Torsdagstanten ledde hemligt flyktingnätverk

Idag tycker hon att svenskarnas sociala engagemang verkar minska.

– Det är lite kallt, säger hon.

– Kom in, säger Aina Holmström och går före med sin rullator in i lägenheten.

Hon bor numera på ett serviceboende för äldre i Farsta i södra Stockholm.

Vi slår oss ner i vardagsrummet. På bordet delas utrymmet av böcker, brev, klipp på tidningsartiklar, en amaryllis och en doftande hyacint.

– Har du läst den här? frågar hon och lyfter upp en bok av Doris Lessing.

Det var i slutet av 70-talet som Aina Holmström blev medlem i ett hemligt och riksomfattande nätverk som hjälpte utvisningshotade flyktingar.

Hennes uppdrag var att varje vecka, varje torsdag, hämta listor på regeringskansliet med namn på flyktingar som inte skulle få stanna i Sverige. Det gjorde hon i tretton år.

– Ingen annan än jag fick listorna. De tyckte väl att Aina var ofarlig. Jag kallades torsdagstanten, säger hon och skrattar.

Från regeringskansliet fortsatte hon till ett advokatkontor där hon kopierade listorna och faxade och ringde till medlemmar i nätverket som såg till att de utvisningshotade fick möjlighet att gömma sig.

– Jag kom till advokatkontoret vid tolv och var aldrig färdig före klockan fyra. Det kunde vara över hundra namn på listorna.

Aina Holmström och hennes släktingar gömde själva en assyrisk familj. Hon reflekterade aldrig över att det hon gjorde kunde bryta mot lagar och regler.

– Nej, jag gjorde det jag tyckte var riktigt. Det kändes bra och gick så lätt.

Engagemanget för andra människor tror hon kommer från föräldrarna. Båda var med i EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

– Jag kommer ihåg att det kom ett helt lass med resande, zigenare. De fick ligga i pappas verkstad, på hö på golvet, med öppen spis.

Hennes mamma satt med i fattigvårdsstyrelsen hemma i Jörn.

– Vi hade en garderob full med kläder som mamma hämtat från kommunen för dem som skulle konfirmeras. Mamma var en öppen, varm och god människa.

Aina Holmström förklarar att hon var olydig redan tidigt i livet.

– Jag var väl bara fem-sex år när jag bröt mig ut genom staketet hemma och besökte en pojke som hade tuberkulos. Det skulle jag inte få göra. Men jag tyckte synd om honom, Josef. Han dog sedan.

"Samhället", som hon kallar det, hämtade henne.

– Distriktssköterskan gav mig en utskällning för att jag hade åsamkat mig smitta. Men jag blev inte smittad. Jag var tidigt immun.

Hon var sjutton år när hon flyttade till Stockholm, gick sjuksköterskeutbildning, träffade maken Arne och fick sex barn på åtta år. Aina Holmström var hemma med barnen, jobbade i hemtjänsten, gick med i internationella kvinnoföreningen och engagerade sig i fredsrörelsen.

– Jag var med om att stifta Fredshögskolan.

"Ny gemenskap" hette en organisation i Stockholm som hjälpte hemlösa och som två av hennes döttrar jobbade för. Aina Holmström fanns också med.

– Jag har stöttat dem.

Rädsla tror Aina Holmström är förklaringen till att alla människor inte hjälper andra.

– Det är alltid knepigt att engagera sig, det kan ju misslyckas. Jag tror folk är rädda för det. Och så vet du hur svenskar är, de tycker inte att man ska släppa in någon genom dörren.

Hon reser sig upp ur fåtöljen.

– Får jag bjuda dig på något? Konjak? frågar hon och tar fram en flaska och två små glas ur ett skåp.

Aina Holmström följer fortfarande nyhetsflödet, bland annat om flyktingpolitiken.

– Jag är ganska nyfiken på det som händer och fötter.

Fast hon är lite besviken på allmänhetens sociala engagemang idag.

– Jag tycker det håller på att svalna. Vad det beror på? Vad tycker du själv?

Men hon blir glad när hon ser ungdomar som engagerar sig, till exempel genom civil olydnad.

– Man blir riktigt rörd för att de försöker.

Men inbrott på vapenfabriker gillar hon inte. Och klimatdemonstrationer där de protesterande stoppar trafiken tycker hon verkar långsökt.

– Jag vet inte om det ger resultat. Själv har jag aldrig varit för sådana där massdemonstrationer. Jag har haft familjen först och främst och sedan gjort det jag kunnat som inte kostat så mycket besvär för familjen.

Dikter har länge varit ett sätt för Aina Holmström att uttrycka sina känslor. För några år sedan gavs en del av dem ut i bokform. Hon har också deltagit i poesitävlingen Poetry slam.

Aina Holmström sträcker fram sin diktsamling som heter "Pyrande glöd".

– Varför den heter så? Läs första dikten, uppmanar hon och fortsätter själv utantill: "Att leva på sparlåga kostar mer i förbränning än att få lysa."

– Det är jag.