Att åka buss i Rio är ett äventyr. Det finns 917 busslinjer, rytmen är ryckig och bussarna är överfulla vid rusningstid. Varje vecka kör en buss ihjäl någon fotgängare och chaufförerna stannar inte alltid vid hållplatserna. Det bästa sättet att stiga av är att passa på vid rödljusen när dörrarna ändå öppnas för att släppa in luft.
Jag och min snart åttaåriga dotter tar bussen till hennes balett på tisdagar och torsdagar. Det kan hända att jag någon gång klagat på stadens kollektivtrafik och berättat om min gamla hemstad där bussarna glider ljudlöst genom staden. De stannar vid hållplatserna, är sällan fullsatta och har särskilda platser för pensionärer och synskadade. Det finns också speciella utrymme för barnvagnar och rullatorer. Bussarna är gröna, körs på naturgas och går att ställa klockan efter.
När jag nyligen var på semester i Malmö ville jag passa på att visa upp den svenska bussdrömmen för henne. Efter att hon sovit över hos sin farfar i Riseberga tog vi linje 6 mot Triangeln. Bussen brukar ha två till tre passagerare och vara i tid när den kommer till Långhällagatan.
När vi steg på var bussen fem minuter försenad och bakre delen fylld av ett tjugotal medelålders, tjocka och
tatuerade män som pratade brittisk engelska.
”Det här måste vara de irländska asfaltsarbetarna jag läst om”, tänkte jag.
En del saknade framtänder och hade rakade skallar. När jag tittade närmare såg jag att det rörde sig om West Bromwich-supporters. De hade tillbringat natten i det nya polishuset på Toftanäs och skulle nu göra stan inför morgondagens drabbning mot MFF. Jag och min dotter satte oss för säkerhets skull i framvagnen.
Vid Videdalsskolan kom fyra tjejer ombord med en barnvagn. Min dotter lade nyfiket märke till deras huvudbonader. Det kvittar att Brasilien tagit emot tio miljoner invandrare från Mellanöstern, slöjan är ändå inte en del av den brasilianska vardagen. Den försvann någonstans på vägen när araberna integrerades i samhället. När bussen stannade till på Ulricedal kom ett femtontal afrikaner ombord och ställde sig med golvlampor, gardinstänger och stolar i gången. De hade varit på ett tyskt möbelvaruhus i närheten.
Vid Katarina kyrka trängde några pensionärer sig på den redan överfulla bussen. De hade handlat på stadens billigaste matgrossist och hade händerna fulla av matkassar. Efter dem kom en hårdrockare och hans tjej med en hopfällbar minicykel. De hjälpte pensionärerna så att de inte skulle trilla och bryta lårbenshalsen.
När en boliviansk mamma med tre barn och dubbelbarnvagn skulle gå ombord vid Katrinelund blev stämningen tät.
Till slut flyttade den andra mamman sin barnvagn så att även dubbelbarnvagnen fick plats. Vid Värnhemstorget hade trängseln triggat igång de bakfulla West Bromwich-supportrarna till den grad att de börjat sjunga.
Jag lovar, det här är ett undantag, försökte jag övertyga min dotter.
På Föreningsgatan gick bussen sönder. Den sista biten till Triangeln segade bussen sig fram i ettans växel. West Bromwich-supportrarna sjöng och min dotter log.
Det här känns nästan som att vara hemma, sa hon.