Missbrukare hänvisas till öppenvården

Trenden i kommunernas socialtjänst de senaste 10–15-
åren går mot allt mer öppenvård hemma i den egna kommunen, och allt mindre vård på institution. Det gäller både barn och vuxna, missbrukare och de som får insatser av annan anledning.

Johannes kämpade i flera månader för att få plats på ett familjehem. Han fick veta att han var för risig för att få ekonomiskt bistånd, men hade ändå inte tillräckligt mycket problem för att få det han helst ville ha – en placering på familjehem.
– Jag berättade om min situation, att jag var hemlös, arbetslös, att jag hade folk från den kriminella miljön efter mig och det viktigaste, att jag ville därifrån. Jag vill bli en normal människa, berättar han.

Johannes fick erbjudande om öppeninsatser av kommunen. Han fick en kontaktperson och erbjöds ett ställe att bo.
– Men det var i den staden där alla kände mig som jag inte ville träffa, det var där alla droger fanns, det var det jag ville bort ifrån. Men de kunde inte hjälpa mig med insatser någon annanstans, säger han.

Om öppenvården är en bättre vårdform än institutionsvård är det ingen som vet. Forskarna är ganska eniga om att ju tyngre missbruk man har, desto bättre fungerar institutionsvård. Men var den gränsen går, och hur den enskilda människan fungerar i olika vårdformer, kan ingen säga.
– Man kan inte veta om det är värt pengarna, säger Ulf Malmström, samordnare för alkohol- och drogfrågor på Socialstyrelsen.

Men en sak vet alla.
– Öppenvård är ett mycket billigare alternativ, åtminstone i det korta perspektivet, säger Ulf Malmström, och lägger sedan till en brasklapp:

– Men det är inte säkert att det är en adekvat form av vård. Man kan tänka sig att öppenvård följs av öppenvård, och så slutar det kanske ändå med slutenvård. Då är man tillbaka på ruta noll och det har ändå blivit dyrare, säger han.

Johannes var i alla fall säker på att det var familjehem han behövde. Han hade bott på ett som barn. Men när kommunen utrett saken i tre månader kom beskedet: han hade det för bra för en placering. Han fick söka ekonomiskt bistånd istället, och för att få det var han tvungen att vara inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt arbetssökande.

– Jag började söka jobb, men det höll inte för jag orkade inte hålla på med det just då. Jag ville landa i mina problem och prata om dem, gå igenom den processen, säger Johannes.

Resultatet blev varken placering eller ekonomiskt bistånd, bara ytterligare månader av dragkamp med socialtjänsten. Men Johannes har ändå kommit på fötter. Han ordnade till slut själv ett ställe att bo på hos en person han kände via sitt gamla familjehem. Sedan några veckor har han arbete. Men han är arg.

– Det kändes som om hela samhället har sparkat mig i röven. Som om de säger: ”Gå ut du och gör ditt kriminella på gatan igen”. Jag blir sugen på det varenda gång jag får dålig respons från socialen, säger han.

Johannes heter egentligen något annat.