Fatma fick kämpa ensam

Som ett djur har hon pluggat hela våren, läst tills ögonen svidit på kvällarna. Fatma är arton år. Hon drömmer om universitet, om ett liv som framgångsrik yrkeskvinna i Sverige.

Hennes kurdiska familj kom hit för några år sedan. De försöker inrätta sitt nya liv i en liten skånsk stad. Fatmas pappa driver en firma som går ganska bra. Nu är familjen på väg till sin gamla hemby, i en kurdisk del av Turkiet. De ska träffa släkt och vänner. Äta gott. Fatma har inte varit där sedan hon var bebis.

Framme i byn förbyts hennes loja sommarlovskänsla i obehag. Alla surrar om hennes äldre kusin Karwan. Att han är så snygg och smart och snäll. Att hans familj har pengar. Fatma har hört pratet om Karwan förut. Karwan, hennes mammas brorson, är på något sätt utsedd att bli hennes make. Morbrodern har ringt från sin kurdiska by till Skåne. Pratat om Fatma som ”vår tjej”. Fatma kan inte ta det på allvar. Hon har aldrig ens träffat Karwan, och är inte särskilt sugen på att göra det.
– Jag visste ju att jag skulle möta honom på resan. Det är sjuttio familjer i byn, alla mer eller mindre släkt med varandra. Men jag tänkte inte så mycket på det, säger hon senare.

Arrangerade äktenskap är inget nytt för Fatma. Två storasystrar har blivit bortgifta. De var oroliga först, men trivs nu bra med sina män.
– Jag trodde att det skulle vara annorlunda för mig. Jag trodde aldrig mina föräldrar skulle göra så mot mig. De visste att jag ville studera.

Föräldrarna inser att det är känsligt. Därför säger de inget om sina planer till Fatma. Allt snack inför resan handlar om hennes storebrors bröllop, som hålls i byn. På broderns bröllopsfest ser Fatma Karwan för första gången. ”Han är verkligen så snygg som alla säger”, tänker hon.
– Han verkade vara jätteblyg. Vi satt 40–50 släktingar i ett stort rum. Jag märkte att han kollade på mig. Jag sprang ut därifrån, berättar Fatma efteråt.

Efter att brodern gift sig ska han åka tillbaka till Skåne i förväg, för att sköta familjens företag. Resten av familjen stannar i Turkiet. Fatma inser fortfarande inte det många omkring henne vet: att hon ska gifta sig med Karwan.
– Min bror visste. Han sa: ”Följ med mig till Sverige.” Tre fyra gånger sa han så. Han ville rädda mig. Jag fattade inte. Jag behöver vara ledig, sa jag. Han åkte.

I historier om hedersförtryck utmålas ofta pappan som drivande. I Fatmas fall är det mamman. I hembyn skickar mamman sin 70-åriga storasyster – Fatmas moster – att släppa bomben.
– Mamma visste att jag skulle vara mer artig mot moster. Inte opponera mig på samma sätt.

En eftermiddag i byn söker mostern upp Fatma. Skickar ut kusiner och syskon ur rummet och går rakt på sak:
– Du har ju sett honom nu. Vilken bra människa han är.
Fatma svarar:
– Jag vill inte vara respektlös mot dig. Men jag vill inte prata om det här.
Mostern ger sig inte:
– Om du gifter dig blir du fri. Din mamma lämnar dig ifred. Du kommer att kunna plugga.
– Moster, jag vill inte. Ni är på mig hela tiden. Jag vill inte, säger Fatma.

Mostern tycks inte höra. Hon ler och börjar pussas och kramas. Fatma springer ut – där väntar släktingarna. Mostern berättar stolt att allt är klart för bröllop. Släkten jublar.
– Jag blev chockad. Flera av släktingarna där var jättegamla. Man får inte som tjej säga emot, berättar Fatma senare.

Fatmas mamma viftar bort alla invändningar: ”Du såg hur glada alla blev, förstör inte det här nu.” Fatma känner desperationen växa. Hon börjar skrika. Hennes moster ger henne en örfil på kinden.
– Jag skrek ”jag hatar er allihopa” och sprang ut på ett fält. Jag skulle bara därifrån.

Hon springer en kilometer, hon springer två. En man rusar efter henne. Kommer ifatt. Karwan. Fatma skriker fula ord till honom. Till slut ramlar hon. Hon orkar inte mer. När hon lugnat sig upprepar Fatma för Karwan vad hon redan sagt: hon vill inte gifta sig.
– Tror du inte våra föräldrar vet bäst? säger Karwan.
– Nej, de vet inte, svarar Fatma, de tänker bara gammaldags. Jag går bara i ettan på gymnasiet. Jag behöver tid.

Karwan säger att han kan vänta ett år. Ett hopp tänds hos Fatma. Ingen kan tvinga henne att sätta sig på ett plan till Turkiet igen. Fast hon inser att hon inte slipper undan förlovningsfesten. Släkten förväntar sig det. En flyktplan tar form i Fatmas huvud. Hon förmår familjen att anordna festen i Istanbul, där flera släktingar bor. Där kan hon fly till svenska konsulatet och be om skydd, tänker hon.

Fatma har aldrig sett sin mamma skratta så mycket som dagen för förlovningsfesten. Inför festen har hon varit snäll mot sin dotter, sagt att en förlovning inte är definitiv.
– Du kan ta av dig förlovningsringen sedan, säger mamman.

På festen försöker Karwan ta Fatmas hand under bordet. Hon slår bort den. ”Snälla”, vädjar han, ”folk märker att du inte är glad.” Allt Fatma tänker på är att fly. Efter festen blir det bråk. Karwans mamma säger att Fatma inte är värd hennes son.
– Det är sant, jag är inte värd din son, hitta någon annan! skriker Fatma.

Hon påminner sin mamma om löftet att hon kan ta av ringen. Mamman skrattar bara. ”Nu är du fast”, säger hon. Fatma kastar ringen i ansiktet på henne. Fatma har nu alla emot sig. Familjen kräver att hon ska skriva på äktenskapshandlingar, där hon formellt gifter sig med Karwan. Hon vägrar och blir inlåst in i ett rum. Hennes mamma säger något som Fatma aldrig kommer att glömma:
– Antingen gifter du dig med honom eller så ska du dö.

Fatma sitter inspärrad i flera veckor. Dörren låses upp när hon ska få mat och när hon behöver gå på toaletten. En dag kommer morbrodern, Karwans pappa, in. Han börjar misshandla Fatma. Slår omkull henne, fortsätter att sparka henne när hon ligger.
– Döda mig! skriker Fatma, fast besluten att visa att hon inte tänker ge sig.

Fatmas pappa, som hållit sig i bakgrunden, kommer in. Han ger Fatma två val: skriva under bröllopspapperen eller sticka därifrån. Direkt. Valet är inte svårt för Fatma. Barfota – familjen har tagit hennes skor – rusar hon ut på Istanbuls gator för att leta upp det svenska konsulatet. Därute känns det läskigt. Kvarteren är ruffiga med narkomaner och prostituerade. När Fatma ser en polisbil andas hon ut. Hon tänker att poliserna ska ta henne till det svenska konsulatet. Istället ringer de Fatmas familj.

När Fatmas pappa och morbror dyker upp på polisstationen tror hon att de ska misshandla henne igen. Hon ger upp. Skriver på papperen. Nu är hon formellt Karwans hustru. Någon bröllopsnatt blir det aldrig.
– Nu gör vi det bästa av det här, säger Karwan som ska bli kvar i Turkiet tills han får uppehållstillstånd i Sverige.
– Jag vet inte vad du ska göra. Men jag ska bara sticka, säger Fatma.

Tillbaka i Sverige bryter hon med sin familj. Hon flyttar till en kvinnojour norröver. Ett tag bor hon på ett skyddat boende för tjejer som drabbats av hedersförtryck. Sju andra i Fatmas ålder är där, med bakgrund i olika länder. Afghanistan, Somalia, Albanien, Libanon och Irak. De har blivit bortgifta. En tjej med en man som var 55 år. Allt kring boendet är hemligt. När Fatma går ut måste hon vara förklädd, i ljusbrun peruk, keps och hiphopkläder.

Det är skönt att bestämma över sig själv och slippa föräldrarnas förtryck. Men saknaden efter småsyskonen gnager. Fatma tycker att hon svikit dem genom att sticka. Att hon bara tänker på sig själv.
– Man kan inte bara gömma sig hela tiden. Jag kollade bakom mig på gatan, hade mardrömmar. Det blev som ett fängelse, säger hon efteråt.

Efter fyra månader flyttar hon hem till familjen i Skåne. Till slut slipper hon gifta sig med Karwan. Han vill inte heller, säger han, när han förstår att Fatma verkligen inte vill. Hon försonas hjälpligt med sina föräldrar.

Idag pratar familjen sällan om sommaren när Fatma blev misshandlad av sina egna släktingar. Sommaren när hon blev bortgift med sin kusin.