Grekland/Sverige

Mary Tzivelis är en kvinna med resurser. Det märker man redan på hennes perfekta engelska och eleganta klädval. Hon och hennes man valde för flera år sedan ut den här platsen för sitt drömbygge. De köpte fastigheten och sade upp 26 hyresgäster. Med hjälp av albansk arbetskraft växer nu sju stora lyxvåningar fram i ett hörnhus som lyser bländande vitt i solskenet. I källaren har byggjobbarna grävt fram ett romerskt mosaikgolv från 300-talet. Mosaiken, resterna av ett antikt badrum och en snutt av en gammal stenväg badar i ljus under ett glasgolv. Mary Tzivelis erbjuder lägenheterna till diplomater och affärsmän. Hon och hennes man ska själva bo i takvåningen: – Detta är Atens bästa läge. Njut bara av utsikten! Här på den södra sidan av Akropolisklippan fortsätter det goda livet som vanligt. Turister från hela världen strömmar upp mot Parthenontemplet för att lära mer om Europas tidigaste civilisation. Folket på Atens solsida lever sina liv utan att någonsin fundera över att de levt över sina tillgångar. – Vi greker är ett folk som alltid överlever. Vi klarar alla kriser. Det har vi gjort förr. Det gör vi nu också, säger Mary Tzivelis övertygande. På andra sidan Akropolis, i restaurangkvarteren, längs butiksgatorna, i Atens kommersiella centrum och i de ruffiga bostäderna kring Omonia är det tydligare att Grekland är ett land i kris. Reaskyltarna skvallrar om sänkt köpkraft, myllret av tomma kaféstolar om minskad turism. Vid parlamentet på Syntagmatorget drar demonstranter fram i protester mot sänkta löner, minskade pensioner och höjda skatter. De som har en svag position på arbetsmarknaden, unga och kvinnor, drabbas hårdast av landets ekonomiska kris. I kvarteren kring parlamentet berättar många att de känner sig lurade av de politiker som satt landet i skuld. – Allt blir dyrare: mat, mjölk och bröd, suckar Liana Konstantinidis, som arbetar i sin brors bar på Nikisgatan. Lianas ögon tåras när hon fixar en espresso och berättar att hon knappt hinner träffa sin son eftersom hon jobbar både dagar och kvällar. – Jag kan inte lita på politikerna, inte på någon. Alla ljuger. Jag litar inte ens på min mamma, säger hon upprört. Din mamma? – Ja, alltså. Det är ett grekiskt talesätt. Naturligtvis litar jag på mamma. Hon stöttar mig i livet. Hon passar ju min son. Längre ner längs gatan träffar vi 23-åriga Christine Gouma, springvikarie på resebyrån Pacific. Enligt hennes synsätt är det gubbarna i toppen som försatt Grekland i den här röran: – De borde gjort något åt ekonomin för länge sedan. Jag är ung. De som har familj och barn drabbas hårdast. Christine bor fortfarande hos sina föräldrar. Hon tänker bo kvar hemma så länge hon studerar. Men risken är att hon blir kvar längre än hon vill. I elaffären intill arbetar 29-åriga Maria Daskalodouzou som expedit. Hon bor kvar hos föräldrarna i utkanten av Aten. Det kostar ungefär lika mycket att hyra en lägenhet i Aten som i Malmö eller Stockholm, men lönerna är inte ens hälften av de svenska. – Jag tjänar 800 euro per månad. Det är normalt med grekiska mått, men räcker inte långt när allt blir dyrare. Egen bostad har jag definitivt inte råd med. Ute på gatan mässar en gammal man: ”Köp dina turnummer!” Längre bort hörs en jämngammal konkurrent: ”Jackpot på lotteriet, miljoner att vinna!” De säljer statliga lotter. Det är dragning tre gånger i veckan. Men storvinsterna har gått till bankirfirman Goldman Sachs i New York. Greklands regering satte i hemlighet statens framtida lotteriförtjänster i pant när man tog lån för att modernisera Aten inför 2004 års olympiad. Resebyrån Viajes Lo Mejor styrs av Ulises Kukulas, en sorglös 53-åring. Han arbetar bakom ett slitet skrivbord under en roterande fläkt i en lokal som tapetserats med bilder av vitkalkade hus, klarblåa himlar och azurblåa hav. Han säger utan ironi att han är en lycklig man. Han har en exfru som är försäljningschef, en dotter som läser på universitetet och en sekreterare som han är stolt över. Dessutom har han Kostas, en äldre brunbränd man i solblekt vegamössa, som är kontorets allt-i-allo. – Visst är det kris, men vi har stöd i EU, säger Ulises Kukulas. Glöm inte att civilisationen föddes här. EU måste vänta på resultat. Vi är fattiga, men har en stark produkt: öarna, havet och den grekiska gästfriheten. Kostas irriteras av Ulises reklam­pladder. Han säger som det är: – Det är ju politikerna som förstört Grekland genom sina misstag. Det vet alla. Olympiaden kostade för mycket. Man kan ha OS i storstäder som London och Peking. Inte i ett litet land som Grekland. Nu får folket betala notan. Ulises svarar: – Misstag och misstag! Utan OS hade vi inte haft nya motorvägar, metron, en ny flygplats. Då hade Aten förblivit smutsig och övertrafikerad. Alla länder måste utvecklas. – Visst är det så, svarar Kostas. Men någon stal våra pengar. I Grekland kostar en mil ny motorväg kanske sextio miljoner euro, i Sverige bara femtio. Ändå har vi billigare arbetskraft. Extrapengarna hamnar i fel fickor. Det är som en maffia. Vi fattiga får betala. Trots att det är mitt på dagen är det tomt på kunder i Vicky Baras presentaffär på hörnet. Hennes specialitet är halskedjor och armband i silver. – Den höjda momsen oroar. Det minskar min försäljning. Var och varannan affär här i stan skyltar med utförsäljning. Hyrorna blir högre, kunderna färre. Och detta i Atens absoluta centrum! Vicky Bara betalar 3 000 euro per månad i butikshyra och nästan lika mycket för el och telefon. Hon klarar ekonomin tack vare hjälp från sonen och dottern och från maken som tjänar bra som arkitekt. – Vi greker är illa ute ekonomiskt, men det politiska systemet är inte tillräckligt bra på att avstyra problemen. Folket betalar för de skulder som makthavarna samlat på sig. Jag saknar förtroende för våra politiker, säger hon. Theodore Kaliviotis är 38 år, men ändå en småföretagare av den gamla stammen. Han är vd för en butikskedja med sju affärer. Han säljer sybehör och leksaker och har anlitat systern som ekonomichef och svågern som logistikansvarig. – Bolaget grundades av min far för femtio år sedan. Han är åttio år och jobbar kvar som styrelseordförande. Vi importerar knappar, dragkedjor och legoklossar. Theodore sitter bekvämt tillbakalutad i sin vd-stol. Bakom en glasvägg har han överblick över ett minimalt kontorslandskap där fem medarbetare bläddrar i priskataloger och bokföringspärmar. Längs väggarna står skrivmaskiner och en telexapparat. Theodore har sin analys klar av den grekiska krisen: – Allt är en kedjereaktion, förklarar han. Vi har haft en global kris. Den påverkade Greklands turism. Det gav mindre pengar. Det skapade problem för detaljhandeln. Det är jag. Nu spenderar jag mindre. Staten får lägre intäkter. Då blir det budgetunderskott. Enligt Theodore Kaliviotis är Greklands grundproblem psykologiskt. Budgetkrisen är så ny att grekerna ännu inte vet hur den påverkar deras privatekonomi. – När folk inte vågar röra sina pengar slutar de att handla. Det förvärrar Greklands problem, säger han beklagande. Men han är likadan själv. Krisen skrämmer. Theodore Kaliviotis och hans fru nöjde sig med att köpa en liten Volkswagen när de bytte bil. De tog bara lån på halva köpeskillingen. Och när Theodore investerade i den egna firman satsade han på billig luftkonditionering och ett prisvärt datorsystem. – Jag och min fru har två barn. Vi har ännu inte vågat planera semestern. Jag kan inte säga att vi är hårt drabbade, men vi har blivit väldigt försiktiga med vad vi spenderar.