Lärare känner sig avpolleterad

Malmö. ”Har du inte lite alzheimer?” sade en av dem. Först trodde Marianne att det var ett dåligt skämt. Men efter ett tag insåg hon att cheferna ville bli av med henne.

Marianne Teurneau har jobbat som svensk- och historielärare sedan mer än trettio år. Hennes jobb är det roligaste hon vet. Därför har hon valt att utnyttja sin lagstadgade rätt att jobba vidare till 67 års ålder.

Men Marianne har märkt att både hon och hennes något yngre kollegor utsätts för grova påtryckningar att sluta som gymnasielärare långt före pensioneringen.

– Det tycks finnas en kultur här i Malmö att avpollettera äldre ambitiösa lärare till förmån för yngre och mer lättstyrd personal, säger hon.

Hon blev förvånad och ledsen när två av hennes rektorer antydde att hon led av alzheimers sjukdom. De ville inte säga varför de sade så. De ville inte säga om någon elev eller förälder hade klagat. Själv tycker Marianne att hon har bra kontakt med såväl elever som föräldrar.

– Jag har aldrig varit så bra lärare som nu. Jag är kompetent. Jag är kreativ. Jag har tid för eleverna. Jag känner att jag har mycket att ge. Jag kan engagera mig och följa upp. Jag har inga barn hemma att ta hand om längre, säger Marianne Teurneau.

Sedan i höstas har Marianne inga egna klasser. Hon går på ständiga vikariat och hoppar med kort varsel in som lärare i allt från matematik och kemi till italienska och tyska. En mindre positiv person skulle se det som ett straff och ett försök att mobba bort en lärare från hans eller hennes arbetsplats.

– Så ser inte jag det. Det är roligt med förändringar. Jag måste snabbt sätta mig in i olika ämnen. Varenda timme måste vara meningsfull för eleverna, säger hon.

– Dessutom måste ju mina rektorer ha insett att jag är fullt frisk eftersom de satt mig på en så krävande tjänst.

Marianne Teurneau märker på sin arbetsplats många tecken på åldersdiskriminering och ålders­trakasserier. Men framförallt åldersfixering. Äldre lärare hör av sina chefer att de ser trötta ut, att de nog borde gå till doktorn eller att de inte riktigt hänger med.

Enligt Marianne Teurneau finns det få äldre lärare som vågar klaga hos fack eller arbetsgivare över ett sådant bemötande. Det finns sofistikerade sätt att straffa lärare. De kan få besvärliga klasser eller ett arbetsschema med många håltimmar.

– Jag som är äldst är privilegierad. Jag har min pension i botten och kan säga ifrån på ett annat sätt. Och jag känner mig inte trakasserad, säger Marianne och föreslår att jag nog bör prata med några av hennes lärarkollegor.

Jag tar kontakt med flera av dem. De berättar att de ständigt får signaler om att de är oönskade. Deras erfarenheter värdesätts inte. Deras löner justeras upp med minsta möjliga belopp. De påstås ha svårt att samarbeta. De har fått höra att de är för stränga mot eleverna och inte så ”säljande” för skolan. De får veta att yngre kollegor vill åt deras tjänster och timmar.

– Det känns pressande. Kan de inte vänta med att ersätta mig tills jag nått rätt ålder? säger en av Mariannes kvinnliga kollegor.

Mitt i allt elände sticker Marianne Teurneau ut hakan:

– I Sverige går vi för mycket efter ålder och almanacka. Jag tycker livet är en fest. Jag jobbar för mitt höga nöjes skull. Jag säger som jag alltid gjort: Jag ska jobba till 85. Sen ska jag öppna affär.

Krister Wahlström är rektor på Marianne Teurneaus skola. Han dementerar kraftfullt att någon av hans anställda utsätts för press att sluta:

– Vi följer de regler som finns på arbetsrättens område. Vi har medarbetare här som fyllt 65 och är jätteduktiga. De är minst lika duktiga som betydligt yngre kollegor. Vi värdesätter alla duktiga medarbetares insatser, oavsett ålder, säger Krister Wahlström.