Motstånd när IM slog larm om förskingring

En moldavisk direktör har dömts till åtta års fängelse för att ha förskingrat 600 000 kronor av svenska biståndspengar.

När Lundabaserade IM upptäckte svindeln i byn Hirbovat slog man genast larm. Men det dröjde flera år innan polis och åklagare i Moldavien tog korruptionen på allvar.

På en presskonferens i Moderaternas partihögkvarter i Stockholm för två veckor sen kom biståndsminister Gunilla Carlsson med en allvarlig anklagelse mot svenska hjälparbetare: Biståndsvärlden accepterar att pengar försvinner i svarta hål.

IM i Lund har just bevisat motsatsen.

I slutet av augusti meddelade en domstol i Chisinau en dom som fick Ulrika Jerre, hjälporganisationens förra platschef i Moldavien, att dra en suck av lättnad. Äntligen en bekräftelse på att de moldaviska myndigheterna tagit korruptionen på allvar.
– Domen sänder en signal. Det är ett allvarligt brott att förskingra biståndspengar från fattiga, säger hon.

Från början var det inte självklart.

För fyra år sen flyttade Ulrika Jerre till Moldaviens huvudstad Chisinau för att öppna ett fältkontor åt IM (Individuell Människohjälp). Hon möttes av en märklig attityd: poliser, åklagare och domare som tyckte att folk som sysslar med bistånd måste räkna med lite svinn.

Hirbovat är en fattig landsortshåla med sextusen invånare i östra Moldavien. Där drev IM en dagverksamhet för utsatta barn och en annan för fattiga gamla. Det fanns också en syateljé där byns kvinnor lärde sig tjäna egna pengar. Det hela betalades med pengar som samlats in i Sverige.

På plats samarbetade IM med en lokal organisation, Dumitrita, ledd av en direktör vid namn Daria Opera. Med samma partner höll IM på att starta ett byutvecklingsprojekt, finansierat av statliga Sida.

Men snart anade Ulrika Jerre att allt inte stod rätt till.
– När vi pratade med byborna i Hirbovat kände vi att det fanns en misstro mot Dumitrita. Så vi tog en kritisk titt på deras dokumentation. Då upptäckte vi att de hade klippt och klistrat i sin bokföring, berättar Ulrika Jerre.

I början av 2006 anlitade IM en moldavisk revisionsfirma, som kunde bekräfta misstankarna. Samarbetet med Dumitrita avbröts.

Samtidigt stod den svenska biståndsorganisationen inför ett dilemma: skulle man tysta ner skandalen för att inte skada IM:s anseende? Eller skulle man polisanmäla och riskera att nyheten om korruptionen fick givare hemma i Sverige att tappa förtroendet för IM och sluta skänka pengar?

För att kunna driva sina projekt runt om i världen är IM beroende av människors välvilja. Av omsättningen på 110 miljoner kronor kommer 85 procent från givare och resten från Sida och Radiohjälpen.
– Det är klart att det fanns i våra tankar. Får IM mindre givarbidrag om det här kommer ut? medger Micael Fagerberg, chef för IM:s internationella avdelning.

Men IM har en policy om nolltolerans och egentligen var det aldrig någon tvekan.

I maj lämnade Ulrika Jerre in en polisanmälan mot Daria Opera och ytterligare två anställda i Dumitrita. Samtidigt lade IM ut ett kort meddelande om ”misstänkt förskingring” på sin hemsida.

Till en början hände i stort sett ingenting.
– Det var oerhört kämpigt att få polis och åklagare att förstå att det här var viktigt, säger Ulrika Jerre.

IM anlitade en advokat i Chisinau för att agera blåslampa på myndigheterna. En ekonom som arbetat i projektet i Hirbovat hjälpte till med utredningen, trots att hon riskerade att själv dras in i härvan. Till slut bestämde sig åklagaren för att åtala direktören. Men inte heller domstolen tog korruptionen på större allvar.
– Domaren sa rakt ut till oss: Ni kommer med utländska pengar! Vad hade ni väntat er? berättar Ulrika Jerre.

I första instans fälldes direktören för slarv och fick ett obetydligt straff. IM överklagade och rättsprocessen drog ut på tiden. Men när domen till slut föll i den högre instansen i slutet av augusti i år dömdes direktören Daria Opera till åtta års fängelse samt att betala tillbaka 960 000 lei (600 000 kronor) till IM.

Domen är högaktuell efter biståndsminister Gunilla Carlssons utspel den 24 augusti – då hon anklagade biståndsvärlden för att sopa korruptionen under mattan.

Gunilla Carlsson tog en härva i Zambia, där flera miljoner av svenska biståndspengar försvunnit, till intäkt för att påstå att allt för få biståndsarbetare ser den utbredda korruptionen i mottagarländer som ett problem.
– Det är för många som tyst accepterar att skattepengar försvinner i svarta hål eller djupa fickor, sade ministern.

IM i Lund anser att det är fel att ta en enda skandal som förevändning för att misskreditera hela det svenska biståndet på över trettio miljarder.
– Jag tror på nolltolerans, säger Ulrika Jerre. Och jag tror man kan bygga väldigt bra system för kontroll. Men det går inte att vara hundraprocentig. I slutändan är det ändå människor vi arbetar med.

Regeringen har nu gett generaldirektör Gunilla Thörnkvist vid utvärderingsmyndigheten Sadev i uppdrag att ta fram tio nya förslag för att få bukt med korruptionen. Det har IM inget emot.

Men risken är att hårdare krav på kontroll ökar byråkratin. Enligt reglerna för organisationer med 90-konto får högst 25 procent av insamlade medel gå till administration. IM ligger i dag på 14 procent.

Micael Fagerberg tar ett exempel:
– Vi driver ett projekt bland maya­indianer i Guatemala. Vår samarbetsorganisation består av människor utan utbildning. Ska vi tvinga dem att anlita utomstående experter för att skriva rapporter på ett fikonspråk som gör Sida nöjt?

Förskingringen i Hirbovat i Moldavien är den värsta skandalen som IM någonsin råkat ut för.
– Ibland har vi kanske varit naiva, säger Ulrika Jerre. Man kommer till ett land. Ser barn fara illa på institutioner. Gamlingar frysa ihjäl. Hjärtat blöder och man blir otålig. Men vi har lärt oss att man måste ta sig tid att bygga system för kontroll.
– Dessutom måste man involvera de människorna man vill hjälpa. Om befolkningen i Hirbovat haft bättre insyn från början hade de upptäckt att pengar som skulle gå till fattiga försvann.

I dag har IM en ny partner i Hirbovat. I samarbete med ett byråd driver man nu även ett Sida-finansierat utvecklingsprojekt för att förbättra hälsovården, skolan och vattenförsörjningen i byn.