Säkerhetspolitiken en rödgrön akilleshäl

ANALYS. Två timmar innan Mona Sahlin gick upp i talarstolen på Högfjällshotellet i Sälen för att hålla sitt linjetal om en rödgrön säkerhetspolitik visade Lars Ohly att det finns sprickor i vänsterblocket.

På morgonen hade talibanska självmordsbombare slagit till mot FN-högkvarteret i Kabul. Samtidigt attackerades svenska Isafsoldater, som patrullerade med den afghanska armén utanför Mazar-i-Sharif.

Detta tog Ohly till intäkt för att det är fel av Sverige att ha militär på plats. Vänsterpartiet står fast vid sin uppfattning: Den svenska truppen bör genast lämna Afghanistan.

Vilket inte alls är vad Mona Sahlin vill.

”När det gäller Afghanistan har vi inte någon samsyn ännu”, medgav oppositionsledaren efter sitt tal.

Varpå statsminister Fredrik Reinfeldt passade på att strö salt i såren: ”Det är ohållbart att de rödgröna har olika uppfattning i en av de centrala frågorna för svenskt försvar”, sade han.

Utrikes- och säkerhetspolitiken har beskrivits som de rödgrönas akilleshäl inför valet i september.

Mona Sahlin ska bilda regering med Miljöpartiet, som en gång i tiden ville lägga ner försvaret, och med Vänsterpartiet, som tycker att Sverige ska lämna EU.

Sedan i höstas har en arbetsgrupp på sex personer (två från varje parti) haft i uppdrag att pussla ihop en rödgrön politik.

Med tanke på utgångsläget har den lyckats rätt bra med att kompromissa och sopa problem under mattan.

Sveriges militära alliansfrihet är en gammal S-käpphäst som många sossar tycker har förlorat innebörd. Truppen i Afghanistan leds ju av Nato och våra soldater i Kosovo står under EU-flagg.

Men eftersom både V och MP är neutralitetsivrare lyfte Sahlin i sitt tal fram den militära alliansfriheten som en orubblig pelare i den rödgröna säkerhetspolitiken. Sverige ska samarbeta med Nato, men de rödgröna säger nej till medverkan i Natos snabbinsatsstyrka NRF.

Däremot ska Sverige fortsatt delta i EU:s insatsstyrka (Nordic Battle Group 2008), vilket är en eftergift från V och MP. Sahlin har till och med fått med sig Lars Ohly på att ställa sig bakom EU:s solidaritetsklausul, som förpliktar Sverige att undsätta europeiska grannar.

För att alliansfriheten ska vara trovärdig måste Sverige ha en stark försvarsindustri, anser de rödgröna. Ett röstknipande besked i tider när tusentals jobb hotas i den svenska bilindustrin. Dessutom ett budskap som står i kontrast till försvarsminister Stens Tolgfors prat om att försvaret måste köpa mer vapen ”från hyllan” för att det ska bli billigare.

Hur detta går ihop med att de rödgröna vill kapa två miljarder på försvarsanslaget i budgeten kunde Sahlin inte svara på i går.

Också när det gäller vapenexporten blev den rödgröna kompromissen luddig. Saab och Bofors brukar framhålla att de måste få säja utomlands om de ska kunna trygga försvarets materielförsörjning.

Socialdemokraterna är splittrade. Å ena sidan finns ett kongressbeslut från 2005 om skärpta regler. Å andra sidan har partiledningen alltid stött vapenindustrin, inte minst för att den sysselsätter 25 000 personer.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill helst stoppa exporten.

Den rödgröna arbetsgruppen har nu enats om lagen ska förtydligas så att svenska vapen inte hamnar i händerna på diktatorer som kränker mänskliga rättigheter. Men först ska saken utredas ordentligt.