"Gud vill inte att man lever olycklig"

GÖTEBORG. Hur kan svenska myndigheter blunda för homofobin och diskrimineringen i svenska moskéer? Det undrar Ardeshir Bibakadabi, som vill gifta sig med sin pojkvän Zafer.
– Jag är muslim. Jag tror på Gud. Imamerna säger att man ska undertrycka de här känslorna. Men Gud vill inte att man lever olycklig, säger Ardeshir Bibakadabi.

Han kallar sig Sveriges ende muslim som är öppen med att han är gay. Han säger det med ett leende, men menar allvar.
– Jag har i alla fall aldrig hört talas om någon annan. Däremot vet jag säkert hundra muslimer här i Göteborg som är gay i hemlighet. Imamerna vet. Man pratar bara inte om det.

Ardeshir Bibakadabi, som är 47 år, pratade heller inte om ”det” när han växte upp i den iranska halvmiljonstaden Rasht vid Kaspiska havet. När han var femton hade han en öm stund med en grannpojke. Vi lekte, säger han. En förbjuden, sexig lek. En vuxen såg pojkarna.
– Jag fick mycket stryk av min pappa och min brorsa efter det. Jag har starka minnen av det.

Under uppväxten var Ardeshir förälskad i olika killar. Det var omöjligt att vara öppen med det. Föräldrarna var strängt religiösa. De sju äldre syskonen och alla i omgivningen föraktade bögar. Själv såg han inte sig som homosexuell. Det fanns bara fula ord för det.
– Som ”kuni”, en som gillar att bli påsatt.

Någon kuni ville han inte vara, så mycket visste han. Han pratade med andra män som också gillade män.
– De sade till mig: ”det går över. Det hör till ungdomen, sedan klingar det av.”

Det hoppades Ardeshir. När han var sjutton år kom revolutionen i Iran. Det blev lite friare ett tag, sedan mycket strängare. Dragningen till killar avtog inte. Livet kändes trångt. Syskonen och föräldrarna hade ögonen på honom och var vaksam på hans ”tendenser”.

1985, vid 23 års ålder, flydde Ardeshir Iran. Han kände sig kvävd: av den religiösa statliga diktaturen, av sin religiösa familj. Han skrev inget om sin homosexualitet i asylansökan – i sin självbild var han fortfarande ingen ”sån där”.
– Det var krig mellan Iran och Irak då. Jag hade gjort lumpen och kunde skickas till kriget. Jag fick asyl på grund av det.

Han hade drömt om gaybarer i väst. Han hamnade på en flyktingförläggning i Vetlanda.

En svensk tjej gillade att hälsa på de iranska killarna på förläggningen. Hon blev intresserad av Ardeshir. Något oväntat hände. För första gången blev han sexuellt attraherad av en tjej.
– Jag hade försökt med tjejer flera gånger i Iran, men jag kunde inte få stånd. Med Anna var det ärligt. Jag älskade henne, vi hade ett jättebra sexliv. Vi flyttade ihop.

Lägenheten i Majorna i Göteborg är full av designföremål och bilder på filmstjärnor från Hollywoods guldålder. Audrey Hepburn, James Dean, Anita Ekberg ... Favoriten Marlon Brando finns i flera varianter.

I hallen hänger Ardeshirs familjefoton. Där kan man följa hans kärleksliv. En bild visar honom med sambon Anna och deras nyfödde pojke. Ardeshirs mamma, som bor kvar i Iran, är med på bilden. Alla ler lyckligt in i kameran. Året är 1990.
– Förhållandet med Anna blev allt mer ohållbart. Jag tog med henne på gayklubbar. Efter en tid berättade jag för henne att jag tände på killar. Hon tog det fantastiskt. Hon gillar Abba, hon trivdes på klubbarna. Men i längden gick det inte. Jag var otrogen. Jag blev förälskad, i en man. Jag lämnade henne.

När relationen med mannen tog slut ville han göra ett nytt försök med Anna. Hon sa nej.
– ”Man kan inte lära gamla hundar att sitta”, sa hon. ”Du gillar killar – ljug inte för mig och för dig själv”.

Hon hjälpte dig att komma ut som homosexuell?
– Ja, faktiskt. Jag hade haft sådan ångest. Jag såg min läggning som en sjukdom som jag trodde jag skulle bli kvitt.

Ardeshir hade flera fasta förhållanden i Göteborg. Han kände sig ändå ensam. Därför grundade han nätverket Homan, för homo- och bisexuella eller transpersoner med invandrarbakgrund. 1997 berättade han sin livshistoria i Göteborgs närradio.

Ryktet om ”bögmuslimen” spred sig snabbt i Göteborg. Det blev en jobbig tid.
– Andra muslimer kom fram till mig på stan. De hotade mig, skällde ut mig, skrek saker. Jag fick hotbrev.

En gång bjöds han in av en somalisk islamisk förening för att hålla föredrag om sex och hälsa. Han tvingades fly därifrån.
– Några i publiken blev vansinnigt arga. Jag var livrädd och tvingades förneka att jag var homosexuell.

Ardeshirs far är död. Numera vet hans mamma och hans sju syskon om att han är gay. Men de äcklas och vill inte höra talas om det.
– I början sade min mamma en massa elaka saker om att jag skulle hamna i helvetet. Nu låtsas hon inte om det.

Om tre veckor har den svenska dokumentärfilmen ”Sämre än djur” premiär – den första filmen som handlar om lesbiska och bögar som lever i hederskulturer i Sverige.

Ardeshir och hans pojkvän Zafer är intervjuade i filmen. Zafer är 33 år och bor i Tyskland. Han kommer från en religiös muslimsk familj från Turkiet.
– Zafer är inte öppen. Han är livrädd för vad som kan hända om hans familj får veta. På riktigt: han vet inte om de skulle döda honom. Jag känner igen mig i honom.

Ardeshir har träffat hela Zafers släkt – i egenskap av ”vän”. Han hoppas flytta ihop med Zafer snart. I öppna, toleranta Berlin kanske. Zafers familj bor i en annan tysk stad. När Ardeshir – som jobbar som väktare i Göteborg – får frågan om vad han ska göra i Berlin ler han stort.

– Jag och Zafer har faktiskt pratat om att öppna en gaybar, med muslimsk inriktning. Det vore nåt, va? Jag gillar den muslimska världen. Jag gillar att vara ihop med en muslimsk man. Jag och Zafer förstår varandra, vi har samma bakgrund.

Att han inte är välkommen i moskéerna gör honom arg. Svenska myndigheter förstår inte hur snacket går, hur intolerant det kan vara, menar han. Han påminner om att ett kristet homosexuellt par kanske inte kan gifta sig i en pingstkyrka, men det finns andra kristna kyrkor som står öppna. Likadant är det för judiska samkönade par – i Stockholms synagoga är de välkomna.
– Nu har vi i Sverige äntligen fått äktenskap för alla. Utom för muslimer.

Ardeshir Bibakadabi tycker att samfund som diskriminerar homosexuella genom att vägra viga samkönade par borde fråntas sin vigselrätt.
– Svenska myndigheter är rädda att kallas rasister. Därför vill de inte bråka med muslimska församlingar. Men att blunda är ett svek mot alla homosexuella muslimer. Jag är den ende öppna gaymuslimen i Sverige. Då förstår du hur stort tabu detta är.