– Problemen är stora på många platser i Australien, Afrika och Amerika. I
London pratar vi om rena epidemin, säger Michael Siva-Jothy på tillfälligt
besök i Lund på torsdagen.
De senaste fem åren har han ägnat åt forskning kring vägglöss och några av
de andra 70-talet lusarter som hittills finns beskrivna.
Och utvecklingen i Sverige under de senaste tio åren skiljer sig inte från
den lusplåga som drabbat resten av världen.
Saneringsföretaget Anticimex konstaterade nyligen att man i fjor tvingades
till mellan 250 och 300 saneringsuppdrag – bara i Stockholmsområdet.
Bedömningen är att det ser likadant ut i resten av landet.
– Det finns flera orsaker till att vägglössen blivit vanligare, säger han.
En är att de blivit resistenta, bland annat mot de pyretriner som använts
som bekämpningsmedel.
En annan är det ökande resandet som bland annat bidragit till att vägglöss
som funnits i bagaget kunnat spridas till hotell, pensionat och vandrarhem.
– Backpackers är starkt bidragande till lusspridningen, säger Michael
Siva-Jothy. Många köper med sig minnen, framför allt olika träföremål, som
kan vara "smittade" av vägglöss.
Han säger också att efterkrigsgenerationens totala brist på kunskap om
vägglöss är en bidragande orsak.
– Många doktorer som får patienter med lusbett och eventuella
allergireaktioner ser inte vägglusen som en tänkbar orsak till åkomman,
menar Michael Siva-Jothy.
– Även om betten kan vara obehagliga och i vissa fall ge upphov till
allergireaktioner så sprids vad man vet i dag inga sjukdomar med vägglössen.
Att hitta alternativa bekämpningsmetoder har blivit en viktig uppgift för
forskningen.
– I dag vet man väldigt lite om hur vägglössen kommunicerar med hjälp av
dofter. När man vet det kan man kanske använda kunskapen för att skapa
biologiska bekämpningssystem, säger Camilla Ryne, kemiekekolog vid Lunds
universitet.
Nyligen fick hon pengar från Sida till sin så kallade feromonforskning.
Tanken är att starta ett fältförsök i Afrika som är svårt plågat av vägglöss.
– En första hypotes är att parningsberedda hanar signalerar "
jag är här" till andra hanar, säger hon.
Och ser man till vägglössens kärleksliv så är signalen sällsynt viktig.
För det går i dubbel mening hett till när honan är på jakt efter
människoblod under sängtäcket, något som hon är en gång i veckan.
– Det är när honan sugit blod som den minst sagt bisarra parningen i fem
omgångar sker, berättar Michael Siva-Jothy. Trots att honan har ett
könsorgan sticker hanen sin dolkliknande penis genom honans buk och sprutar
in sädesvätskan.
För att minimera risken att såras till döds har honan utvecklat ett
"andra könsorgan" mot vilket dolken styrs samtidigt som hennes
immunsystem redan aktiverats.
– Varför fortplantningen går till så här vet ingen men ökad kunskap om
vägglusen kan ge oss ökad kunskap om livets utveckling.