I vikingarnas spår

En del av besättningen är på plats dagen innan avresan. De är inhysta hemma hos familjer i Gammalsvenskby och gör tappra försök att prata med sina värdar som i vissa fall bara talar mycket ålderdomlig svenska.

Äntligen på sjön. Flera års träning med båten har gett resultat och efter några minuters trevande början fungerar rodden som den ska. Foto: Göran Svedberg

Det är ett mycket blandat gäng som efter några omtumlande timmar samlas på Dnjeprs strand för att jämföra sina intryck av byn.
Där finns Patrik Claesson från Stockholm som läser till lärare, frilansjournalisten Bengt Berg från Göteborg, studievägledare Tommy Spets från Stockholm, kulturtekniker Jan Dufva från Örnsköldsvik, Viktor Modigh från Visby som läser etnologi, Peder Åström från Luleå som är arbetslös och Holger Eliasson från Stockholm som är anställd i försvaret. Några av dem ska vara med på ett par av de sju etapper man delat in resan i, andra hela vägen.

- De flesta av oss är intresserade av vikingar och lite äventyrliga till sinnelaget, säger Holger Eliasson. En del är enbart äventyrliga.

Till skillnad från många av sina skeppskamrater har han tidigare erfarenhet av gamla båtar. För några år sedan seglade han över Östersjön med vikingabåten Tälja till Tallin i Estland.

Den här gången får han vänta på sitt skepp. "Himingläva" som lär betyda "Himlen lyser igenom" är på väg på trailer från Kiev och timmarna går utan att vare sig lastbil eller båt visar sig.
Först långt efter midnatt kommer den fram tillsammans med resten av besättningen. Trötta efter en arton timmar lång färd i snigeltakt orkar de inte ens söka upp sina tilltänkta värdar utan slår läger utanför Tyska kyrkan i grannbyn Schlangendorf.

Bland dem finns Håkan Altrock, resans projektledare, en man med historia och båtar som största intresse.
- Den här expeditionen är en fortsättning på de som gjordes med Aifur tidigare, säger han.

Vikingaskeppet Aifur seglade på ryska floder i två omgångar på 90-talet, den första gången från Sigtuna till Novogorod, den andra gången från Novogorod söderut förbi Kiev mot Svarta havet.
- I Gammalsvenskby blev det stopp, berättar Håkan Altrock. Det var sent på säsongen och pengarna slut så vi var tvungna att bryta. Året var 1996.

Vid det laget hade man också börjat ifrågasätta idéerna om hur stora de gamla vikingaskeppen i österled egentligen var.
- De har blivit mindre och mindre ju mer man testat dem i verkligheten, säger Altrock. Ett av syftena med den här expeditionen är just att försöka lära sig om det var möjligt att färdas genom att segla, ro och dra sig fram som vi tror att vikingarna gjorde i hela östra Europa.

Himingläva har han byggt själv efter en förlaga som hittats i en vikingagrav i Gokstad i Norge.
- Den är 9,75 meter lång och rymmer nio personer, säger Håkan Altrock.

Målet är alltså Baku i Azerbajdjan vid Kaspiska havet. Resan dit är tänkt att ta 14 veckor.
- Mest oroar jag mig för hur det är i Abchasien, fortsätter Håkan Altrock. Där är det politiska läget oklart och vi står i ständig kontakt med folk där borta för att få veta vad som händer.

Det var oroligt i den här delen av världen redan på 1040-talet när man tror att Ingvar Vittfarne gjorde sin resa i trakterna.
Den finns omtalad i den isländska sagan "Ingvar Vittfarne och hans son Sven". Där berättas hur Ingvar far österut, först till kung Jaroslav i Kiev, som har svenskt påbrå och sedan vidare söderut med området runt Kaspiska havet som mål.

På vägen råkar han och hans besättningar, totalt inte mindre än 3 000 man, ut för många äventyr, krig och motgångar. Trots det tar de sig fram till Kaspiska havet och kommer också över en hel del dyrbarheter.

Hemresan blir en katastrof. Ingvar och de flesta av hans män stupar eller drabbas av sjukdom och dör. Bara en enda båt tar sig hem igen och kan berätta vad som hänt.
Så långt sagan som även innehåller detaljer om jättar och drakar som en god skepparhistoria från den tiden gärna gjorde.

Men berättelsen om Ingvar är inte bara saga. Hans namn dyker upp i mer nyktra isländska källor och - inte minst - på ett antal runstenar i Sverige. Varianter på texter med temat "... de drogo österut med Ingvar ..." finns på över tjugofem stenar. På den mest berömda, som står i Mariefred, lyder texten:

De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda
De dogo söderut
i Särkland

Uttrycket att de "gåvo örnen föda" betyder att de dödade eller blev dödade. Särkland har man velat förlägga till trakterna runt Kaspiska havet.

Det har rått delade meningar om Ingvar och Ingvarståget bland historiker och arkeologer. En man som engagerat sig är docenten i arkeologi i Lund, Mats G Larsson.

För några år sedan gav han ut boken "Ett ödesdigert vikingatåg" som handlar om Ingvars resa. Enligt honom är kärnan i sagan förmodligen sann. Ingvar, som han tror stod nära det dåvarande svenska kungahuset, nådde verkligen fram till Kaspiska havet med sin flotta för att sedan gå under på hemvägen.

Till stöd har han bland annat en medeltidskrönika från Georgien som berättar om hur det vid den här tiden kom 3 000 varjager uppför floden Rioni, på väg österut. Varjager var ett namn på nordbor som användes av araber och byzantier.
Därmed blir Ingvars tåg en av de första kända händelserna i svensk historia.

År 1994 träffades Mats G Larsson och Håkan Altrock på en konferens om båtarkeologi.
- Det var då idén föddes, säger Håkan. Vi diskuterade möjligheterna att göra om Ingvars resa.

Samtalet ledde till att han började bygga på sin båt. För tre år sedan var den färdig och har sedan dess provseglats i olika farvatten.

Så står då Himingläva äntligen på Dnjeprs strand. Sakta, sakta bogseras den nerför slänten till floden innan den till slut flyter.
Den är inte stor, men förstås Håkans ögonsten och kommentarer om kyrkbåtar och förvuxna ekor får hans ansikte att mörkna. Men han är påtagligt lättad när Himingläva äntligen är på plats.

Tomas Nilsson leder arbetet med att få ombord förråden. Där finns allt från mat och dryck till mer moderna påfund som förstaförbandslåda och nödraketer. Varje besättningsman har rätt att ta med sig motsvarande 30 liter egen packning - inklusive sovsäck. Ska han med hela vägen har han rätt till 20 liter extra på den bil som följer skeppet landvägen. Övernattningar sker också i land.

- De tyngsta grejorna ska vi lägga längst bak och de lättare framme, dirigerar Tomas Nilsson.
Liksom de andra är han klädd i t-shirt. Vikingaklädseln får vänta till den officiella avfärden. Bara en amulett i formen av en Tors hammare som hänger runt hans hals visar vilket sällskap han tillhör.

På stranden har en del nyfikna börjat samlas. Det är bybor som har hus i närheten och en del skolbarn som slutat för dagen. Det är en vacker dag, temperaturen är på väg över 25 grader och den svenska och den ukrainska flaggan slokar på sina stänger.

Gammalsvenskbys ortodoxe präst Aleksander Kvitko och Sveriges ambassadör i Kiev, Åke Pettersson, håller tal och skickar iväg Himingläva. Foto: Göran Svedberg

Äntligen dags. Den svenske ambassadören Åke Pettersson har kommit ner från Kiev för att fira avfärden. Han önskar dem lycka till. Där finns också en kör av äldre damer som sjunger svenska och ukrainska folksånger. Som avslutning klämmer de i med båda ländernas nationalsånger.

När den ortodoxe prästen Aleksander Kvitko stiger fram för att välsigna Himingläva möts han av artighet men föga glädje av besättningen. Rollen är annars inte ovanlig. I byn är det vanligt att till och med den som köper ny bil kör till kyrkan för att få den välsignad.

Kanske känner Kvitko bristen på entusiasm för han avstår från vigvattnet och önskar istället båten och besättningen lycka till på resan.
- Hälften av oss är ju asatroende, förklarar Tomas Nilsson. Dessutom finns det redan en gud ombord på skeppet.

Det visar sig att man vid bygget av Himingläva följt gamla vikingatraditioner.
- Man börjar med att göra en avbild av en gud, säger Tomas Nilsson. I det här fallet var det sjöfararnas gud Njord. Sedan bygger man skeppet runt guden.
Avbilden av Njord finns alltså inbyggd i Himinglävas bakstam.

Så bär det iväg. Sakta, sakta glider Himingläva ut från stranden.
Några hundra meter från land lyfts årorna ur vattnet och en av vikingarna höjer ett horn. En serie mäktiga hornstötar hörs, sedan sänks årorna åter ner och Himingläva försvinner sakta bort över Dnjeprs väldiga vatten.

Till skillnad från Ingvar behöver de inte tampas med vredgade forsar och stridbara petjeneger men mer med långa väntetider vid slussar och petiga passpoliser. Men båten är fortfarande lika liten som båtarna var på den tiden och avståndet till Kaukasus lika långt.