Professor: Tvång ska inte behövas mot barn

MALMÖ. – Om vården har en öppen, varm och omvårdande atmosfär behövs nästan aldrig tvångs­åtgärder.

När nuvarande lag om psykiatrisk tvångsvård trädde i kraft 1992 var målet att färre skulle behöva tvångsvårdas. Ett bättre bemötande skulle få psykiskt sjuka att frivilligt vilja vårdas hos psykiatrin.

Det gällde inte minst barn och unga – en liten men utsatt grupp av de tvångsvårdade patienterna.

Men det blev inte som det var tänkt.

– I den ekonomiska krisen i början av 1990-talet kom reaktioner från politiskt håll om att den barnpsykiatriska vården kostade för mycket, säger Per-Anders Rydelius.

Sambandet mellan pengar och antalet tvångsvårdade patienter är tätt. På små avdelningar med gott om personal behövs sällan tvång. Det gäller särskilt för barn.

– Det är något vi lärt oss: om vi har en varm, öppen omvårdande avdelningsatmosfär behövs nästan aldrig några tvångsåtgärder.

Tvång mot barn borde vara ”utomordentligt sällsynt” i vården, säger Per-Anders Rydelius. Livshotande eller allvarligt självskadande tillstånd är de enda riktiga skälen.

– Det är när den unge inte har insikt eller förståelse för behovet att få hjälp. Det kan vara i enstaka fall av svår anorexia, då personen dör om hon inte får näring, eller vid självskadebeteende. Missbruk med psykotiska inslag kan också göra tvångsvård nödvändigt, säger Per-Anders Rydelius.

– Men med rätt miljö går det, enligt min erfarenhet, i nittionio fall av hundra att resonera sig fram till frivilligvård.