Ende fackbasen som krävde avgång avgår

HÖÖR. Efterträdaren Jimmy Runesson tycker att Lundby-Wedin ska sitta kvar.

Aprilsolen gassar riktigt gott över Backagården och ombuden från Byggnads har tagit med sig böcker och kaffemuggar ut till trädgårdsmöblemanget.

Det är kurs i arbetsmiljö­rätt.

Men naturligtvis går det inte att undvika att prata om Wanja och den frikostiga pensionen till AMF-direktören Christer Elmehagen.

– Ingen kan göra sig förtjänt av sextio miljoner, suckar Roger Karlsson som bär det rosa bandet på sin skinnjacka.

– Kliar du min rygg så kliar jag din, det är så det går till, suckar Joel Fogh Helin.

Det är tydligt att avslöjandet fortfarande upprör: att Wanja Lundby-Wedin suttit i AMF:s styrelse och godkänt Elmehagens saftiga pension.

Själv påstår hon sig lurad. Och efter den nattliga presskonferensen i söndags förklarade LO-förbundens ordförande att de fortfarande har förtroende för henne.

Men det övertygar långt ifrån alla.

– Vissa har en benägenhet att glida igenom, säger Roger Karlsson. Det var likadant med Mona Sahlin. Gör man bort sig puttas man lite uppåt.

Inne i kursgården håller LO-Skåne årsmöte. Över hundra fackliga förtroende­valda har samlats – inte minst för att säga tack och adjö till Kenneth Björkman.

Det var han som ensam av alla LO:s distriktsordförande slog näven i bordet och sade att det fick vara nog: Wanja Lundby borde avgå.

– Jag är inte så rädd av mig, skrockar han nu när han kommer till pressträff med sin efterträdare i släptåg.

Sin åsikt står han fast vid.

– Alla som är läskunniga kunde se i årsredovisningen hur mycket som skulle avsättas till Elmehagen. Förstår man inte så måste man fråga, säger Björkman och fingrar på sin yviga mustasch.

Hans utspel väckte starka reaktioner. Både från LO centralt och från medlemmar som skickade mejl med beröm.

– De tyckte det var bra att någon sade ifrån.

Att han slutar som LO-ledare i Skåne på grund av påtryckningar förnekar Kenneth Björkman bestämt. Skälet är att han fått jobb som ombudsman på Transport i Stockholm.

Skåne har en tradition av stridbara LO-basar. Före Björkman satt Claes Bloch på posten. Det var han som i det längsta vägrade ge sin välsignelse till Mona Sahlin, när hon tog över som partiledare efter Göran Persson.

Jimmy Runesson är en försiktigare typ, tycker han själv. Han kommer från Kommunal och har i många år jobbat som skötare på Sankt Lars i Lund och i Kävlinge.

Och har man arbetat i psykiatrin, säger han, då vet man att man aldrig ska förhasta sig.

– Det är så lätt när något händer att känslor och tankar skenar iväg som hästar i en hage. Men när hagen tar slut måste hästarna stanna upp.

Något krav på att Lundy-Wedin ska avgå tänker Runesson inte framföra.

– Nej, hon har gjort mycket bra. Enstaka fel kan alla göra. Och ska man reta sig finns det ju så mycket annat. Zlatan tjänar ju 470 000 kronor om dagen. Det är sånt som kan störa mig.

Är krisen för LO och dess ordförande över nu?

Inte riktigt, säger LO:s andreman, avtalssekreteraren Per Bardh, som också finns på plats i Backagården.

I fjor tog han över både jobb och uppdraget att sitta i AMF:s ersättningskommitté efter den nu pensionerade Erland Olausson, som blivit något av affärens syndabock.

– Det här har skadat förtroendet för oss bland medlemmarna väldigt djupt. Sånt tar lång tid att återvinna.

Så snart den pågående revisionsutredningen är klar bestäms om LO kan förmå Christer Elmehagen att betala tillbaka en del av pensionspengarna själv – eller om det blir rättslig process.

Om mindre än en månad är det första maj. Arbetarrörelsens stora dag.

Sveriges ekonomi rasar och arbetslösheten rusar i höjden. Det vore med andra ord upplagt att gå till storms mot feta bonusar och direktörspensioner – om det bara inte vore för Wanja.

Är ”bonusvapnet” förbrukat?

– Nja, säger Kenneth Björkman. Vi har en regering som för en arbetarfientlig politik. Där finns hur mycket som helst att prata om.