Hon har inte råd att bli smärtfri

Text: Emma Leijnse
Publicerad 2 mars 2010 6.00 Uppdaterad 2 mars 2010 12.04

Sverige.
Britt-Marie Erlandsson skrev ett brev till statsministern och frågade: Var är min rehabilitering? Sedan sjukpenningen tog slut har hon inte längre råd att betala för den.

För Britt-Marie Erlandsson betyder utförsäkring från sjukförsäkringen att hon inte längre har råd att betala den behandling som håller hennes smärta i schack.

När smärtan blir värre är det svårare att gå till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram. Men när hon inte kommer dit, dras hennes ersättning och hon får ännu mindre pengar att klara sig på.

– Med hjälp av sjuk­penningen har jag ­lyckats rehabilitera mig själv. Men det är ett hån när politikerna står och säger att de ­rehabiliterar mig. Det känns som om de ­dragit ­undan benen på mig ­istället, säger hon.

När Britt-Marie Erlandsson vaknade upp efter sin andra canceroperation, skrek hon högt av smärtan från ryggen. Inte förrän ett halvår senare upptäckte läkarna felet: de hade råkat skära av nerven i den muskel som håller hennes vänstra skuldra på plats. Muskeln var död och vänster arm så gott som oanvändbar. Sitt tidigare jobb som säljare och konsult inom framför allt rekrytering kunde hon inte gå tillbaka till. Hon kunde inte längre sitta vid en dator.

– Innan jag blev sjuk var jag arbetsnarkoman. Jag jobbade sjuttio timmar i veckan. Nu tog det mig en vecka att städa hemma, ­något jag gjorde på ett par timmar på helgmorgnarna tidigare, säger Britt-Marie Erlandsson.

Läkarna ordinerade behandling av kiropraktor, massage och akupunktur, och hon kom långsamt tillbaka. Hon kunde sluta ta de starka smärtstillande medicinerna. I september 2009 började hon arbetsträna för att prova hur mycket hon orkade jobba. Hon fick plats tre timmar om dagen som lärarassistent på entreprenörutbildningen på John Bauer-gymnasiet i Hässleholm.

– Jag trivs fantastiskt bra på skolan. Jag tycker om människor och ungdomar, jag kan det här med sälj och gillar att lära ut det. Jag har levt upp här. Det är så skoj att känna sig nyttig, säger hon.

Hon kunde minska på behandlingarna – akupunktur en gång i veckan, massör och kiropraktor en gång i månaden.

– När jag får det behöver jag inget smärtstillande alls. Smärta har jag, men jag kan klara av den, säger hon.

Vid årsskiftet fick Britt-Marie Erlandsson inte vara sjukskriven längre. Hon skulle över till Arbetsförmedlingen och deras introduktions­program, och hennes sjukpenning på drygt 10 000 kronor i månaden byttes mot en aktivitetsstöd på ungefär 5 000 i månaden.

Eftersom Britt-Marie Erlandsson aldrig varit medlem i a-kassan fick hon den lägsta ersättningsnivån. Arbetsträningen på skolan skulle hon fortsätta med, men varje gång hon var borta minskade ersättningen.

Men hur skulle hon kunna leva på det? Arbetsför­medlingen hänvisade Britt-Marie Erlandsson till kommunens socialkontor för att söka ekonomiskt bistånd. Där fick hon beskedet att hennes sjukpenning i höstas varit så hög att hon borde ha sparat pengar. Från socialen skulle hon inte få en krona de närmaste fyra månaderna.

– Hur jag klarar mig? Jag går till min mor och äter, jag går till min svägerska och äter. Att gå hem till dem och äta på nåder känns inte bra, men vad ska jag göra?

Hon kan inte längre betala sina behandlingar. Smärtan kommer tillbaka. Hon får svårare att gå till jobbet.

– När smärtan sätter igång är man ganska ­mycket inne i en bubbla. Den tar över allting. Hela förra veckan klarade jag inte det. Jag känner det som att de inte kan lita på mig längre, jag är inte till nytta för någon längre, säger Britt-Marie Erlandsson.

Hon ser framför sig en spiral av mindre behandling, lägre inkomst och till slut en ny sjukskrivning. Hon vill inte ha det så.

– Att hamna i det tillståndet igen skrämmer mig. Jag fajtas med näbbar och klor för att få rätt att överleva, men myndigheterna säger att det har jag inte.

Hennes handläggare hänvisar till varandra, hon väntar på att hennes överklagande på socialens beslut ska tas upp, och hennes arbetsträning tar slut den sista mars. Hon säger att hon skulle minsann inte anställa sig själv på de här premisserna.

– Jag kom hit med tanken att jag skulle göra mig själv oumbärlig. Men nu vet ju skolledningen att de inte kan lita på att jag kommer till skolan, säger hon.

Och brevet till statsministern?

Det kom aldrig nåt svar.

Större eller mindre text



12 läsare har reagerat på denna artikel

0% är glada

0% är likgiltiga

0% är nyfikna

100% är arga


Hur reagerar du på "Hon har inte råd att bli smärtfri"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu