"Man sticker inte,
då hämtar de dig"

De ser inte ut som några slavar. De tre männen sitter uppflugna på sängen i hotellrummet och skämtar med galghumor om att de är körda – nu finns det pris på deras huvuden.

– We are fucked, säger Mark Ovenden.

– Vi kan räkna med att vi har hela klanen efter oss, nu när vi fått två ledare inlåsta. Men det finns flera som sitter fast i det vi varit med om och det får inte fortsätta.

De är inte gängkriminella som hoppat av och tjallat på bossen. Mark Ovenden, Andrew Maddock och Jonathan Lankin är de så kal­lade brittiska asfaltsläggarna och åklagarens huvudvittnen i en rättegång om människohandel som börjar på måndag. Det är det första liknande rättsfallet någonsin i Sverige.

– Det tog polisen flera veckor att verkligen fatta vad vi varit med om, säger Andrew.

– De frågade, frågade, frågade: varför hoppade vi på det här? Varför stannade vi kvar? Hur kunde vi vara så dumma? Varför stack vi inte?

Svaret handlar om osynliggörande. Andrew, Mark och Jonathan var hemlösa och arbetslösa när de blev uppsökta och erbjudna jobb.

– Vi syns inte för vanligt folk, man fattar inte att folk lever på gatan i ett land som England. Och sen, när man hamnar hos de här människorna, försvinner man helt från radarn. Och då sitter man fast.

– I början ser det bra ut hos dem, säger Andrew.

– Man får chansen till ett jobb, man får en husvagn, kan duscha, klippa sig, får lite pengar. Allt är bättre än härbärget.

Mark hakar på:

– Sen förändras det gradvis. Efter en eller två månader, när man blivit beroende, får man mindre pengar. Och de behandlar en sämre. Sen körs man iväg på jobb och till sist hamnar man i ett okänt land, i en skitig husvagn, och har ingen utväg.

Varför stack ni inte?

– Man sticker inte, då hämtar de dig, säger Jona­than.

Mark:

– Och hur sticker man? Helt utan pengar? Antingen jobbar man sina femton timmar och får hundra kronor som man sen använder till mat. Eller så går man hungrig och sparar pengarna för att kunna sticka. Men då kommer de och hämtar en. Jag har hört hur [en av de åtalade] anlitat en privatdetektiv för att få tag på arbetare som stuckit.

Samtalet flyter fram och tillbaka. De tre berättar om andra upplockade arbetare som bott hos bossarna i flera år och inte vet av något annat. Hur de sett kamrater bli slagna blodiga med verktyg när de försökt lämna campingplatsen bara för att handla. Och om en kamrat som blev påkörd av bossarna och sedan förd tillbaka till lägret.

Varför skulle de vilja hålla er kvar?

– Inget ska komma ut, framför allt inte till polisen, svarar Andrew.

Varför?

– I stort sett allt de gör är olagligt – stulna verktyg, ingen bokföring, men dyra bilar och mycket pengar.

Nu är de tre placerade på ett nedgånget hotellrum någonstans i Skåne i väntan på rättegången. De är totalt utfattiga, uttråkade, och rejält rädda.

– Jag var inne i Malmö för några dagar sen och stannade vid ett rödljus, då kör det upp en skåpbil bredvid mig med två unga killar i rött hår. Engelska plåtar på bilen. Vad skulle jag göra? Jag höll på att springa iväg, för jag vet att det finns släktingar till [de åtalade] här i Sverige.

Efter rättegången i Malmö ska de tre hem till England. Där pågår också polisutredningar mot släkten bakom den misstänkta människohandeln.

– Kanske till Holland också? Det blir dyrt att flyga oss fram och tillbaka som kronvittnen, säger Jonathan.