STOCKHOLM. I den pampiga foajén på utrikesdepartemenetet vid Gustav Adolfs
torg i Stockholm finns bara en före detta utrikesminister avbildad.
En byst av Anna Lindh står, visserligen lite diskret, i en nisch i väggen till
höger.
I representationssalen några trappor upp hänger porträttet av henne som ett av
alla bland hennes företrädare och efterträdare. Bara Stig ”Slas” Claessons
okonventionella avbild av Sten Andersson sticker ut bland de traditionella
oljemålningarna.
I de parkettknarrande historiska korridorerna är det lite svårt att tänka sig
en kort tjejig kvinna i röd jacka och skinnryggsäck tjoa förbi med ett
leende.
Som nuvarande ambassadören och tidigare Göran Perssons statssekreterare Lars
Danielsson uttrycker det i sitt lilla tjänsterum i UD-lokalerna något
kvarter bort:
– Det här är ju subtiliteternas hus där man ska kunna humma på sju olika sätt
och kollegorna ska kunna tolka det. Anna möttes av ganska mycket skepsis när
hon kom hit. Men hon lyckades vända det väldigt snabbt och bli ohyggligt
respekterad.
Anna Lindh saknas. Lars Danielsson säger det, Jan Eliasson en bit bort i
korridoren från honom säger det. Och Marita Ulvskog säger det i sitt rum i
det socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen där en bild av Anna Lindh
står högt upp på bokhyllan.
Men också för den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson är det
självklart. Från sitt statsrådshörnrum i UD-palatset har hon en lite
annorlunda vinkel på det.
– Jag ser nu när jag själv sitter här att hon saknas hos socialdemokraterna.
Och det märktes definitivt häromdagen när de presenterade sitt
utrikespolitiska ställningstagande. Nu är de tillbaka till det som var före
Anna. De faller tillbaka i gammal retorik och orkar inte flytta sig en
millimeter och tänka nytt.
När Gunilla Carlsson var MUF-ordförande i Östergötland var Anna Lindh
SSU-ordförande i Sörmland. Men de möttes aldrig i några debatter. 2001 när
Sverige skulle bli EU-ordförandeland och Gunilla Carlsson sedan flera år
satt i EU-parlamentet blev kontakterna täta.
De samarbetade tätt inför EMU-omröstningen 2003 som Anna Lindh aldrig fick
uppleva. På våren innan dess var Gunilla Carlsson med Anna Lindh på en resa
till Turkiet där hon fick uppleva hennes diplomatiska rakhet och styrka i
förhandlingarna.
– Hon hade en förmåga att ta ansvar, att pröva och ompröva och inte låta allt
vara vid det gamla och tugga partipolitiska teser. Det tycker jag inte finns
hos socialdemokraterna i dag. Inför Sveriges kommande EU-ordförandeskap som
kräver samarbete är det väldigt allvarsamt att Anna inte finns kvar.
Lars Danielsson var som Göran Perssons närmaste man inte övertygad om att Anna
Lindh var förstanamnet för utrikesministerposten efter valet 1998. Men han
ändrade sig snabbt.
– Det var överraskande att det gick så fort för henne att göra succé. Men
personer som är gedigna brukar fungera väl som politiker. Och hon var en
fullständigt unik människa. Ordförandeskapet i EU skötte hon till exempel
galant, en enastående uppvisning i hur man kan föra en skock adrenalinstinna
hannar och få dem att göra som man vill.
Även den relativt osentimentale Lars Danielsson kan inte låta bli att berätta
minnen. Som statssekreterare satt han så att alla statsråd måste passera
hans rum inför regeringssammanträdena på torsdagarna.
– Den vanligaste minen hos dem alla var att de var lite plågade, liksom ”nu
kommer nya helveten man ska hantera”. Anna hade nästan aldrig den minen, hon
var glad, leende och en frisk fläkt. Det låter som en sliten bild, men det
var verkligen så.
Samtidigt som minnena är goda menar Lars Danielsson att man måste lägga saker
till handlingarna och gå vidare.
– Med all respekt. En person är alltid en produkt av sin tid, även om Anna i
och för sig var en ovanligt bra produkt av sin tid. Jag tror inte hon hade
velat bli någon slags ikon.
Anna Lindhs minnesfond är det mest konkreta avtrycket i Anna Lindhs anda.
Fonden ordnar varje år seminarier i frågor som låg henne nära och delar ut
stipendier till personer eller organisationer som verkar för demokrati och
mänskliga rättigheter.
– Det kommer stadigt in pengar till fonden, både i form av gåvor från
privatpersoner och testamenten och insättningar i stället för blommor vid
begravningar. Vi har en stabil grund att stå på, säger Jan Eliasson,
ordförande för fonden.
Den tidigare toppdiplomaten, ambassadören, FN-ordföranden,
kabinettssekreteraren, utrikesministern med mycket mera har ett rum i
UD-lokalerna för de stunder han tillfälligtvis är där mellan gästprofessurer
och annat.
Hans prisande av Anna Lindh kan förstås fylla spaltmil, bland annat eftersom
han med sina internationella kontakter fick höra lovord om henne från
toppolitiker på båda sidor Atlanten. Inte minst efter hennes insatser för
att hindra krig i Makedonien när Sverige var EU-ordförandeland.
– Efteråt sa hon till mig att ”då kände jag mig verkligen som europé”. Och
hennes vilja att göra EU till en stark global aktör lever definitivt vidare.
Minnesfonden tar upp typiska Anna Lindh-ämnen som mänskliga rättigheter,
förebyggande konfliktlösningar, relationen EU/FN, folkrätt och miljöfrågor.
– Få saker är så viktiga som att lämna stafettpinnen vidare till nästa
generation. Seminarier om ämnen som dessa kan lära vidare mycket i Annas
anda, säger Jan Eliasson.
På socialdemokraternas partihögkvarter intygar partisekreteraren Marita
Ulvskog att Anna Lindh hade behövts i dag.
Hon talar om nästa generation politiker som har mycket att lära av Anna Lindh.
Många av Lindhs tal har getts ut i bokform, med formuleringar och åsikter
som är värda att leva vidare.
Det som inte går att lära ut är förstås Anna Lindhs personliga egenskaper,
menar Marita Ulvskog. Sådant som gjort bestående avtryck hos dem som fanns i
hennes närhet i allvar och skratt: målmedvetenheten, styrkan, skärpan och
prestigelösheten.
– Hon hade behövts för en massa saker. Vi kanske inte ens hade varit i
opposition om hon levt.
I dag är partiledaren Mona Sahlin en av många socialdemokrater som besöker
Anna Lindhs grav på Katarina kyrkogård. Hon lägger ned en krans på graven
tillsammans med Jan Eliasson.
Mona Sahlin har ett svart-vitt fotografi av Anna Lindh på väggen i sitt
tjänsterum, som en ständig påminnelse om sin nära vän och om att det
faktiskt var Anna Lindh som var tänkt som socialdemokraternas första
kvinnliga partiledare.
– Det var egentligen Anna som skulle sitta på den här posten, inte jag, brukar
hon säga.