Fyll på godhetskontot lagom till jul

Text: Kristin Nord
Publicerad 29 november 2009 6.00 Uppdaterad 29 november 2009 6.00

Sverige.
Haru vare någe snäll i år’å?” Jag blev uppringd av en tomte i en jobbangelägenhet.

Han pratade utpräglat södersnack. Jag fick en smak av pepparkaka i munnen och tänkte att jag aldrig mer skulle äta julskinka.

– Det är synd om grisarna.

Tomten skrockade till och sa:

– Ni är likadana allihop. Under julen börjar man tänka på andra.

Tomten känner många missbrukare och hemlösa. Han säger att i vecka 49 kan det ligga en man i en trappuppgång och någon trampar över honom och skäller: Varför ligger du här?

Vecka 52 kan samma man i samma trappuppgång få en filt och en skinksmörgås ur en varm hand.

Bete dig som en skit i november, men kring jul bör du fylla på godhetskontot lite. Som Ebenezer Scrooge.

Jag började tänka att det är ju förfärligt det här hur hycklande och ond mänskligheten är. Jag gick ut på nätet för att söka upp hatet.

Jag fann: Flödande kärlek. Tonvis med hoprullade kattor och freds- och klimatomhuldande åtgärder.

Näthatet är ett av det senaste decenniets mest omtalade begrepp. Hur internet har gjort oss elaka, hårda, med bristande empati. Hur allt handlar om att människor sätter sig själva i centrum och berättar struntsaker om sina liv och glömmer den grundläggande godheten.

I själva verket har jag aldrig stött på så mycket kärleksbombande och snällhet som i de sociala medierna.

En snäll människa strävar efter att göra gott för sina medmänniskor, och framför allt: omsätter denna strävan i handling. Det är Stefan Einhorns definition av att vara snäll. Hans bok ”Konsten att vara snäll” skrevs för fyra år sedan. Jag minns att jag tänkte när den boken kom: Vadå snäll? Det är ju de cyniska, kalla och lite elaka som det blir någonting med.

Sedan dess har Alex Schulman gjort en helomvändning från plågoande till innerlig familjefar. Killinggängets Andres Lokko har stämt upp i ett försvarstal för den politiska korrektheten. Folk har fått nog av att håna folk som gillar att handla på Ullared (Oxie-Kjell har en trogen fanskara på Facebook). Det är rätt att vilja göra gott och värna sin inre snällhet. Våga visa patos.

På Facebook och Twitter får den svulstiga känslosamheten fritt utlopp. Nästan vad som helst kan förses med en bekräftelsetumme upp, ett åh följt av tre boostande utropstecken och flera hjärtan i rad. Som en löpeld skickas budskap som: ”Naaaw. Kolla in pandababyn som nyser”. Människor delar frikostigt med sig av Google Wave-inbjudningar. Upplyser varandra om behjärtansvärda happenings och uppfordrande gruppmejl som kan skickas till kommuner som borde agera mer godhjärtat.

Det enda som skrämmer mig är att allt är som ett välregisserat skådespel. Det blir så lätt att fejka medmänsklighet genom att fylla i sin närvaro på en världsförbättrande aktivitet och sedan aldrig dyka upp. Tanken blir viktigare än handlingen. Av de 160 som idealistiskt lovade att låtsasdö på Malmös rådhustrappa för en giftfri stad i torsdags, hur många dök upp? En bråkdel att döma av webb-filmen.

Jag hoppas innerligt att de 104 som har fyllt i att de ska vara med och jobba ideellt nattetid på en värmestuga för hemlösa verkligen gör handling av orden. Men det borde de göra. Det är ju ändå adventstider, som tomten skulle ha sagt. Och skrockat lite cyniskt.

Större eller mindre text



0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "Fyll på godhetskontot lagom till jul"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu