Bön om syndernas förlåtelse på fängelseklostret

Du åker genom ett djupgrönt mellansvenskt sommarlandskap, det är torp och skog och skyltar om nyplockade bär och du funderar på om det kan vara tillräckligt varmt att bada i någon av skogssjöarna eller om det är för mycket näckrosor med stjälkar som slingrar sig runt benen så där läskigt och så dyker den plötsligt bara upp där på höger sida om vägen.

Kumla. Stum. Sturupsgul. Kriminalvårdsanstalt Kumla. Säkerhetsklass A.

Trots de höga murarna är det fel att säga att Kumlafängelset tornar upp sig. Det breder snarare ut sig horisontellt, med hundratals meter mur och taggtråd. Det måste ha stått här jämt, tänker du. Det känns inte ens som en byggnad. Det ser evigt olycksbådande ut.

Innanför stängslet: stora tomma zoner, gräsmattor omgärdade av taggtrådsstängsel. Du förstår att du är övervakad med kameror och skyndar dig att trycka på anropsknappen till vakten.
– Vi ska till klostret.

Klostret i Kumla kom till 2001. Fängelseprästen Truls Bernhold – Fader Truls – skapade på en av Kumlas avdelningar en provisorisk kristen frizon från den vanliga tuffa fängelsemiljön. Hit skulle intagna få komma för att meditera, be och utföra riter inspirerade av Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola.

”Att segra över sig själv och forma sitt liv utan att låta sig påverkas av några oordnade böjelser”, med Ignatius ord.

Kriminalvårdens chefer gillade vad de såg. Efter några dagar på klostret tycktes en del intagna hitta sin balans. De blev mjukare, kunde släppa lite på den hårda masken. Somliga spred ett lugn omkring sig när de kom tillbaka till sina avdelningar.

Kriminalvården beslöt att satsa på klostret. Myndigheten avsatte tre miljoner kronor för att bygga om en del av fängelset till ett permanent kloster. Varma färger. Tegelväggar, trägolv. Levande ljus och helgonbilder.

2003 stod det klart. Sedan dess har hundratals intagna kommit hit på retreater. De korta vistelserna varar fem dygn. De långa pågår i trettio. Då tiger klosterbröderna. En kontemplativ tystnad, utan yttre intryck. Radio, tidningar eller tv finns inte här.
– En del anställda hade vadslagning vid den första retreaten, säger kriminalvårdaren Lena Olsson.

Vadslagning?

– Ja, hur länge de skulle stå ut med att vara tysta.

De stod ut länge, visade det sig. Hela vistelsetiden, faktiskt. De flesta trivdes dessutom så bra med klostergemenskapen att de gärna ville komma tillbaka.

Idag är det över ett års väntetid för att få komma på en retreat till klostret i Kumla.

Henrik är en av återvändarna. Han sitter vanligtvis på Hall. Arton år. Har avtjänat sju.
– I fängelset måste man hitta en teknik för att koppla bort den yttre pressen. Särskilt i isoleringen i häktet mal tankarna på högvarv: vad har åklagaren? Hur mycket fingeravtryck fanns det egentligen på de där brasskakorna? Sånt orkar man inte älta hela tiden. Man måste hitta tomhetsgrejen, rensa bort allt ur skallen.

Henrik: en muskulös man i femtioårsåldern. Skarp i konturerna. Ledartyp. Han är en av åtta långtidsdömda från olika anstalter som ska genomföra en trettiodagars retreat. Dagen efter vårt besök går de in i tystnad.
– Jag är en högpresterande typ, säger Henrik.

– Jag vill bli klar med grejer, och sedan börja med nästa. Hela tiden ligga på gränsen för vad jag klarar av. För mig är den stora utmaningen att gå ner i meditation. De texter vi får här tar kanske två tre minuter att läsa. Sedan har man fem timmar när man ska begrunda orden. Det är det stora tricket.

Henrik visar ett band med pärlor. Frälsarkransen, skapad av Linköpings stifts förre biskop Martin Lönnebo. Ett verktyg för bön och koncentration.
– Den här funkar för mig.

De olika pärlorna på kransen står för olika saker.
– Det här är lärandepärlan, det här är en asketisk pärla, det här är pärlan för mottagen kärlek, den här står för given kärlek, de här tre vita är dina tre innersta önskningar.

Henrik stannar vid en svart pärla.
– Döden. För Martin Lönnebo står den för Jesu lidande på korset. Men för mig - alltså jag sitter ju arton år för knark, va. Det är en sorts själslig död. På min krans symboliserar den svarta pärlan min själs död.

Riter, böner, ritauler. Klostret på Kumla är fullt av dem.

Människor som är inlåsta på fängelser är bättre förberedda än andra för klosterlivet, menar klostrets präst och föreståndare, fader Truls Bernhold.
– Den stora muren. Cellen. Klostergården. Det är de yttre materiella verktyg som ett vanligt kloster på utsidan använder sig av för att hjälpa människor till frigörelse. Och nu råkar det vara samma grejer som bygger upp ett fängelse. Fast där är syftet det motsatta: att hindra dig från att befrias som andlig varelse.

Fader Truls åker ibland till Wales. Där hämtar han vatten ur en källa med vatten som anses helande. När de intagna nästa dag går in i tystnad ska fader Truls bestryka det walesiska vattnet på deras huvuden. Han ska läsa ur Bibeln, ur Hesekiel:

Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.

Varje kväll under retreaten firar klostrets bröder mässa med nattvard. Ikoner och helgonbilder pryder väggarna. De intagna har tilldelats var sitt meditationsrum, där det ligger små lappar med uppmaningar:

Gör i ordning din böneplats. Ställ dig en bit ifrån. Se, och bli medveten om platsen för Gudsmötet. Se hur Gud ser på platsen och på dig.

Att ett kloster har kristna riter är förstås självklart. Men att samma kloster bekostas och stöds av statliga Kriminalvårdsverket provocerar somliga.

Varför kan man inte som fånge få åka på retreat utan att behöva be och ta nattvard? undrar kriminalvårdsdebattören Henry Ohlsson, som avtjänar ett straff på Tidaholmsanstalten och är chefredaktör för de intagnas tidning Kåkbladet.

Fader Truls ler lite när frågor om kristendom och religion på tal. Han har märkt att kriminalvårdens chefer kan bli nervösa av alltför tydligt markerad religion.
– Det är knappt att man får säga andlighet. Ordet är lite för laddat, säger fader Truls roat.

Vi diskuterar Kumlafängelsets chef Christer Karlsson, som till Sydsvenskan uttryckt sin stora uppskattning för klostrets verksamhet. Christer Karlsson talar om ”lugn och ro” och ”positiva effekter på de intagna”.
– Christer skulle nog säga att det här är ”en bra programform” eller ”en bra behandlingsform”. Vi använder olika ord men vi har samma mål – att killarna finner sig själva på djupet, säger Fader Truls.

Ord som Gud och bön kan ibland ställa sig i vägen för den kraft som deltagarna ska tillgodogöra sig, enligt Fader Truls. Då måste begreppen översättas.
– Gud kan bytas mot ”djupet i ditt inre”, ”ditt inre ljus” eller ”kärlek”. Och bön handlar ju egentligen snarast om en dialog med Gud eller mitt djupa inre.

Han berättar om ett besök från Vatikanens representant i Sverige, Giovanni Tonucci.
– Han var fascinerad av att vi, i det sekulariserade Sverige, kunnat bygga upp ett kloster på ett fängelse. Att vi fått svenska statsmakten att satsa på detta. Det är ju kriminalvården som betalar min lön, säger fader Truls.

Men även om fader Truls är präst och klostret är kristet behöver man inte vara kristen för att få komma hit. Klostret handlar inte om religion, påpekar fader Truls.
– Om man ska säga det lite fult kan man säga att religion är till för dem som är rädda för helvetet, medan andlighet är till för dem som kommer från helvetet.

Visserligen måste man ställa upp på det kristna ramverket, klostermiljön och Ignatius övningar. Men gör man det får man gärna vara muslim. Eller icke-troende.

Eller buddist, som Torbjörn. En kille som mått ganska dåligt. En hemmagjord tatuering över knogarna med texten Lost soul är ett minne från mörkare tider.
– Det är skönt att komma hit. Det är inte många på kåken som är andliga.

Buddist har Torbjörn kallat sig de senaste sex månaderna.
– I hela mitt liv har jag varit fascinerad av asiatiska saker. Bonsaiträd och sånt. Jag har sympatiserat med buddismen, men inte velat kalla mig buddist förrän jag känt mig säker.

Torbjörn har fått klostervärden Dags godkännande att byta ut de kristna bilderna i sitt bönerum mot Buddhastatyetter.
– Det viktiga är att du trivs, sade han. Det var skönt. Jag ska inte sticka under stol med att jag oroat mig lite för det alltför tydligt kristna. Men så verkar det inte vara. Och jag kan använda mig av den kristna bönen som ett verktyg för meditation.

Före lunchen håller alla varandras händer, i en ring runt bordet. Det är ingen bordsbön, bara en ordlös kontakt.

Lena Olsson, den enda kriminalvårdare som arbetar på klostret, är också med i ringen. Att hon – en vakt, en plit – släpps in i de intagnas gemenskap är ett bevis på hur pass annorlunda klostret är från resten av fängelsevärlden, menar hon.
– Jag minns en kille, en riktig värsting. När han fick höra att vi höll varandra i händerna på klostret så vägrade han komma. Han skulle fan inte hålla några plitar i näven. Fast efter en vecka ändrade han sig. När han väl var här såg de andra till att han hamnade bredvid mig.

Lena Olsson ler vid minnet.
– Och det gick ju bra.

Fastan är den stora diskussionen vid lunchbordet. I den långa retreaten ingår en tre dagar lång vattenfasta, då de intagna inte äter något. Fastan ingår i de övningar då lidandet står i fokus. Hela klostret kläs då i svart och alla ljus tas bort.
– För att vi med alla sinnen ska kunna erfara lidandet och smärtan, säger Fader Truls.

En av de yngre och hungrigare klosterbröderna uttrycker skepsis:
– Ain’t gonna do it säger jag bara.

Klostervärden Dag säger att det är bra att känna hunger, att lära känna sin kropp. Man kan nå en högre form av koncentration. Fader Truls berättar om den gången en kock deltog i en klosterretreat.
– Han ville fritera allt, gärna två gånger. Efter lunchen var alla dästa. Fyllda av fett i stället för andlighet.

Efter maten vilar några på sitt rum. Andra motionerar i klosterträdgården, där vackra blomrabatter kontrasterar mot de höga stängslen och murarna runt omkring. Stämningen är förväntansfull och lite rastlös.
– De börjar längta efter att gå in i tystnaden nu, säger fader Truls. Så ska det vara. Det ska byggas upp en längtan. Det är därför vi väntar tills i morgon.

Skåningen Alexander avtjänar ett straff för narkotikabrott och pekar på en mycket konkret fördel med att vara i klostret: man slipper vara rädd för stryk.
– På en vanlig avdelning tittar man sig över axeln hela tiden. Det är mycket våld, och det händer mycket som aldrig kommer ut – vi intagna hindras ju att ta kontakt med medierna. Förra veckan fick en kille på Hall skallen spräckt vid en misshandel. Han ligger i koma nu, säger Alexander.

Han har själv blivit misshandlad i fängelset.
– Jag är hobbykristen, kan man säga. I fängelse är det lätt att bli bitter. Jag har grubblat mycket över teodicéproblemet: Hur kan det finnas en Gud om han tillåter så mycket ondska?

Klostret har en gästbok, där de som varit på retreat får skriva om sina erfarenheter. Sedan i maj finns det även några kvinnliga namn i den – klostret tog emot en grupp från kvinnoanstalten Hinseberg.

Gästboken är svår att lägga ifrån sig när man börjat läsa i den. Signaturen Peter vittnar om en sällsynt upplevelse:
”Jag har glömt bort att jag faktiskt avtjänar ett straff. Ny tid, ny strid. Love & Respect.”

Fotnot: Klosterbröderna i artikeln har egentligen andra förnamn.