Med summa 18 år i fängelse, vuxen-ADHD och drygt 30 års missbruk bakom sig har den smala vägen blivit förbannat smal.
– Jag är jävligt orolig för hur det ska gå när jag kommer ut, säger han.
Psykiatrin har satt många etiketter på Ari Kajava, 46. Antisocial, borderline, ADHD. Substansbetingat psykotiskt syndrom med hallucinationer. Agorafobi, tvångsmässig personlighetsstörning och drag av paranoid personlighet.
Alla diagnoserna är en stor del av förklaringen till att han nu sitter på Fosieanstaltens avdelning för särskilt krävande intagna.
Vilket för övrigt är den tjugoandra kåk han suttit på under sina nästan 18 år svenska fängelser.
– Innan jag fick min ADHD-diagnos 2004 kunde jag jobba tvätten, i utelagret. Jag fick ut min energi istället för att bara gå och bygga upp aggressioner.
Tanken med nya så kallade SKI-platser på svenska anstalter är att ge extra stöd åt särskilt krävande intagna. Ari Kajava delar inte kriminalvårdens entusiasm.
– Det är ren förvaring, som jag ser det. Något stöd och hjälp till ett bättre liv ser jag inte idag, säger Ari Kajava.
Han är en rejäl kille. Nästan 1,90, snaggat ljust hår, glasögon, kraftiga armar och rejäl mage. Själv säger han att han gått upp tjugo kilo på kåken den här gången. Han är klädd i kriminalvårdsverkets urtvättade t-shirt, joggingbyxor och badtofflor.
Spåren av amfetaminmissbruket – Ari hittade sin drog när han var tretton år – märks i gester och tal. Men han är långt ifrån något vrak. Särskilt nu när han suttit inne i nästan ett år.
Och huvet är det inget fel på. Eller, det är det ju. Ett psykiskt funktionshinder.
– Jag bygger upp frustration och aggressivitet. Så går jag upp i tonläge. Det är en försvarsmekanism. Till och med min mamma tycker det är obehagligt att snacka med mig då, säger Ari Kajava.
Därför, säger Ari, dricker han inte sprit längre. Helst inte.
– Vill man ha en torped så är det jag när jag har druckit alkohol.
Föräldrarna kom från Finland till Västerås i början av 1960-talet. Familjen är brorsan och mamma. Inga barn.
– Nej, du. Det är tur att man inte har ungar. Räcker med att man sabbat sitt eget liv.
Tidigare i höstas skrev Sydsvenskan ett reportage om kriminalvårdens planer på en ny sorts intensivplatser för intagna med psykiska problem, personer som behöver lugn och ro och som har svårt att fungera tillsammans med andra intagna. Fosie är ett av de fängelser som håller på att bygga upp sådana avdelningar.
Det var efter det reportaget som Ari Kajava, mannen som sett insidan av 22 svenska fängelser, skrev ett vykort till tidningen. Pratet om särskilda avdelningar och högre kompetens låter bra, skrev han. Men verkligheten är en annan. Mycket förvaring och psykofarmaka, lite innehåll, är hans beskrivning.
Och så berättar han vad ADHD-diagnosen betytt för hans liv innan för murarna.
– Nu man går här och gör ingenting. Bygger upp frustration och så en dag tänker man inte på konsekvenserna och ger sig på en blå jävel (kriminalvårdare på anstalten, reds anm). Det är lätt hänt.
Att sitta på SKI betyder sämre permis, sämre jobb och sämre behandling, menar Ari Kajava. Att man känner sig om en undanskuffad sopa.
– Jag förstår faktiskt inte riktigt vad jag gör här. Det är en massa plitar här, visst. Men vilken intagen vill umgås med plitar? Nu sitter jag mest på mitt rum och gör ingenting. Vilket ju knappast löser mina problem.
Ari Kajava är inte dömd för några våldsbrott. Men han har langat amfetamin, sålt stöldgods och stulit sedan slutet av 1970-talet och på det sättet kostat skattebetalarna miljoner och åter miljoner. Det svårt att se att samhället skulle vara skyldigt honom särskilt mycket.
Å andra sidan: om Ari Kajava och andra i hans situation inte får hjälp att hitta rätt är utgången given. Mer brott, mer kostnader.
– Man muckar med 400 kronor i plånboken och sitt bohag i två pappkartonger och ingenstans att bo. Sen blir det som det blir, säger han.
– Vad händer när jag kommer ut? Någon plan för utslussningen har jag inte sett. Inget jobb, ingen morot att anstränga sig för, inget mål. Utan det fixar jag inte att hålla mig ren.
Jag frågar vad han drömmer om för liv. Vad som vore ett bra läge för Ari Kajava, 46.
– Drömmer om?
Ja, hur skulle du vilja ha det?
– Alltså du menar, därute, på utsidan?
Ari Kajava funderar en stund.
– Ett ställe där jag får jobba. Jag skulle börja direkt om det fanns något för mig! Jag hjälpte till ett tag på en bilskrot i Hedemora, det var okej. Jag är bra på bilar. Eller jobba på gård. Man har ju inte tummen mitt i handen.
Han drar en historia om hur det gick till sist han var ute. Bodde i bilen som vanligt, men ville ha lägenhet. Köpte Fagerstaposten, öppnade bostadsannonserna i Fagerstaposten och började ringa. Efter viss förberedelse.
– Man är ju kåkskadad. Sociala fobier. Stämplad som knarklangare, så är det ju. Så innan jag började ringa gick jag och köpte en liten flaska flaggpunsch som jag drog i mig. Sen satte jag igång ...ja, jag börja ju snacka som en raket. Kanske inte bästa sättet att få lägenhet, säger Ari Kajava dystert.
I juni muckar han igen. Sist var han på fri fot i två veckor innan polisen tog honom. En annan gång dröjde det 36 timmar.
– Det roliga med den gången var ju att jag kunde fråga om de hade cellen kvar, säger Ari Kajava.
De senaste åren har kunskapen om sambanden mellan brott och adhd-problematik
ökat. Man tror att runt hälften av de runt 5 000 intagna på svenska
fängelser haft adhd som barn – och att en fjärdedel fortfarande lider av
sjukdomen som vuxna. Personer med adhd har framför allt problem med
impulskontroll och koncentration.
Hösten 2006 inledde Kriminalvården försök på anstalten Håga utanför Södertälje
med att behandla 54 intagna män med det narkotikaklassade adhd-läkemedlet
Concerta. Ett par månader senare startades en liknande försöksverksamhet på
Norrtäljeanstalten. Fler och fler intagna testas också för adhd på
fängelserna.
I höst inleds uppbyggnaden av ett hundratal platser för särskilt krävande
intagna, SKI-platser, på svenska anstalter. Fosie är en av de anstalter som
är på väg att inrätta sådana platser.
% är glada
% är likgiltiga