Schmidt.

Sen medger han att EU-parlamentet trots allt inte har medbestämmanderätt i skattefrågor.

– Nej, i slutändan är det ju medlemsländerna som bestämmer.

Tills Anders Borg och hans kolleger i ministerrådet för finansministrar bestämmer annat gäller alltså de gamla kvoterna.

Den 7 juni är det EU-val i unionens 27 medlemsstater. Exakt hur många ledamöter som ska utses är faktiskt inte spikat.

Om det nya Lissabonfördraget – med spelregler för unionen – trätt i kraft skulle det ha varit 751.

Men förra året underkände irländarna fördraget i en folkomröstning och vid toppmötet i Bryssel i förra veckan meddelade premiärminister Brian Cowen att Irland inte hinner ratificera något fördrag före EU-valet i sommar. Därmed utgår alla från att det blir de provisoriska reglerna som bestämdes i Nice inför Rumäniens och Bulgariens EU-inträde 2007 som gäller. Enligt dem får Sverige inte ens 19 ledamöter som i dag – utan bara 18.

– Om inget mirakulöst händer blir det Nice som gäller. Sverige förlorar två platser. Det är jättetråkigt, säger EU-minister Cecilia Malmström.

Färre svenska mandat betyder hårdare konkurrens. Just nu håller partierna på att vaska fram kandidater. Att hitta namn som lockar är inte lätt. I det senaste EU-valet 2004 var intresset i hela Europa uselt, i Sverige tog bara 38 procent av väljarna sig till val­urnorna.

– Jag hoppas verkligen det blir bättre nu, säger Cecilia Malmström.

Förra gången drog EU-kritiska Junilistan fördel av det låga valdeltagandet och blev tredje största svenska parti. Den här gången storsatsar Sverigedemokraterna på att ta sig till Bryssel – ”Sveriges enda icke-socialistiska EU-kritiska parti”, enligt den egna propagandan. En annan outsider blir Feministiskt Initiativ.

I dag representeras partiet av den avhoppade folkpartisten Maria Robsahm (tidigare Carlshamre). Till sommaren ställer Gudrun Schyman upp.

Spelar det någon roll vem Sverige skickar till Bryssel?

Absolut, svarar alla som varit där.

Men visst finns det pedagogiska problem, medger miljöpartisten Per Gahrton, veteran i EU-parlamentet som nu kandiderar för en comeback. Efter att miljöpartiet slopat kravet på att Sverige ska lämna EU vill Gahrton visa ”solidaritet med partiets nya policy”.

– Det är svårt att få väljarna att förstå att EU-parlamentet numera är med och stiftar lag. Beslutsprocessen är ju ogenomskådlig, även för oss som suttit där, säger han.

– Och det är klart att de svenska parlamentarikernas inflytande trots allt är rätt marginellt.

Per Gahrtons sätt att nå ut var att skriva böcker och skicka ut nyhetsbrev till alla som ville veta vad han gjorde i Bryssel.

Numera skriver de flesta svenska EU-parlamentariker bloggar på nätet.

En av dem är socialdemokraten Inger Segelström.

”Viktigt fördjupa samarbetet med turkiska kvinnor”, lyder rubriken på ett av hennes senaste inlägg.

Segelström är vice ordförande i de europeiska socialdemokraternas kvinnoförbund. Hon har valt att profilera sig på konkreta, gränsöverskridande frågor som handlar om kvinnor och barns rättigheter.

– Jag vill jobba med saker som Sverige inte kan lösa på egen hand. Prostitution och droger känner inga gränser. Jag tror det är sånt som väljarna tycker är viktigast.

Inger Segelström sitter i två utskott: Utrikesutskottet och Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter.

Vad är det viktigaste hon uträttat under sin tid i Bryssel? Svaret kommer snabbt:

– Barnstrategin. EU får en lagstiftning mot barnaga. Det togs i plenum i januari.

Segelström var den socialdemokratiska partigruppen PSE:s ansvariga för frågan i utskottet. Om något år – när saken tröskats i ministerrådet och ytterligare ett varv i parlamentet – kan det bli europisk lag.

Klimatet är den viktigaste frågan i EU-valet, tycker nordiska väljare enligt en enkät från EU:s opinionsorgan Eurobarometern.

Finansiella frågor finns inte ens på listan.

Fanns inte, ska man kanske säga; undersökningen gjordes i september innan den stora krisen bröt ut.

Olle Schmidt från Malmö tillbringar sin vardag i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

– Politik är himla oromantiskt, säger han eftertänksamt.

De två rummen längst in i den grå korridoren i EU-parlamentets gnistrande glaspalats delar han med sekreteraren Karin Svanborg.

Två överbelamrade skrivbord, en kaffekokare och en dalahäst i fönstret.

På en hylla står fotografier när Schmidt skakar hand med kända personer.

– Jag har levt i skuggan av Marit och Cecilia, säger Olle Schmidt.

”Marit” är folkpartisten Marit Paulsen som var i Bryssel 1999–2004 tillsammans med Schmidt. ”Cecilia” är Cecilia Malmström, vars plats han fick ta över när hon blev EU-minister 2006.

Sen dess har Olle Schmidt gjort sitt bästa för att synas och höras.

Det är inte lätt. Schmidt är inte bara den ende skåningen som ställer upp för omval till sommaren – utan också den ende folkpartisten i parlamentet.

– Man måste ha många bollar i luften. Och det gäller att nätverka.

Olle Schmidt har lagt mycket kraft på arbetet med att skapa regler för den finansiella marknaden inom EU, han har jobbat med tjänstedirektivet och på hemmaplan argumenterat för att Sverige ska införa euron.

– Men jag är inte något finansfreak, försäkrar han.

När Olle Schmidt samlat in namnunderskrifter mot barnsexturism i kampanjen ”Say No” eller när han engagerat sig för den fängslade svenska journalisten Davit Isaak i Eritrea har han nästan fått mer uppmärksamhet än när han sysslat med sina huvudfrågor.

– Visst är det ett bekymmer att väljarna har svårt att sätta sig in i mina frågor, säger han och kastar en blick ut genom fönstret där höstsolen kastar reflexer mot EU-kvarterens glasfasader.

Men, tillägger han, det kanske blir ändring på det – nu när världen skakas av en djup ekonomisk kris.