Asylchefen börjar med sista sidan

– Där finns ett fotografi på den som söker asyl. Jag vill gärna ha ett ansikte på människan jag ska bestämma om, säger hon.

Anneli Jacobsson är beslutsfattare och enhetschef på asylprövningsenhet 2 i Malmö. Varje beslut föregås av en utredning som görs av asylhandläggare. Så var det också i Omeds fall.
– När han kom tog ansökningsenheten hand om honom, gav honom offentligt biträde, lyssnade kort på hans asylskäl och anmälde behov av god man, berättar Anneli Jacobsson.

Hon har aldrig träffat Omed. Det är de utredande handläggarna som har den personliga kontakten med asylsökande. Beslutsfattarens roll är att följa utredningen, vara bollplank och ta över när ett förslag finns att ta ställning till. Till sin hjälp använder Anneli Jacobsson och hennes kollegor bland annat Landinformation, Lifos, där en mängd rapporter redogör för tillstånden i världens länder.

Ganska ofta ger rapporterna motstridiga uppgifter. Till exempel när det gäller hedersvåld. Migrationsverkets egen rapport från en utredningsresa i somras, med särskilt fokus på hedersvåld, ger bilden av norra Irak som ett samhälle där engagemanget mot hedersvåld växer sig allt större, där lagstiftningen förbättrats och där skyddsboenden för kvinnor öppnats. Man hänvisar till kurdiska myndigheters uppgifter om att hedersmord minskar i antal. FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, däremot, menar att hedersvåldet ökar i området och uttrycker oro över utvecklingen. Röda Korset, som reste tillsammans med Migrationsverket i somras, delar uppfattningen om att förbättringar görs, men ifrågasätter hur fungerande myndigheternas skydd verkligen är.

Hur gör man som beslutsfattare med så motstridiga faktauppgifter?
– Jag börjar alltid med att fundera över vad det finns i den här personens historia och i de åberopade skälen som kan ge rätt till ett uppehållstillstånd. Jag måste väga samman alla dessa rapporter och informationer med den enskilda människan och hitta en väg som jag tror på.

Hur hittar du den?
– Jag tänker och tänker, diskuterar, väger fram och tillbaka: Vad har han eller hon åberopat? Vad kan ligga till grund? Kan det ha gått till så som personen sagt? Hur är situationen i hemlandet? Vilken förmåga har myndigheterna i hemlandet att ge hjälp? Till slut kommer jag fram till ett underlag som är tillräckligt för ett beslut.

I Omeds fall blev det avslag. Inte för att Anneli Jacobsson inte trodde på hans historia, utan för att hon tyckte att han borde ha sökt hjälp innan han flydde. Just hemlandets förmåga att ge hjälp och skydd står i fokus vid prövningen, säger hon.
– Efter vår samlade bedömning menar vi att han inte uttömt sina möjligheter att söka skydd och hjälp från myndigheterna i Irak.

Ni skriver samtidigt i beslutet att lagstiftningen i området han kommer ifrån är förmildrande när det gäller hedersmord. Vilket skydd kom du fram till att han skulle kunna få?
– Det han utsatts för är en kriminell handling. Då ska myndigheterna hjälpa till.

Han menar att polisen sannolikt skulle ha fört honom tillbaka till flickvännens familj. Hur bedömde du den uppgiften?
– Vi ansåg inte att han gjort tillräckligt, eller hans familj.

Vad konkret menar du att han skulle ha gjort?
– Han kunde söka möjligheter till medling.

Enligt era rapporter sker medling ofta på en polisstation. Förutsättningen är att båda parter vill ha en lösning. Vad fick dig att tro att familjen som dödat sin dotter och hotat Omed skulle gå med på medling på en polisstation?
– Han borde ha försökt.

I sjutton år har Anneli Jacobsson jobbat med asylprövning. Hon fattar mellan tjugofem och trettio beslut per år. Arbetsuppgiften som enhetschef tar den mesta tiden. I det arbetet ligger bland annat att stötta medarbetarna när jobbet är svårt.
– De som söker asyl berättar ofta om svåra upplevelser. Det kan vara svårt att göra en muntlig utredning, svårt att få fram detaljer och tungt att lyssna på. Medarbetarna pratar också med varandra. Vi har alla varit med om sådana situationer, därför har vi en stor förståelse för varandra.

Hur gör man för att inte ta med sig jobbet hem?
– Man är så noggrann som man någonsin kan. Så att jag känner att jag gjort mitt yttersta utifrån det som jag är anställd att göra. Men visst har jag tagit vissa ärenden med mig hem. Naturligtvis, vi är ju människor.

Hur gör du för att inte förhärdas av alla svåra berättelser?
– Jag tänker att jag delar hjärnan. Ena delen är subjektiv, man kan få väldig sympati och känna mycket. Den andra delen är objektiv och ser de åberopade skälen och hur det blir vid en avvisning. Det är viktigt att ta några minuter i den subjektiva delen, men alltid gå över till den objektiva när man ska fatta beslutet, till den myndighetsperson man faktiskt är. Det handlar om rättssäkerheten.

Det händer att era beslut kritiseras, som i Omeds fall. Hur tänker du när det händer?
– Man kan inte alltid vara så säker på att den som kritiserar har hela bilden, så som vi. Men kritiken har aldrig kommit nära mig. Jag arbetar i den första instansen, sen överklagas besluten.