Den gula hjullastaren tar sats. Sedan brakar den in med skopan i berget av kasserade tv-apparater. Lastmaskinen fyller skopan till brädden och lyfter upp sitt byte mot himlen. En bildskärm med utfläkt innanmäte dinglar över kanten när hjullastaren kör bort och tippar ner lasset till den jättelika maskinen som slår sönder alla tv-apparater och datorskärmar.
Här på KS Recycling i Malmö hamnar all elskrot som skåningarna lämnar in till återvinningscentraler och butiker. Mängderna insamlat elektronikavfall ökar otroligt snabbt. När Sysav drog igång verksamheten 1992 samlade de in drygt femtio ton på ett år. Numera kommer det in över femtio ton elskrot – varje dag.
– Dagens tv-apparater håller inte länge. Efter tre år är det dags att kasta, suckar Ekrem Recica.
Ekrem Recica har jobbat på firman sedan 1995 och har sett hur flödet av kasserade apparater har vuxit till en störtflod.
– När kunderna och folket hörde att vi tog emot trasiga grejer kom de hit och lämnade. De slutade slänga i skogen och ställa ut på gatan, säger Recica.
Många företag skickar också hit elektronik som ska förstöras. En del apparater är helt oanvända när de kastas in i krossen. Här hamnar till exempel varor som polisen och tullen har beslagtagit. Ibland kommer hela pallar med splitternya apparater från exempelvis Ullared och Elgiganten.
– Det kommer massor som fungerar. Men vi testar aldrig något, vi tar sönder allt. Vi är jättenoga med det, säger arbetsledaren Nezir Popara.
En truck ilar förbi med en hel bur elskrot i klorna. Trucken gör en tvär sväng. Med ett stort brak tippas lasset ner över ett sorteringsbord. Glas- och plastskärvor flyger när trucken backar över en skanner och försvinner mot nästa lagerhall med skrotcontainrar.
Drygt hälften av elavfallet består av datorskärmar och tv-apparater. När de har krossats till lagom stora bitar rullar de in på ett löpande band till sorteringsanläggningen. Här inne är bullret öronbedövande från ylande gaffeltruckar, tv-apparater som krossas och plastskärvor och metallskrot som kastas ner i olika plåtcontainrar.
Till sist är det bara glasskärvor från bildrören kvar, som rullar ut på det löpande bandet.
Plast med flamskyddsmedel skickas tvärs över gatan, till brännugnarna i Sysavs gigantiska sopförbränningsverk. Andra sorters plast skyfflas in i balpressen och kommer ut som färdiga paket.
– Det här går på export. Plasten ska användas för att bygga nya produkter i Kina och Hongkong, säger Jaakko Savolainen, vd på KS Recycling.
Elektronikavfallet som kommer till KS Recycling sorteras i ett tjugotal olika fraktioner, som säljs på världsmarknaden. Cirka 80 procent går på export. Den största marknaden är Kina. Samma fraktfartyg som kommer hit från Kina med billig elektronik stävar alltså tillbaka med lastutrymmet fyllt av plast- och metallskrot från kasserade produkter.
Lagen säger att avfall bara får skickas till länder inom EU. Material som kan återvinnas får sälJas vart som helst.
– Vissa produkter är farliga eller svåra att återvinna. Då måste vi betala. Men största delen får vi betalt för.
– Vi säljer till Europa, Indien, Pakistan, Kina och Turkiet. Det kan gå vartsomhelst, överallt i världen. Vi säljer till den som betalar mest, säger Jaakko Savolainen.
När ni skeppar skrot till Kina, Indien och Pakistan – hur kontrollerar ni att det verkligen återvinns? Och att miljö- och arbetsförhållanden är acceptabla i de länderna?
– Vi får alltid betalt. Inte skulle de betala för att ta emot sopor.
– Sedan kontrollerar vi alltid slutkunden. Barnanställda och sådant är ett problem i de här länderna. Återvinningsbranschen har haft liknande problem som andra företag med tillverkning och leverantörer i Asien. Men vi måste ha koll på det. Just i dag ringde faktiskt min chef: han var i Kina och kollade upp någon ny plastköpare.
Vi går förbi en lång mur av trälårar som står uppstaplade längs en vägg. Varje låda innehåller drygt tvåhundra kilo kasserade tonerkassetter. Vi svänger höger och kommer in i nästa hangar, som domineras av ett stort sorteringsband.
– Det kommer in allt möjligt, säger Jaakko Savolainen och pekar på en gympasko i barnstorlek som rullar fram på bandet.
Vissa månader plockar personalen sönder datorerna, kretskort för kretskort. Ibland körs datorerna bara genom fragmenteringen och grovsorteras.
– Det beror på världsmarknadspriset på olika metaller just den månaden. Är det lönt att sortera manuellt?
De miljöfarliga produkterna läggs i särskilda containrar: batterier, radioaktiva brandvarnare, motorsågar som ska tömmas på olja.
Jaakko Savolainen går fram till stålvagnen med kvicksilveravfall. Han nyper loss sladden från en ringklocka som suttit vid någon ytterdörr i Skåne. Längst ut på sladden sitter ett glasrör, där en droppe kvicksilver flyter omkring.
– Brytare till gamla ringklockor och kaffekokare har ofta kvicksilver i sig. Det krävs lite specialkunskap för att känna igen de här farliga grejerna och sortera ut dem, säger han.
Jaakko Savolainen har arbetat tio år i återvinningsbranschen. Han började vid ett sorteringsband i Finland, men efter utbildningen har han jobbat sig uppåt. Här i Sverige ser han att folk lämnar in mycket större andel av sina kasserade apparater än i Finland.
Kurvan över hur mycket elavfall folk slänger stiger brant. Förra årets finanskris orsakade ett litet hack i kurvan. Nu är inflödet av elektronikavfall uppe på nya rekordnivåer igen.
– Snart kommer julgransbelysningarna. Stora, massiva bollar med julljus. En lampa är sönder, då kastar folk alltihop. Det är lättare och billigare att köpa en ny, säger Jaakko Savolainen.
Du som ser alla apparater som slängs – vad vill du ge för råd till vanligt folk?
– Det är viktigt att köpa elgrejer som håller länge och har bra kvalitet. Jag brukar säga att fattiga människor har inte råd att köpa billiga apparater. Man ser hur mycket skit det kommer hit från lågpriskedjorna. Eller olika leksaker. Sådana grejer är helt värdelösa. Folk använder dem i två veckor. Och sedan går de sönder.
Jaakko Savolainen knappar på sin mobiltelefon. Han har just fått ett viktigt meddelande.
– Världsmarknadspriset på koppar är jättehögt just nu.
Vad innebär det?
– Då säljer vi. Så mycket vi någonsin kan.
Förra året lämnade svenskarna in 82 000 ton elektronikskrot. Det motsvarar
nästan nio kilo per person. På fem år har mängden insamlat elskrot i landet
nästan fördubblats. Här är några anledningar:
Vi köper allt fler apparater.
Apparaterna har kortare livslängd.
Elektronik har blivit billigare. Därför kastar folk och köper nytt istället
för att reparera.
Folk har blivit bättre på att lämna apparater på återvinning.
Kurvan över insamlat elskrot från Malmöregionen visar på en ännu kraftigare
ökning. Det beror bland annat på att Sysav och KS Recycling successivt har
ökat sitt upptagningsområde. Vid starten betjänade de sydvästra Skåne. Nu
tar de emot elskrot från nästa hela Skåne samt Halland.
Sedan 1992 har elektronikavfall samlats in av Sydskånes avfallsaktiebolag
(Sysav), som ägs av fjorton skånska kommuner. KS Recycling bildades den 1
november 2008. Då slogs Sysav Elektronik ihop med Malmöavdelningen av
Kuusakoski Oy. Kuusakoski är norra Europas största aktör när det gäller
elektronikavfall. Det nya bolaget KS Recycling ägs till hälften av
Kuusakoski och till hälften av Sydskånes skattebetalare, genom Sysav.
Sysav gjorde sammanslagningen för att kunna sälja restprodukterna genom
Kuusakoskis försäljningsavdelning, som har kontakt med kunder över hela
världen. Kuusakoski bidrar också med teknik för att mekanisera sortering och
krossning av elavfallet.
KS Recycling ligger på Bjurögatan 43 i Östra Industrihamnen i Malmö. Företaget
har cirka trettio anställda, men hanterar arbetstoppar genom att tillfälligt
hyra in personal. Företagets omsättning när det gäller elavfall är cirka
trettio miljoner kronor per år.
10% är glada
10% är likgiltiga