KULTUR/NÖJE

10 SVENSKA DEBUTANTER

1. Niki Cervin. För hennes utsökta och avskalade blyertsteckningar och stora och murriga målningar som står med ena benet i naturen och det andra i den rena målarglädjens kalejdoskopiska verkstad. Fuktiga barrskogar, ljusa höstlandskap, hallucinatoriska färgdrömmar.

Niki Cervin (född 1985) har ett häpnadsväckande debutår bakom sig med två separatutställningar på Galleri Estetica. Hon har dessutom deltagit i grupputställningar på bland annat Pictura i Lund och Cirkulationscentralen och Ung Konst i Malmö. Verken präglas av en utmärkt känsla för komposition och en behärskad återhållsamhet. Hon vet exakt när det är dags att lägga ifrån sig penseln eller pennan.

2. Per Johansson. För hans förmåga att gestalta ljus och dela med sig av andliga upplevelser. Med stor känsla och noggrannhet lyckas han synliggöra det flyktiga och svårfångade, och framställa det som konkreta objekt. Ljuset dansar över dukarna, glittrar som i vatten och materialiseras till skriftliknande tecken. Det blänker som en guldåder i urberget eller en lavaström på Atlantens botten.

Per Johansson (född 1984) kom tidigare i år tillbaka till Sverige efter en niomånadersvistelse i Kunming, Kina, där hans måleri uppenbarligen hämtat näring och styrka. Under året har han ställt ut i Skanör, Höllviken och på flera grupputställningar i Malmö.

3. Sara Granér. För hennes alldeles briljanta seriealbum ”Det är bara lite aids”. Med svartkantade enrutingar ställer Sara Granér sig inte bara på de svagas sida – hon är rolig också.

Med ett rått bildspråk, dominerat av förmänskligade grisliknande hundar som säger vad som faller dem in, driver Sara Granér med maktens härskartekniker. Politik, feminism, arbetsmarknad, fästingar och foster, inget ämne är för litet. Bildernas naivistiska ton får samma effekt som ett lite för ärligt barn – den galghumoristiska samhällskritiken blir oerhört träffsäker.

Enda problemet är att ”Det är bara lite aids” inte är nog. Världen behöver ännu mer.

4. Sara Mannheimer. För hennes roman ”Reglerna” i vilken den namnlösa huvudpersonen tycks dömd till att ständigt begränsa sin tillvaro. Förordningar utmejslas för förtäring, förälskelse och för allt framskridande i världen. Oavsett om hon följer eller bryter mot dessa lagar förs karaktären ständigt till samma cell. Men där själen går i fängelse rymmer språket en sträng poesi som frigör sig från handlingens bojor.

Den stilsäkra debuten är klaustrofobisk läsning, men där finns också en märklig hoppfullhet – gömd i alla de val som huvudpersonen aldrig gör.

5. Amanda Svensson. För ”Hey Dolly”, en egensinnig roman om den egensinniga tonåringen Dolly.

En bok om en ung tjej som föddes att stå rakryggad i en cocktailklänning med de största diamanterna runt halsen. Synd bara att det inte finns så mycket diamanter för en nittonåring i Malmö. Dolly älskar sig själv och förbannar kattskit och sin tråkige pojkvän, allt som bidrar till tristessen i hennes liv.

Hör ni det allihop, en tonårstjej som varken är destruktiv eller depressiv, snarare lite hälsosamt galen. Synnerligen befriande, ty sådana finns det inte särskilt många av i litteraturens överflöd. Men vad beträffar Amanda Svensson kan vi nog vänta oss fler egensinniga romanfigurer från henne, vad det lider.

6. Jens Peter Karlsson. För hans nya roll som konstnärlig ledare för nystartade teaterkompaniet Unga Skillinge. Gruppen gjorde i somras bejublad debut med Karlssons specialskrivna ”Ibsens Lille Eyolf” som aktualiserar och utvecklar frågeställningarna i Ibsens pjäs. Ensemblen består av elever från Teaterhögskolan i Malmö och i det konstnärliga rådet återfinns vid sidan av Karlsson bland annat Staffan Göthe, dramatiker och professor vid Teaterhögskolan i Malmö.

Under hösten har dramatikern och översättaren Karlsson dessutom skrivit pjäsen ”Isaak” (med utgångspunkt i den fängslade journalisten Dawit Isaaks öde) för fria gruppen Teater utan hund samt den moderna skräckberättelsen ”Väntar på dig” som en del av Teatr Weimars helaftonsföreställning Blodvemberfest.

7. Lazee. För debutalbumet ”Setting Standards” som var mycket mer än en början – under flera år har 23-årige Mawuli ”Lazee” Kulego målmedvetet skapat sitt rykte som en av Sveriges bästa rappare genom spektakulära samarbeten, mixtapes och livespelningar. Hela tiden med blicken fäst högt över Malmöskyn och ett självförtroende som bäst beskrivs med hans eget ord: fantabolous. På ”Setting standards” har Lazee tillsammans med Ishi och Sebastian Ingrosso skapat ett alldeles eget popsound, och när han fick upp landets rockelit i brygga med framförandet av singeln ”Rock away” på P3-guld-galan visste Malmö att världen knappt sett något än.

8. Lykke Li. För albumdebuten ”Youth Novels” som gnistrade som ett kvarglömt tomtebloss i februarimörkret. Lykke Li är en underbar särling i en ny tids pophistoria. 22 år gammal och utan en susning om sina begränsningar – eller så struntar hon bara i dem. Hennes Björn Yttling-producerade pop rör sig från det varmt vemodiga till det isande coola. Från den nästan självutplånande ynkliga pianoballaden ”Time Flies” till livecovern av A Tribe Called Quests ”Can I Kick It?”. En särling, och på samma gång en pusselbit med perfekt passform i den andra generationens lätt esoteriska svenska popexport som har tagit framförallt den anglosaxiska popintelligentian med viss storm.

9. Jens Jonsson. För hans medvetna stil i långfilmsdebuten ”Pingpong-kingen”, som med sin lätta förhöjning tar upp arvet efter Roy Andersson och förnyar bildspråket i svensk film – och för hans fingertoppskänsla både beträffande dialog och miljö i denna historia om två konkurrerande bröder i ett litet norrländskt samhälle. Jens Jonsson ger en ömsint och samtidigt komisk blick på gestalterna och deras tillkortakommanden.

10. Jonas Selberg Augustsén. För att han i sin långfilmsdebut ”Trädälskaren” har modet och envisheten att gå till botten med sin längtan tillbaka till naturen efter år av vilsenhet i storstaden och för att han väljer den personliga essäistiska dokumentärens form för sin underhållande och tänkvärda utforskning. Och för att han bjuder in intressanta samtalspartner som biskop Martin Lönnebo, trendanalytikern Cay Bond, genusforskaren Anja Hirdman med flera och därmed vidgar perspektivet på naturens betydelse i den urbana människans tillvaro.

Boktrenderna

1. Äldre herrar minns. PO Enquist, Carl Johan De Geer, Sven Eric Liedman, Ulf Linde, Lars Norén, Plura Jonsson ... 2008 dominerades av summerande seniorer.

2. Glamourösa kvinnliga journalister. Annette Kullenberg såg till att Marianne Höök gjorde dånande comeback. Joan Didion älskades av alla. Cecilia Hagen lät Kulla-Gulla streta på. Och Monika Björk skrev en roman om Audreyflickorna på Expressen.

3. Hem till byn. Såningsmännen slog tillbaka. Åter skördetid för svenska bondromaner: ”Den larmande hopens dal” av Erik Andersson, ”Amerikahuset” av Sven Olov Karlsson, ”Ljus från ingenstans” av Lars Andersson.

4. Victoria Benedictsson. Nyutgåvor, nyckelroll i Nina Björks doktorsavhandling, en Augustnominerad studie av Lisbeth Larsson (”Hennes döda kropp”) och ett kultursidesgräl (Larsson versus Ebba Witt-Brattström)

5. Kina. En mäktig OS-flod. Snart på en bokloppis nära dig.

6. Det fula femtiotalet. Det sönderidylliserade decenniet fick visa upp några av sina mer sjaskiga sidor: Haijbyaffären i Lena Ebervalls och Per E Samuelssons roman ”Ers majestäts olycklige Kurt”. Enbomaffären i Tomas Breskys bok ”Kodnamn Mikael”.

7. Hitlerbiografier. Den ena efter den andra. Den andra tjockare än den första. Joachim Fest, Ian Kershaw, gamle Bullock och en svensk, Bengt Liljegren.

8. Familjeinfernon. Livspusselpsykopati. Vidrigt i villa och brutalt i bostadsrätt. Svensk paradgren med Strindberg som oöverträffad pionjär. Bland förra årets skildrare av samlevnadssadism kan nämnas Helena von Zweigbergk, Pernilla Glaser och pseudonymen Hans Koppel.

9. Salongsporr. Stark och bred trend – leverantörerna spänner från underklädesmärket Agent Provocateur till sensualismens stämma i Skåne, René Vázquez Díaz.

10. KBT. Kognitiv beteendeterapi är för självhjälpslitteraturen vad olivoljan är för kokböckerna. Ingen sallad utan mindfulness. Journalisten Dan Josefsson som blivit såld på KBT sålde själv många exemplar av sin instruktionsbok ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation”, skriven tillsammans med psykologen Egil Linge.

Malmöundret

Tio unga Malmöförfattare som väckt uppståndelse i det litterära Sverige 2008.

1. Andrzej Tichy: Född 1978. Släppte i år sin andra roman, ”Fält”, och nominerades till både Nordiska rådets litteraturpris och Vis litteraturpris. ”Årets bästa roman” enligt Sydsvenskans recensent Anneli Jordahl. Har tidigare fått Borås Tidnings debutantpris för debuten ”Sex liter luft”.

2. Ida Börjel: Född 1975. Den nyare svenska poesins informella drottning. Översatt till ett tiotal språk. Släppte 2008 sin tredje diktsamling ”Konsumentköplagen: juris lyrik” till entusiastiska recensioner.

3. Marjaneh Bakhtiari: Född 1980. Släppte i år sin andra roman, ”Kan du säga schibbolet?”, och nominerades till Vis litteraturpris.

4. Liv Strömquist: Född 1978. Svensk seriekonsts informella drottning. Släppte i våras boken ”Einsteins fru”.

5. Amanda Svensson: Född 1987. Debuterade under våren med romanen ”Hey Dolly”. Hyllades unisont.

6. Leif Holmstrand: Född 1972. Släppte diktsamlingen ”Myror” i år. Fick nyligen Svenska Akademiens Kallebergerstipendium på 50 000 kronor.

7. Pär Thörn: Född 1977. Släppte i våras sin femte bok ”Din vän datamaskinen”.

8. Sara Granér: Född 1980. Serieskapare. Debuterade i höst med boken ”Det är bara lite aids”.

9. David Uppgren: Född 1978. Debuterade under hösten med diktsamlingen ”Ljusrepubliken”.

10. Mats Kolmisoppi: Född 1976. Släppte i år den samfällt kritikerhyllade romanen ”Bryssel”.

Årets tidskrifter

1. Salon.com. Vad säger man, högt och lågt, stort och litet?

2. Offside. Segertåget fortsätter. Receptet är enkelt: Nischning, sakkunskap och kvalitet. Eller ... det är nog inte så enkelt, när allt kommer omkring.

3. Filter. Att döma av hajpen är detta den största och viktigaste tidskriften i Sveriges moderna historia. Så är det kanske inte, inte än. Men det ser lovande ut, trots en lite märklig tvångskoppling till kalenderhändelser för varje story.

4. Bang. Avhopp, bråk och comeback med nya redaktörer. Ett händelserikt år!

5. Dagens ETC. Egensinnig, uppkäftig, arg. Obalanserad och osaklig ibland – men med ett tydligt subjekt, en avsändare som säger tydligt var utgångspunkterna finns. Liknar inget annat i svensk press.

6. Allers. Åt helvete med kulturkredden. Allers har 220 000 prenumeranter, som älskar en tidning de känner igen och litar på. Det är värt respekt åt alla håll. Allers var en hörnsten i min mormors frisersalongs läsutbud, och när jag nu som vuxen bläddrar i ett nummer ser jag att allt i stora drag är samma. Det är inte stagnation. Det är kontinuitet.

7. The Believer. Även om du inte vill läsa en enda grej så vill du njuta av formen, pappret, idéerna.

8. Fokus. Har klarat de första tre åren, och segar sig långsamt uppåt i räckviddssiffrorna. Kanske finns det ändå plats för en svensk Newsweek?

9. Mana. Gav namn åt en helt egen skandal, när tidningen anklagades för att hålla sig med en påhittad skribent.

10. Jury. Deckartidskriften lägger ner efter 37 år. Kommer den tillbaka? Det är, som Sventon skulle ha sagt, för tidigt att yttra sig om ännu.

Bästa serieböckerna

1. Joakim Pirinen: ”Döda paret och deras ’vänner’”. Giganten Pirinen lyckas fortfarande ha fötterna fast förankrade i den skitiga undergrounden och huvudet långt uppe himlen – i ett stort mörkt moln. Med sin virtuosa linje, språkfantasi och fullkomliga kontroll över mediet är det en gåta att Pirinen inte är en internationell serie­celebritet. Grattis, Sverige!

2. Coco Moodysson: ”Aldrig godnatt”. En rörande, självbiografisk skildring med absolut gehör om tre tolvåriga tjejer som startar ett punkband i det tidiga 80-talets Stockholm.

3. Sara Granér: ”Det är bara lite aids”. Det är inte bara lite aids – det här är årets, om inte 00-talets, bästa svenska seriedebut.

4. Knut Larsson: ”Krokodilstaden”. Carl Johan De Geer har kallat hans bilder för ”schizotainment från helvetet”. Den svenska seriekonstens store surrealist.

5. Liv Strömquist: ”Einsteins fru”. Liv Strömquists satirtaktik är effektiv: avväpnande humor följt av en en välriktad pungspark på patriarkatet.

6. Fabian Göranson: ”Kirurgi”. Med sin satiriska skärpa, poetiska ton och naturliga tecknartalang är Göranson ett av de senare årens största stjärnskott.

7. Jan Lööf: ”Jan Lööfs serier”. Klassiker från 60- och 70-talen.

8. Simon Gärdenfors: ”Simons 120 dagar”. En grymt underhållande road­comic utan mål. Mycket röka och mycket göka.

9. Joanna Rubin Dranger: ”Alltid redo att dö för mitt barn”. Tänkvärt, roligt och lika formsäkert som vanligt.

10. Ola Skogäng: ”Mumiens blod”. Något så osvenskt som en proffsigt tecknad feelgood-skräckis.

Tjockaste böckerna

2008 var året då storleken spelade roll. Ju tjockare desto bättre. Allra tjockast var

(1) Lars Noréns dagbok, ett Bibelinspirerat verk på 1 680 sidor.

Men i den ganska manliga bok­mätartävlingen platsar naturligtvis också följande:

2. Ian Kershaw: ”Hitler: en biografi”, 991 sidor.

3. Joachim Fest: ”Hitler: en biografi”, 900 sidor.

4. Michael Tamelander: ­”Waterloo: Belgien 1815”, 959 sidor.

5. Jonatan Littell: ”De välvilliga”, 914 sidor.

6. Annette Kullenbergs antologi om Marianne Höök, 854 sidor.

7. Virginia Woolfs dagböcker, ”Ögonblick av frihet”, 781 sidor.

8. Per Gahrton: ”Palestinas frihetskamp, 736 sidor.

9. Carsten Jensen: ”Vi, de drunk­nade”, 709 sidor.

10. Tröstpriset går till boken ”Regi Bergman” av Bengt Wanselius och Paul Duncan. Måttbandet stannar här på ynka 591 sidor. Men med tanke på vikten, 6,5 kilo, är den inte bara tjock. Den är bred också.

10 böcker som försvann

1. Hans Bergström: ”John McCain. En biografi”. You Can’t Win them All.

2. Stefan Fölster: ”Farväl till världsundergången”. Först klimatkris. Sedan finanskris. Inget bra år för optimister.

3. Doris Lessing: ”Alfred och Emily”. Förra årets Nobelpristagare är alltid ... tja, förra årets Nobelpristagare.

4. Robert Aschberg: ”Flygplatshelvetet”. Mer på spåret i tv.

5. Katarina Mazetti: ”Mitt liv som pingvin”. Roman om en resa till Antarktis. Slukad av späckhuggare?

6. Sven-Erik Alhem: ”Advokaten & fru Justitia”. Kanske barmhärtigast så?

7. Håkan Lagher: ”Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos”. Kaotisk förlagshantering tog udden av lanseringen.

8. Lars Åkerström/ Mikael Forslund: ”Björn Skifs – underhållande irrfärder”. Vansbro – den svenska nöjesindustrins ­Ithaka? Nja.

9. Åsa Jinder: ”Vill du ha barn med mig?” Romanfrieriet svalt mottaget.

10. Torsten Jansson: ”I halvtid”. I glasriket kan ingen höra dig hojta.

Bästa konsten

1. Astrid Svangren. Utställningen ”Med örat mot snittytan” som visades på Elastic i oktober var mästerlig. Den starkt lysande lila färgen från gallerigolvet höll det sköra och historieberättande måleriet svävande i rummet.

2. Jonas Liveröd, Yvonne Larsson. Att ställa ut dem samtidigt, som Ystads Konstmuseum gjorde i november, var ett genidrag. Liveröd med sina myllrande teckningar och skulpturer. Larsson med sitt nedtonade och kraftfulla måleri.

3. ”På plats mitt i det upplevda”. En annan toppenutställning på Ystads Konstmuseum, som samlade några av de främsta målarna från trakten, bland annat Viktor Rosdahl, Viktor Kopp och Nichlas Winmalm.

4. Lilibeth Cuenca Rasmussen. Under hennes föreställning på Lilith Performance Studio i februari greppade Kristian Pehrsson mikrofonen och sjöng en rock-hymn så att tiden stannade. Bono hade framstått som en blek tönt om han hade varit i närheten.

5. Cecilia Edefalk. Utställningen ”Ceci” på Lunds konsthall i somras var en förförisk kombination av skört måleri, antika skulpturer och doftande citronträd.

6. Preben Holst. Skildrade med sin examensutställning ”The last of summers” den dallrande gränsen mellan barndom och ungdom.

7. Helene Edgren. Med två utställningar i våras – samtidigt – demonstrerade hon en imponerande bredd. På Ping Pong visade hon t ex medeltida träsnitt, där hon med enkla medel ändrade kvinnans position från hjälplös till självständig.

8. Simon Möller. Examensutställningen handlade om hur mänskligheten evakuerar jorden. ”Aniara” och ”Space Oddity” i ett poetiskt och plågsamt möte.

9. Gerry Johansson. I fotosviten ”Deutschland” som visades på Aura i Lund lyckades han utplåna perspektivkänslan på ett retfullt enkelt sätt.

10. Claudia Reinhardt. Utställningen ”No Place Like Home” på Skånes konstförening var ett rörande försök att rekonstruera en bildlös barndom.

Snackisarna - Det pratade vi om 2008

Norén, Institutet och DN Kultur i bråk

1. Dagbokssvärta. Regissören Lars Norén örfilade upp halva Teatersverige i sin dagbok. ”Lasse, Lasse liten, världen är så stor, så stor och boken är för tjock”, skrev skådespelaren Thommy Berggren.

2. Feministbråket. ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”, undrade skådespelerskan Jessica Zandén och författaren Cecilia Gyllenhammar och efterlyste riktiga karlakarlar. Resultat: Hela feministhavet stormar.

3. Uppgång och fall. Den experimentella teatergruppen Institutet ömsom hyllades, ömsom sågades av kritikerna. Kommunpolitikerna uppskattade inte att de frångick formulär 1A för teater och slängde ut dem ur sina lokaler.

4. Nyliberalen som såg rött. Utnämningen av kulturointresserade Johan Staël von Holstein till Kulturrådet retade många. Själv hävdade han att rödvinskommunisterna styr kulturvärlden och avgick. Verklig anledning? Förmodligen tidsbrist.

5. Marcus Birro vs Katrin Zytomierska. En elak person sa elaka saker om en annan elak person.

6. Kulturkonservatismen. Axess chefredaktör Johan Lundberg ställde sig på barrikaderna kulturkonservatismen. Där stod han relativt ensam.

7. Svenskjävlar! Bo Nilsson fick sparken från Charlottenborgs konsthall och vissa av de danska kommentarerna var som hämtade från serien ”Riket”.

8. Johan Norberg vs DN Kultur. Norberg vägrades replik i Dagens Nyheter och backades upp av bloggvärlden, vilket av kulturchefen tolkades som en nyliberal konspiration.

9. Sanning eller ”sanning”? Journalisten Monica Antonsson hävdade att Liza Marklunds bok ”Gömda” var delvis påhittad. Bråket avslöjade också mediernas maktstrukturer då både TV4 och Aftonbladet väntade med att rapportera.

10. Ölkalas. Niklas Strömstedt fick nog och hällde en öl över Alex Schulman. Eller om det var tvärtom. Kulturbråk light.

Dabrowski, Spielberg och miljöpartiet tog farväl

1. Ilsket farväl. Stina Dabrowski hoppar av som programledare för SVT:s ”Debatt”. Ett av skälen uppges vara att hon inte fått sända en planerad intervju med våldtäktsdömde Tito Beltran.

2. Dyrt farväl. Klubbdirektören Bosse Andersson och Djurgårdens två tränare får gå efter fotbollsklubbens placering som tolva i herrallsvenskan. Avskedsnotan lär ha slutat på närmare fem miljoner.

3. Solidariskt farväl. Filmregissören Steven Spielberg backar ur som konstnärlig rådgivare till Peking-OS. Han anser att Kina inte gjort tillräckligt för att pressa Sudan att stoppa det omänskliga lidandet i Darfur.

4. Uppgivet farväl. Efter två års trakasserier och hot hoppar Anders Alkewall, kristdemokrat i Vellinge, av sina politiska uppdrag.

5. Logistiskt farväl. Bilsalongen i Stockholm lämnar Stockholm. I våras skulle det blivit bilsalong på Stockholmsmässan, men avhopp från flera stora importörer stoppade tillställningen.

6. Kravlöst farväl. Miljöpartiet slopar kravet på utträde ur EU.

7. Tveksamt farväl. Anfallaren Marta Da Silva tackade för sig i Umeå IK när hon värvades av Los Angeles Sol, som sen backade ur. Kanske stannar brasilianskan i Umeå?

8. Ofrivilligt farväl. Larry Andow, styrelseordförande i HSB Skåne, tvingas från sin post efter Sydsvenskans avslöjanden om lyxbilar och svågerpolitik. Vd:n Roy Hansson suspenderas.

9. Fruktbart farväl. Bara fem år gammal säger stjärnhästen Going Kronos farväl till tävlandet, meddelar hans Jägersrotränare. Travaren ska ägna sig åt avel.

10. Förnekar farväl. Ryktena om att TV4:s vd Jan Scherman kommer att hoppa av jobbet under 2009 stämmer inte. – Osant, säger företagets kommunikationsdirektör.

Häng med – här är artisterna det gäller att ha koll på

Tio artister från 2008 som du måste ha ett hum om för att kunna hänga i en bar i mer än tio minuter utan att avslöjas med brallorna nere.

1. Glasvegas. Ingen ärligt äkta artist är lika ärlig och äkta. På höstens debutalbum skildrar Glasgowbandet hemstadens misär och tristess med en überrealism som är så uppriktig, distanslös, okonstlad och humorbefriad att den bara måste tas på allvar – eller ironiseras över.

2. Vampire Weekend. New Yorkbandet har en gärning på sitt samvete, en annan på sin meritlista. För det första gick de i bräschen för årets vampyrtrend. För det andra förde de in soukous och kwassa kwassa i den moderna västerländska indiepopen.

3. Katy Perry. Hon lyckades föra en låt om flickor som kysser varanda till toppen av listorna. En bragd? Inte alls. Det imponerande är hur hon med detta år 2008 lyckas skapa en kontrovers.

4. Joel Alme. Göteborgssoundets arkitekter sitter i skrivande stund böjda över sina röda pensionskuvert, men det kommer alltid nytt blod från romantiker redo att blöda.

5. Hercules & The Love Affair. Att Lou Reeds förre sidekick skulle hamna i ett 80-talsgayigt discoband var otippat, men konstigt bara fram till att man faktiskt hört Antony Hegarty som en av discodivorna i det här skarpa Brooklynbandet.

6. Bob Dylan. När allt redan var sagt kom Todd Haynes film ”I’m Not There” som med sju halvt fiktiva figurer berättar den sanna historien om Bob Dylans underbara öden. Sedan kom en ny omgång officiella bootlegs, som till sist kastade omkull den mest livskraftiga myten av dem alla: att Dylan var bäst på 60- och 70-talen.

7. Moto Boy. Oskar Humlebo har allt som krävs för att sticka ut och för att provocera: en praktfull falsett, en röd skinnjacka och rödmålade läppar.

8. Fleet Foxes. Årets förnyare? Årets skäggmans­lag? Årets mest defensiva popsatsning? Årets Crosby, Stills, Nash & Garfunkel? Årets tråkigaste fantastiska skiva?

9. Charlotte Perrelli. Att inte ha något att säga om årets Melodifestivalvinnare är själva definitionen på asocial läggning. Jag känner eremiter som kan diskutera Perrelli i sömnen.

10. The Last Shadow Puppets. Att göra tjusigt orkestrerad Scott Walker-pop och kalla det ett sidoprojekt är rätt kaxigt.

Orden vi lärde oss 2008

Avtagga

FRA

Hockeymamma

Meme

Mikroblogg

Recessionista

Skweee

Subprime

Sydossetien

Yes We Can

Orden vi tröttnade på 2008

Bloggkändis

Dagens outfit

Finanskrisen

Gubbe

Hipster

Kultursponsring

Möjliggörare

Nörd

Oversize

Resa (som i ”göra en resa”)