Ullared till varje pris

”Man har ju hört att det ska va så bra i Ullared. Alla har ju tjatat och pratat om detta Ullared. Så när vi väl kom till Ullared, ja då var det stängt. La-la-lala-la-la-la-la-la-la-la-la.”

Peter Wahlbecks släpiga halländska ringer i huvudet. Låten ”Ullared” – minns ni? Somliga av oss har inte kommit närmare än så.

85-åriga Brita Almqvist har. Förra året åkte hon på utflykt till Gekås – och kom hem med ett par gravljus. Som inte brinner. De ska reklameras denna majdag.

– Annars ser jag detta mest som en utfärd, att få titta på den vackra naturen längs med vägen. Jag tror det blir min sista resa.

Brita Almqvist ler och tittar ut genom fönstret. Hon minns med glädje sitt allra bästa Ullaredfynd.

– Det var en jacka jag köpte för några år sedan. Alla tycker den är så snygg. Den gav jag femtio kronor för.

Klockan är sex på morgonen när bussen, med bara ett tiotal upptagna säten, rullar ut från Malmö. Den ska hämta upp fler hugade konsumenter, med färdigskrivna inköpslistor och foträta skor, i Lund, Eslöv, Hörby, Höör, Hässleholm.

Planen för dagen: Nio timmar buss, fem timmar lågprisshopping. På frågan varför finns det två svar denna dag:

1. Man får så mycket mer för pengarna än hemma.

2. Det är en trevlig utflykt, och man vet ju aldrig vad man kan fynda.

I bussen är det god stämning, den som uppstår av förväntan. En tonårskille och en karl utmärker sig i kvinnodominansen. Åldrarna är blandade och föresatserna skilda. Någon ska handla engångsartiklar till en stor fest. En annan ska handla kläder till alla barnen. Anci Lindberg ska handla sexiga kalsingar till sin gubbe.

– Nä, skriv inte det! Jag bara skojar, ho ho ho! Men det är viktigt att de är sexiga och inte sådär … tråkiga. Ha ha ha.

Kompisen Maj-Lis Nilsson vrålskrattar.

Det raspar i högtalaren. Busschauffören:

– Nu har vi hittat alla som ska med. Nu ska vi bara hitta Ullared också. Och så blir det fika i Snapparp.

– Carpe Diem! tjuter någon.

Det är Anci Lindberg, igen. Bussens självutnämnda komiker, och hon gör det bra. En gul buss kör om.

– Oh! Där var bara karlar på den. Får man åka med? Äh, de ska säkert på fotboll.

Det började med städrockar för tre och sjuttiofem. 1963 öppnade Göran Karlsson butik i bottenvåningen på en villa på halländska orten Ullared. Hans initialer blev företagets namn. Omsättningen var 80 000 kronor. I dag, 46 år senare, motsvarar summan tre minuters köp i kassorna.

Entreprenörsentusiasmen och pengahungern drev på utvecklingen. Nya lokaler, större lokaler. Fler varugrupper tillkom, som heminredning, elektronik och hygien.

Chartrade bussar började rulla 1967. Köerna växte i snabbare takt än butiksytan. På campingplatsen kunde uttröttade kunder slå upp sitt tält eller ställa sin husvagn. Ullared blev ett begrepp som innefattade såväl billig köpfest som utflyktsmål. 2008 kom nästan 3,8 miljoner svenskar och 150 000 utlänningar till Gekås. Omsättningen: 2 976 miljoner.

– Fast jag brukar säga tre miljarder. Det låter liksom bättre, skrockar vd:n Boris Lennerhov.

Hans företag är en vinnare i finanskrisens kölvatten. Första halvåret 2009 ökade antalet kunder som klev in med en kundvagn innanför den blågula porten med 1 200 per dag jämfört med året innan.

– Jag tror att det beror på att vi i dessa kristider representerar vardagsflärden. Det är ju inte lyx precis, men vi behöver alla klä oss.

Boris Lennerhov är nöjd när han berättar att Gekås har haft en konstant tillväxt under de fyrtiosex år som företaget har funnits.

– Vi har aldrig gått minus.

Fyra av tio varor som säljs är klädesplagg. Försäljningen går som bäst i oktober-november, då kunderna frossar i dyrare plagg som bäver-nylonoveraller och skidjackor. Det är också då julklappsshoppingen gör avtryck i kassorna.

Men besökspeaken är mitt i juli. Av någon anledning är det då Ullaredsbegäret är som störst. Boris Lennerhov vill gärna se sitt företag som något större än bara ett lågprisvaruhus.

– Då kommer hela familjer hit. Alla handlar inte, det är lika mycket en social happening. Att betrakta alla andra som är här.

Mun-mot-mun-metoden lockar hit folket. Peter Wahlbeck, igen: ”Alla har ju tjatat och pratat om detta Ullared”.

Och stängt är det nästan aldrig 
numera.

– Vi började med söndagsöppet 
förra året.

Handla, handla, handla. Men samvetet då? Det här stället underblåser ju konsumtionshets när den är som mest ohållbar? Boris Lennerhov har ingen skuldkänsla över det.

– Ja, det kan man säga men då konstaterar jag att konsumtionen bygger välståndet i samhället. Visst, man behöver nog inte alla dessa grejer, men jag kan inte förakta någon för att den tycker att det är kul. Det är det samhället vi har byggt. Uppenbarligen tycker jättemånga att det är jättekul att shoppa.

Bussen är framme på den gigantiska parkeringen. Mörka moln på himlen. Prasslande vindjackor åker på. Strategier är lagda och pengatak lagda. Så att det inte rusar iväg.

– Max 4 000 kronor, säger Ann-Christin Olsson från Malmö. Engångsartiklar och annat till stor fest.

– 2 500 kronor, säger Åsa Karlsson från Lund. Kläder till barnen, ”hade jag handlat det hemma hade det gått på det tredubbla”.

– 400 kronor, säger vår komedienn Anci Lindberg. Kalsingar, var det ja. Och stödstrumpor till en släkting. Lite kläder till sig själv vill hon också ha.

– Nä, det räcker aldrig. Kompisen Maj-Lis Nilsson skakar på huvudet.

– Jaja, 500 kronor då. Eller?

Det märks att Anci Lindberg inte är någon veteran i dessa sammanhang.

– Jag hade aldrig åkt med om inte hon fått med mig, säger hon och nickar i riktning åt vännen.

Anci Lindberg skrattar förtjust. Hon kom plötsligt på något.

– En väninna, vi har retat henne så. Vet ni vad hon fick sist hon fyllde? En pingsthelg. I Ullared!

Asgarv.

Men nu är det fokus som gäller. Skåningarna tar sina kundvagnar och drar mot ingången.

Grillvantar. Haremsbyxor. Lampskärmar. Batmanvåtdräkter. Trikå till förbannelse och deodoranter på höjden och tvären. Kommersen är i full gång, till tonerna av ”Säg det med ett leende” med Ulla Billquists fyrtiotalssång. Hur säger man det med ett leende när en surkärring kör in sin kundvagn i hälarna på en?

Det är inga köer, kaoset finns i människors hjärnor när möjligheten till att göra ett klipp triggar igång något. Allt flyter inne i konsumtionstemplet utom just det här med kundvagnarna. Om de inte skapar sår skapar de förvirring. En vänlig kvinna som jobbar vid provrummen beskriver pedagogiskt hur det funkar för en vilsen dam.

– Oj då. Ja du, här är det så att är vagnen borta är den borta. Skrev du upp numret på handen med en penna? Inte. Den borde återfinnas i kundtjänst. Men kanske först imorgon.

Förra året gifte sig ett par inne vid Blå fikan på Gekås. En höggravid kvinna har svimmat och fått åka i blixthastighet till BB. Och ett par som handlade till sitt bröllop hann nästan skilja sig innan de hann utanför dörrarna. Boris Lennerhov kallar företaget för ett ”Hem till gården” i modern tappning.

– Det är vardagen som är spänningen. Det blir förvecklingar här inne och det här stället, det är nog väldigt svenskt. Fyrtiosex år har det legat på samma plats och många har åkt hit sedan barnsben.

Kanal 5 skriver på sin sajt att ”hela den svenska folksjälen vilar i Ullared”. För ett par veckor sedan kom teamen som spelar in realitysåpan ”Ullared” till varuhuset.

Förra årets succé ”Färjan” ska följas upp i shopping-land. ”Färjan” finansierades av rederiet Viking Line, men enligt Gekås vd Boris Lennerhov har hans företag inte betalat en krona för all reklam som tv-serien ”Ullared” ger.

Hur kul kan det bli att se folk gå och shoppa tvättsvampar?

– Det kommer bli en annorlunda grej jämfört med ”Färjan”. Det här är ingen nattklubb och vi serverar inte alkohol. Folk håller inte på och parar sig. Så anslagen är olika. Men det är det här igenkännandet. Kunder som shoppar som bara den. Människor som är roliga utan att de själva vet om det. Men samtidigt sätter vi klara gränser. Man får inte förlöjliga någon.

Ullared och Gekås är belastat med en hel trave förutfattade meningar, etiketter som genom de senaste decennierna har stämplats fast på den blågula skylten. ”Svennebanan-land”. ”White trash-konsumtion”. ”Bonnigt”. Boris Lennerhov hoppas att tv-serien inte ska spä på dem, utan faktiskt ge motbilder.

– Man kan jämföra det här stället med Bingolotto. Det såldes 2 miljoner lotter men ingen spelade. Här är det jättemånga kunder som är här men inte är här. De som bor på Malmös bättre adresser går inte runt och stolt berättar att de har handlat här.

– Det finns ju rätt många wannabes. Och för dem är det jävla b att åka till Ullared och handla billigt, folk vill inte visa upp den bilden.

Boris Lennerhov uppmanar till att gå en sväng på parkeringen utanför Gekås.

– Det är ju inte precis några rostiga gamla Volvos som står där.

Varje år gör Ullared mätningar över sina kunder. Nu är medelkunden en kvinna på 43 år. Hushållet hon bor i har en årsinkomst på 300–400 000 kronor.

– Det är ganska högt om man tänker på hur många barn och studenter som inte har någon inkomst alls som ingår i statistiken, säger Boris Lennerhov.

En svensk vanlighet. Så kan man beskriva tjusningen med Ullared, om man väljer att tjusas i stället för att klanka ner på.

– Här finns en form av enkelhet. Det är vanliga, genuina människor. Jag tror att folk känner sig väldigt bekväma. Som en tjej som jobbar på bank sa till mig: ”När jag kommer till Ullared känner jag mig som miljonär”.

Vi kan kalla dem för familjen Ullared. De står vid utgången, två vuxna och fyra barn, med två fullastade kundvagnar. Familjen åker hit två gånger om året på sina klädräder.

– Det här gick på 9 600, säger mamma Catarina Gustafsson.

– Nu är vi vrålhungriga. Vi ska äta och sedan går vi in igen. Så gör vi alltid.

Priserna lockar familjen, med fyra barn som växer.

– Och så är det skönt att slippa springa i affärer hemma sedan.

Våra skånska vänner då? De kånkar på sina prylar, mot bussen. Den rutinerade virar rött presentsnöre runt sina Gekås-kassar så hon inte får fel med sig hem.

En ung tjej kollar kvittot en extra gång, skakar på huvudet och säger:

– Hur kunde det bli så här mycket?

Bussen rullar.

Brita Almqvist är nöjd. Hon fick reklamerat de kassa gravljusen och hittade dessutom en vit sommarjacka.

– Men det är jobbigt att hela tiden bli påkörd. Och kläderna är mest för ungdomar.

Anci Lindberg har fingrat på Diorkopior och jagat sommarblusar. Slutnotan blev 805 spänn.

– Men jag blev av med kundvagnen när jag provade kläder. Vet du vad de stal? Fem stödstrumpor. Och ett par kalsonger!