Konsten att släppa megafonen

”Hej, Carl Bildt här. Jag vill be om 5 minuter av din tid. Den 20 maj och den 4 juni ska vi skaka om i webbvärlden.”

På webbplatsen 5minuter.nu raggar en leende utrikesminister kampanjmedarbetare till Europavalet.

”Dessa dagar kommer jag att mejla dig en kort instruktion, där du under 5 minuter framför datorn hjälper till med att få fler att gå och rösta på Moderaterna i Europavalet”, skriver Bildt.

Partisekreteraren Per Schlingmann är entusiastisk.

– Vi satte ett mål att minst tusen personer skulle anmäla sig. Det är redan överträffat.

En viktig poäng, enligt Schlingmann, är att det inte bara är partimedlemmar som lovat att göra reklam för Moderaterna.

Låter det bekant?

Under Barack Obamas succékampanj i höstas åkte de svenska partistrategerna i skytteltrafik över Atlanten för att se, beundra och lära. Obama samlade miljoner supportrar via internet, hängivna människor som bar sin beundran för Obama utanpå skjortbröstet, i varje läge.

På webbplatsen MyBarackObama.com skapade anhängarna tillsammans över 35 000 nätverksgrupper. Resultatet blev mer än 200 000 valevenemang – utöver dem som ordnades av Obamas centrala kampanj.

De svenska partistrategerna grubblade: Kunde något av detta överföras till Sverige?

För några veckor sedan presenterade Socialdemokraterna sitt svar på MyBarackObama: Mitt S. Med Google­kartor ska man kunna hitta eller initiera aktiviteter som dörrknackning eller torgmöten nära sig.

Med sloganen ”S we can!” kan ingen missa att Socialdemokraterna försöker surfa på Obamas medflyt. Tanken med Mitt S är att sänka tröskeln till traditionellt partiarbete. Huvudsyftet, säger partisekreterare Ibrahim Baylan, är inte att ragga medlemmar utan att engagera fler i valrörelsen.

Ändå har inte Socialdemokraterna kunnat hålla sig från att kräva något som Obamas supportersajt aldrig ford­rat av sina användare: att de regi­strerar sina personuppgifter. Namn, e-postadress och postnummer.

Registreringen är ett exempel på hur partierna missförstår de nya medierna, menar Anders Mildner, omvärldsbevakare på Media Mötesplats Malmö och expert på sociala medier.

– Partierna både vill ha kakan och äta den. Visst, man vill aktivera människor. Men man vill samtidigt kontrollera dem, lagra deras personuppgifter så att man kan sända dem information.

Youtube, Facebook, Flickr, Twitter ... Partierna försöker ängsligt att täcka in alla nya kanaler på nätet, och allra helst skapa egna. Men det spelar ingen roll, menar Anders Mildner, när politikerna inte har lärt sig hur man pratar i de nya medierna.

Statsvetaren Nils Gustafsson, social­demokratisk bloggare under namnet ”Erlanderbrigaderna”, är hård i sin dom:

– De etablerade partierna släpper inte lös sitt folk att börja diskutera. Det blir som en megafon, ett bevis på att partierna inte tar medborgarna på allvar, säger Nils Gustafsson som forskar om sociala mediers betydelse för politiken.

S-ledaren Mona Sahlin anses traditionellt som en jordnära politiker. En vanlig tjej som väljare lätt kan relatera till. Men i det nya medielandskapet har hon svårt att hitta en klockren roll.

På ett seminarium på Malmö högskola i förra veckan beskrevs Mona Sahlin som en ”typisk tv-politiker” av PM Nilsson, Expressens förre politiske chefredaktör. Det var inte positivt menat. Sahlin ägnar sig åt Framträdandet med stort F, menade PM Nilsson.

– Hon fixar inte tilltalet, det vardagliga som känns autentiskt, sammanfattar Anders Mildner.

Carl Bildts torra nätpersonlighet – typisk mening: ”Väl efter midnatt i Madrid och efter det att utrikesminister Moratinos dessutom bjudit på nattlig flamenco går nu även denna arbetsdag mot sitt slut” – fungerar däremot ”fantastiskt bra och känns hundra procent äkta och oförställd”, enligt Anders Mildner.

Men inte heller Moderaternas bloggstjärna får fullt ut godkänt. Problemet med Bildt är, enligt Mildner, att han talar till folket men inte verkar intresserad av att lyssna.

Gräsrötter är fint i politikens värld. Nätet lämpar sig utmärkt för gräsrotsaktivism. Vem som helst kan starta en Facebookgrupp om en politisk fråga.

Folkpartisten Jenny Sonesson berättade på Malmö högskolas seminarium om hur hon hade tråkigt på jobbet en eftermiddag och retade sig på påven. Sonesson startade Facebookgruppen ”Rött kort Vatikanen”. Det fick en massa anhängare och hon blev uppringd av internationella medier. Som en konsekvens av Sonessons upprop har belgiska parlamentet skickat en protest till Vatikanen mot påvens uttalanden, och EU-parlamentet ska ta upp ämnet till diskussion.

De etablerade partiernas problem är att gräsrotsrörelser sällan låter sig startas och kommenderas uppifrån. En annan utmaning är att det är lättare att mobilisera människor kring enstaka frågor. Det visade nätupproret mot FRA-lagen, det som brukar kallas bloggbävningen.

Statsvetaren Nils Gustafsson kallar FRA-upproret för viral politics – viral som i virus. Något smittsamt, som sprider sig snabbt.

– På kort tid gick hundratusentals människor samman för att protestera mot en enda sak: staten kan läsa din e-post.

Anti-FRA-rörelsen växte sig stark utan de etablerade massmediernas hjälp.

Till slut var ändå rörelsen så stor att tidningar, tv och radio inte hade något annat val än att sätta sig in i frågan och rapportera om den.

När jag skriver detta plingar det till i datorn. Aha, den ihärdiga Gudrun Schyman (Fi) skickar ännu ett av sina meddelanden på Twitter, minibloggen där man inte får skriva längre än 140 tecken. ”Vad ska vi visa opp – bröst eller snopp?”, står det i Schymans meddelande, som länkar till en debattartikel där en kampanj mot prostatacancer jämförs med en mot bröstcancer.

Schyman hyllas av pr-experter för sin enmanskampanj ”Skicka Schyman till Bryssel”, där den förre V-ledaren kuskar land och rike runt med klatschiga feministiska sloganer. När Schyman kommunicerar på nätet handlar det inte bara om politik.

”Beundrar Magnolian som har slagit ut. Den mest sensuella blomma jag vet, nästan på gränsen till erotisk ...” meddelade Schyman häromdagen på Twitter. En dialog med andra Twitteranvändare om blommor och det vackra vårvädret i Skåne följde.

Vad betyder sådant blomtwittrande för Gudrun Schymans genomslagskraft som politiker?

– Jättemycket, svarar Anders Mildner.

– Det gör henne autentisk. Man kan inte fejka sånt. Det kommer att göra att folk lyssnar mer på vad hon har att säga om politik.

Bloggläsandet är fortfarande litet, jämfört med hur många som ser på tv och läser tidningar. Överdriver Anders Mildner nätets betydelse? Är inte fortfarande de där två minuterna i SVT:s Rapport viktigast för en politiker som försöker bli vald?

– Antagligen för de allra flesta. Men inte för SD. Och inte för Piratpartiet. Och allt tyder på att internet fullständigt går om under de närmaste åren. För mig är tv redan ett passerat medium.

Anders Mildner ser en utveckling där de sociala medierna krossar de gamla partistrukturerna. Politiker kan inte längre gömma sig bakom ”partilinjen” i alla lägen – det blir inte trovärdigt i den nya medieverkligheten. Det finns bara en rimlig slutsats för partierna att dra, enligt Mildner:

– Att låta alla prata om allting.

Statsvetaren Nils Gustafsson tycker att Anders Mildner har en naiv syn på hur de sociala medierna förändrar politiken. Politik på nätet är ingen demokratisk revolution utan ett elitfenomen, menar Gustafsson. Vilka är det som följer politik på nätet? frågar Gustafsson och svarar själv:

– En välutbildad, politiskt medveten medelklass. Med jobb som gör att de kan surfa mycket på dagtid.