Stressen gick ut över hela livet

ESLÖV. Hon tror att det började med en canceroperation för tre år sedan.

– Operationen gick bra, men innebar stor psykisk påfrestning. Jag började nog jobba för tidigt, säger Susanne Hultman.

Samtidigt blev det flera chefsbyten på skolan hon jobbade på. Susanne Hultman fick dessutom mer att göra när hon sade ja till att hålla i flera projekt.

– Ja, det var till viss del av egen förskyllan. Jag var ju den som aldrig sade nej utan tackade ja till alla erbjudanden. Jag ville så mycket och tände snabbt på nya idéer.

På helgerna jobbade hon hemma med att planera veckans arbete och rätta prov.

Så här i efterhand konstaterar Susanne Hultman att arbetet tog över.

– Jag var upptagen av jobb, jobb hela tiden. Jag ville göra det perfekt. Blev jag förkyld tog jag några treo och rusade iväg till skolan.

Sömnen var det första som började krångla.

– Jag vaknade ofta på småtimmarna och låg och tänkte. Hur ska jag kunna hjälpa den eleven? Vilka lösningar har jag på problemen? Sådana tankar, hela tiden.

Sedan följde irritationen, koncentrationssvårigheterna, det höga blodtrycket.

– Jag blev arg och klarade inte av att fatta snabba beslut. Det gick ut över mina relationer, även hemma.

Ledigheter på loven hjälpte inte. Susanne Hultman blev sjukskriven i kortare perioder men återvände sedan till jobbet som lärare. Fast en dag i maj, när hon satt i lärarnas arbetsrum, tog det stopp.

Plötsligt började hon gråta.

– Rektorn kom dit och sade bara: Nu går du hem!

Hon sjukskrevs för stressrelaterad utmattning och den reumatiska sjukdomen psoriasisartrit hon också fått.

Numera arbetstränar hon tio timmar i veckan på stadsbiblioteket i Eslöv där hon jobbar med en webbsajt.

– Det känns jättebra. Jag får sitta lugnt och tyst, ingen som stör.

Nyligen tänkte hon på att hon kände sig glad igen för första gången på länge.

– Det var när jag kom igång på biblioteket. Jag fick arbetsuppgifter, men inte för många på en gång.

Hon är nöjd med den hjälp och behandling hon fått genom sitt jobb. Fortfarande går hon till exempel regelbundet till en beteendevetare och pratar om sig själv och sin situation.

– Jag har hela tiden haft jättebra stöd från min rektor och mina kollegor. Man behöver någon som knackar på en för att det ska hända något.

I januari ska hon börja arbeta igen ”på riktigt”. Med vad är ännu inte helt klart.

– Orken är på gång igen. Geisten är tillbaka.

Hon vill undvika fler kollapser och har lärt sig känna igen varningssignalerna.

– Men samtidigt kan jag känna mig stressad över arbetslivets krav – får man ta det lugnt i dagens arbetsliv?

Arbetsplatsens villkor måste anpassas efter människan, inte tvärtom, tycker Susanne Hultman.

– Det är inte oss det är fel på – det är kraven som har vuxit på senare år, framför allt inom offentlig sektor, med sina besparingskrav som alltid drabbar människorna i verksamheten.