"Israelkritik är inte antisemitism"

Utanför matsalen som nu omvandlats till föreläsningssal luktar det av nyslaget gräs och solen glittrar i Ätran.
– Vad tänker ni på när jag säger Israel–Palestina? frågar 28-åriga Hanin Shakrah.

Död. Terrorism. Evigt krig, svarar ungdomarna.

Hanin Shakrah, som antecknar orden på tavlan, har denna dag återvänt till barndomsstaden Falkenberg för att föreläsa om konfliktlösning.

Med sin palestinska bakgrund och flera års erfarenhet som aktivist, FN-anställd och frilansjournalist i Mellanöstern, har hon praktisk erfarenhet av ämnet.

Numera bor hon i Uppsala, efter flera år i Malmö, och läser till jurist.

Hanin Shakrah är säker på att konflikten går att lösa.

Hon skriver Israelstina på tavlan, namnet på den nya staten där judar och araber ska leva sida vid sida.

Hon är medveten om att förslaget är mycket kontroversiellt. Men hon är också övertygad om att ”alla länder som är baserade på en exklusiv religiös eller etnisk tillhörighet är vansinne. Ett land måste vara mångkulturellt för att överleva.”

Så säger hon när vi träffas för en intervju i en tom korridor på Stockholms universitet.

För det är egentligen det hon vill prata om och inte antisemitismen i Sverige.
– Jag känner mig som en svikare för att jag inte diskuterar att människor dör i Palestina. Jag tycker man ska ta debatten en gång för alla och sedan gå vidare, säger hon.

Hanin Shakrah poängterar att hon inte vill hamna i något fack. Eller i försvarsställning.
– Jag vägrar se det som jag kämpar för som någonting som är emot judar. Jag kämpar faktiskt för samexistens, säger hon bestämt.

Hur utbredd är antisemitismen i Sverige bland den arabiska befolkningen?
– Det är svårt att svara på. Hur många är nazister? Jag vet inte. Jag umgås inte med nazister.
– Jag är inte antisemit. Jag skulle aldrig säga att det är schyst att man ger sig på gamla människor som överlevt Förintelsen, eller att det är okej att ge sig på synagogor.

Men varför väcker konflikten så heta känslor i Sverige?
– Israel är en rik, politiskt uppbackad kolonialstat som expanderar på bekostnad av andra. Det som händer i Mellanöstern måste ses ur den synvinkeln, anser hon.

En stor palestinsk-arabisk befolkning i Sverige är förstås en annan viktig förklaring.

Det som händer där får konsekvenser även här.
– När en händelse som Gazakriget inträffar handlar det inte längre om att opinionsbilda utan att visa sin sorg. Man demonstrerar inte som man gör i Sverige. Saker som jag blir stött på, som barn som bär plakat med bilder på döda barn, förekommer även här eftersom det är så man gör i Palestina, säger Hanin Shakrah.

Flera gånger under samtalet återkommer hon till att den här diskussionen är ”fjantig” eftersom man pratar om formen och inte innehållet. Istället för att diskutera folkrätten, mänskliga rättigheter och framtiden hamnar symbolerna i fokus. Som att likhetstecknet mellan davidsstjärnan och hakkorset ritades på några plakat eller att vissa antisemitiska slagord ropades under demonstrationerna i vintras.

– Det är plumpt och dåligt sett även ur ett kommunikationsmässigt perspektiv. Men det går inte att strömlinjeforma en demonstration. På samma sätt som pro-israelerna inte kunde hindra Sverigedemokraterna från att delta i deras demonstration.

Nidbilder av judar i vissa arabiska tv-program anses göda antisemitismen i Sverige eftersom svensk-araberna har tillgång till de programmen via satellit-tv.
– Det finns galningar som predikar hat i tv och radio även i USA och det sker säkert även i arabisk tv. Men varför ska jag sitta och försvara någonting som sägs i, exempelvis, saudisk tv.

Hon ogillar den grupp debattörer som hon kallar ”åsiktsmaffia”: människor som är snabba att kalla alla som ifrågasätter Israels agerande för antisemiter.

Hon anser att vi måste vänja oss vid att det i dagens Sverige finns frågor som är ”jävligt jobbiga och uppslitande”. Att det inte kan råda samförstånd om allting.

Om det hela tiden bankas in att det finns en konflikt mellan judar och araber tillåts inget utrymme för den som försöker skaka om den bilden, anser hon:
– Jag tycker vissa saker är av en anledning och ingen kan hindra mig från att säga det. Jag har ingenting att be om ursäkt för. De som inte kan ta samexistens i sin mun, som säger ni kan få land, utan att mena det – för ett land utan rättigheter är inget land – de ska be om ursäkt. Och det är den debatten som borde föras, säger Hanin Shakrah.