Degeberga samlar samlarna

I den gråfuktiga gryningen köper Dan Andersson trettio glas. De står på smäcker fot och är signerade Simon Gate, en av portalfigurerna inom svensk glaskonst.
- Du var på hugget du, säger Ulf Andersén som knappt hunnit packa upp dyrgriparna innan Dan Andersson fick korn på dem. Nu lägger han försiktigt dem tillbaka i lådan.

Det är ännu flera timmar till öppningsdags när Dan Andersson (till höger) får syn på de eleganta Simon Gate-glasen på samlarmarknaden. Innan säljaren Ulf Andersén har hunnit plocka upp dyrbarheterna köper Andersson och börjar packa ner dem. Foto: Leif Å Andersson

Samlarmarknaden i Degeberga infaller den tredje söndagen i juli och öppnar klockan åtta - men det begriper ju alla att man måste vara i hembygdsparken före sju för att få tag på de verkliga godbitarna.
Och eftersom alla vet detta är det säkrast att vara på plats före sex.

Och när detta nu är allmänt känt bör man hålla sig framme vid fem. Vilket är så allmänt bekant att den verkliga samlaren anländer till marknadsstånden med ficklampa före fyra, när de första handlarna nätt och jämnt har vaknat i sina husvagnar och börjat packa upp.

Dan Andersson från Gnosjö kom till samlarmarknaden klockan tre.
- Det här är de klassiska så kallade Storkglasen från Sandviks glasbruk, säger han andäktigt. Han räknar upp sjutton hundralappar ur plånboken.

Tusen meter marknadsdiskar räcker till tvåhundraåttio säljare. Fler står i kö för en plats på samlarmarknaden.

Allt är förstås inte så exklusivt. Den okunnige skulle rent av kunna ta en del saker för skräp: Den gamla ölbacken från Vinslövs bryggeri. Papperskniven där Volkswagenhandlaren Emil Anderegg i Burgdorf har lagt in sitt firmamärke på handtaget. Livbojen från den gamla Köpenhamnsfärjan Örnen. Dörrskylten i hamrad koppar, som visserligen är elegant men ändå obrukbar för alla som inte heter Verner Carlsson.

Till samlarmarknaden i Degeberga åker man inte för att handla billigt. Det har de redan gjort, alla de som nu står och säljer. Vitsen med en samlarmarknad är att man kan hitta precis det man letar efter.
Den som saknar minnespengen från rymdfärden Gemini 8 år 1966 kan hitta vad han söker här. Liksom den som har massvis av skäkteträn hemma på väggen men inget med årtalet 1845. Och den som har vykort på alla skånska järnvägsstationer men saknar Stehag. Samt den som har samlat på sig tusentals gamla aktiebrev men ännu inte fått korn på ett från Aktiebolaget Hörröds Kvarn och Elektricitetsverk.

Och så förstås den som redan har, men inte kan motstå frestelsen att köpa ett till.
Samlaren.
- Samlar är nånting som man bara gör, säger Janne Angantyr som började samla militärprylar när han var tio år, snart har hållit på i ett halvsekel och säljer samlarprylar för att kunna samla.

I Southampton i England finns ett speciellt Centrum för Samlarforskning. En sak utmärker en verklig samlare, har forskaren David Frohnsdorff kommit fram till: "det absoluta behovet av att äga och kontrollera, och oförmågan att tåla ett misslyckande".

En man i regnjacka betraktar ett gammalt strykjärn.
- Har du inte ett sånt, frågar kompisen.
- Jag har tio stycken därhemma, svarar regnjackan.
Men han har ändå svårt att slita sig från järnet som kostar femhundrafemtio kronor.

Janne Angantyr säljer officersmössor från främlingslegionen och tyska Wehrmacht. Amerikanska flygarjackor. Pickelhuvor och baskrar.
En sovjetisk hjälm, ett soldatleg på ryska, några röda stjärnor från en av Röda arméns uniformer samt elva rubel har en speciell historia. Finnen som sålde dem hade plockat prylarna från en dödad ryss på slagfältet i finska vinterkriget i december 1939. Påstod han. Säger Janne Angantyr.

Försiktigt tar han upp ett par av kronans kalsonger. Gömd i plagget ligger den gamle franske marskalken Lafayette, formad i porslin i Östtyskland någon gång på 1950-talet.

I nästa bylte ligger general Ney. Därpå följer marskalkarna Beauharnais, Bertrand och Mortier - och när tolv par militärkalsonger packats upp står kejsar Napoleons hela krigsledning uppradad i Janne Angantyrs bananlåda.

- Sjutusen tycker jag att de är värda, säger han om porslinsdockorna.
Men han verkar inte särskilt ivrig att sälja dem.