De gömdas stödgrupper tar strid mot staten

Trettondagen är en resdag. Vid lunchtid är det trångt på Centralen i Malmö. Slalomskidor och resväskor baxas in genom svängdörren. Ett ungt par tar farväl, stannar upp i en lång kram mitt i strömmen av resenärer.

– Vi gömmer inte flyktingar.

Said Parvins fingrar far upp från kafébordet och flaxar långa citattecken i luften. Gesten upprepas varje gång ordet kommer på tal, utan undantag.

Femtioårige Said Parvin är grundare av den danska organisationen Asylret, som hjälper flyktingar som nekats asyl och vill gömma sig undan myndigheterna.

– I Danmark är allt stöd till gömda kriminaliserat. Om du hjälper någon som lever underground att hitta en bostad är det olagligt. Om du erbjuder dem plats i ditt eget hem är det också olagligt. Detsamma om du hjälper någon att inte följa myndigheternas beslut, säger han.

Därför är retoriken så viktig. Officiellt kan Asylrets medlemmar inte säga att de bryter mot lagen. Då skulle myndigheterna stoppa verksamheten direkt.

– En del är rädda för att bli straffade. Andra säger: Vi gjorde det under andra världskriget, så då gör vi det nu också.

I Sverige är det inte olagligt att ha gömda sovande hos sig eller att ge gåvor till dem i form av pengar eller mat.

– Vore det olagligt skulle nog fler vara rädda för att engagera sig, precis som i Danmark.

Hon och Maja Sager är aktiva i Asylgruppen i Malmö. De gömmer inte heller. De hjälper.

– Människor gömmer sig själva. Sedan kommer de till oss för att få hjälp och stöd, säger Maja Sager.

– Alla jag har träffat som är i den situationen, varenda en, hade gjort valet att gömma sig långt innan jag kom in i deras liv.

Som doktorand i genusvetenskap vid Lunds universitet studerar Maja Sager bland annat hur de gömda och det hon kallar gömdhet framställs i medier och i den politiska debatten. Att säga att det är asylrättsrörelsen som gömmer är ett sätt att avhumanisera de gömda. Det förstärker bara bilden av dem som ett problem, tycker hon.

– Männen beskrivs som kriminella, som hot mot arbetsrätten och välfärdssystemet, medan kvinnliga flyktingar och barn framställs som offer utan handlingskraft. De beskrivs inte som politiska subjekt, som har rättigheter och egna drivkrafter.

Att hjälpa gömda är den civila olydnadens kanske mest omdiskuterade form. Många asylrättsaktivister tycker inte ens att det är civil olydnad. Anledningen är att ett av de mest centrala kriterierna, öppenheten, inte är uppfyllt – och inte kan uppfyllas.

– Vi demonstrerar, vi skriver artiklar och försöker synas i debatten. Men i de enskilda fallen arbetar vi inte offentligt. Det har med sakens natur att göra, säger Britta Samuelsson.

Migrationsminister Tobias Billström menar att de som hjälper flyktingar att gömma sig gör dem en björntjänst (se artikel här intill). Den gömde hålls kvar i ett utanförskap som helt saknar framtidsutsikter, resonerar han.

För första gången under intervjun höjer Said Parvin rösten ett snäpp.

– Så brukar de säga, makthavarna, när det faktiskt är de själva som förstör dessa människors liv. De anfaller Irak, och när människor sedan flyr hit från kriget blir de nekade att komma in. Vi försöker hjälpa dem, är det då vi som gör dem illa?

När frågorna om varför de engagerar sig och vad de hoppas uppnå kommer på tal, märks en tydlig skillnad mellan Said Parvin och de andra två.

Britta Samuelssons engagemang bottnar i ett möte med en gömd familj. Den personliga upplevelsen förvandlades gradvis till politisk handling.

Som forskare ser Maja Sager migrationsfrågan som en skärningspunkt där centrala nationella och globala politiska frågor möts och blir synliga; rasism, fördelningspolitik, makt.

Samtidigt är bådas arbete i Asylgruppen ytterst en protest mot Sveriges flyktingpolitik, mot Migrationsverkets hårdare praxis och, säger de, mot bemötandet och den ständiga misstron mot den enskilde i asylprocessen.

Said Parvins tonläge är skarpare, argare, hämtat direkt ur den betydligt mer polariserade flyktingdebatt som förs på andra sidan Sundet.

– Många skulle säkert kalla det vi gör för hopplöst. Men om jag kan rädda ett liv, bara ett enda, så säger jag fuck them! Förra året lyckades vi rädda tolv liv. Tolv människor som hållit sig gömda och som till slut lyckades överklaga och få uppehållstillstånd. Det räcker.

Han kallar sig socialist och är full av hat mot ett system som gör att människor måste gömma sig. Han tycker att regeringspartierna dansar efter Dansk folkepartis pipa.

– Samhället har blivit uppdelat. Nuförtiden är det okej att vara öppet rasistisk i Danmark. Frågar man folk säger de: Ja, jag är rasist, och börjar sedan argumentera för sin sak.

Britta Samuelsson vill inte lägga ett politiskt ideologiskt raster på sitt engagemang.

– Man behöver inte ha ett helt socialistiskt samhälle för att asylsökande ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och tanken att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett var de är födda tror jag att man kan hitta i många politiska läger.

Utanför fönstret är de gröna bussarnas avgaser vitare än vanligt. Frosten över Malmö vägrar ge med sig.

– Märker du att jag vänder mig om hela tiden? Så är det för mig, säger Said Parvin och tittar över axeln.

Said Parvin har hotats till livet många gånger, blivit misshandlad och trakasserad. Inte i hemlandet Iran där han satt fängslad i fyra omgångar, senaste gången i nio år, innan han lyckades fly till Danmark. Dödshoten kom i hans nya hemland, där han varit medborgare i fjorton år, av krafter som inte gillade hans arbete för flyktingar.

– Min historia gör att jag känner ett ansvar att göra det jag gör, oavsett vad folk säger. Men sedan har jag också två barn.

Barnen gör att han undviker offentligheten så gott det går. Men det går inte alltid så bra, säger han och skrattar.

– Utan barnen hade allt nog sett lite annorlunda ut för mig.