Känslorna svåra att hantera ensam

Men ingen berättade hur arg hon stundtals skulle vara på Tor, hur hon en dag skulle skälla ut honom för att han hade cancer eller om alla skuldkänslor.

– Att våga känna det man känner, att våga känna att jag står inte ut en dag till, det är otroligt skuldbelagt, säger Anna Lindvall Olsson.

Information till anhöriga om att det är okej att vara arg, ledsen och besviken är det hon saknat allra mest.

– Ställer upp och finns till för honom gör man ändå, men vem ställer upp för mig? Det hade betytt mycket om jag hade kunnat få en bok eller ett informationshäfte och fått läsa att så här känner andra också.

På onkologen låg allt fokus på Tor, hans behandlingar och hur han mådde. Paret gick till en kurator några gånger, men Anna berättar att hon inte kunde ta till sig det kuratorn sa då.

– Jag vet inte om det handlade om mig själv, att jag inte var mottaglig för att ta in hjälpen, men rent generellt känner jag att jag inte fick någon hjälp förrän Tor blev flyttad till den palliativa vården. Innan var det så mycket fokus på behandling och på Tor, Tor, Tor.

På den palliativa avdelningen kunde de förbereda henne på vad som skulle komma, att Tor inte skulle klara sig.

– Läkaren där var helt fantastisk. Han vågade vara ärlig med att det här inte kommer att gå och så fick man liksom ta in det. Där i slutet på palliativa brydde vi oss inte om alla åkommor och allt som var fel, utan vi fokuserade på det som var positivt och njöt av det.

Ett av de finaste minnena från Tors sista år var något som läkaren på avdelning 87 på onkologen gjorde. Tor ville se en MFF-match och läkaren frågade:

”Men varför åker du inte dit.”

”Det kan jag väl inte”, sa Tor som satt i rullstol vid tillfället.

”Det kan du väl visst”, sa läkaren. Sedan ordnade han sjukhustaxi fram och tillbaka till Malmö och notan stod avdelning 87 för.

– Tor ringde upp och grät av lycka, berättar Anna Lindvall Olsson.

– Den värmen man tar in, att han gråter av lycka för att han fick komma dit. Läkaren fick inte göra så egentligen, men att han vågade gå utanför ramarna, det är något man uppskattar så mycket mer när man befinner sig där vi var.

I dag finns det en bok till anhöriga. Den heter ”Cancerkarusellen” och det är Anna Lindvall Olsson som har skrivit den.