Chefredaktörer ärver ansvaret

Det beslutade Malmö tingsrätt på torsdagen sedan en före detta advokat i Stockholm stämt tidningen för förtal på grund av uppgifter i nätartikeln.

Artikeln finns kvar på hemsidan och går att söka upp där.

I beslutet skriver tingsrätten att den tidigare advokaten påstår att Daniel Sandström gjort sig skyldig till förtal från den 1 juni 2009 och ”vid den tidpunkten var Sandström ostridigt ansvarig utgivare för hemsidan”.

Sandström har nekat till brott, men hans invändning ogillas alltså av rätten.

–  På kort sikt så får vi överklaga själva ansvarsfrågan. Så det är lite för tidigt att dra några stora växlar på det, säger Daniel Sandström och fortsätter:

–  På längre sikt handlar det om vem som ska vara ansvarig för gamla artiklar på nätet. Jag menar att jag aldrig har publicerat den här artikeln, jag har aldrig fattat ett publiceringsbeslut. Artikeln från 2004 är en del av sajtens arkivfunktion som man som utgivare ärver. Risken med detta är att man får en slags publicistisk arvsynd, att man som utgivare ärver and­ras utgivarbeslut i juridisk mening vilket är ett helt annat ansvar än vad utgivaransvaret som är ett slags veto är tänkt som.

Bakgrunden till rättens beslut om Sydsvenskans chefredaktör är ett enskilt åtal väckt av en tidigare advokat som 2002 åtalades för häleri i form av pengatvätt och senare dömdes mot sitt nekande till ett års fängelse för brottet.

Sydsvenskan skrev om fallet 2004 i en artikel om advokater som prickats eller uteslutits av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Den dömde advokatens namn skrevs ut i artikeln som fortfarande är sökbar via Sydsvenskans hemsida.

Mannen tycker inte att det är försvarligt eller i allmänhetens intresse att ”uppgifterna ska vara publicerade i eviga tider”. Han har stämt Daniel Sandström för förtal och vill ha 75 000 kronor i skadestånd för kränkning.

Genom rättens beslut att Sandström är ansvarig för artikeln kan det hållas förhandling i själva förtalsmålet.

Gunilla Herlitz, chefredaktör DN:

– Daniel Sandström kan ju inte skriva om verkligheten nu och ta bort sådant som var sant då det skrevs. Däremot är det skillnad om det är en artikel som har varit publicerad i papperstidningen och den ansvarige utgivaren blir stämd och fälld för förtal – då kan ju inte den ligga ute på nätet. Om det inte har varit några som helst juridiska påföljder för en artikel som har varit i papperstidningen, hur kan det då bli det på nätet?

Thomas Matsson, chefredaktör Expressen:

– Frågeställningen om utgivarskap för digitala arkiv på medie­sajterna bör behandlas av Yttrandefrihetskommittén, anser jag. Det är en orimlig åtskillnad mellan fysiska och digitala text­arkiv att Daniel Sandström kan fällas för Hans Månsons [Sydsvenskans tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare] publicering på nätet, men inte för det faktum att texten ju finns kvar i pärmarna med gamla tidningar. Lagstiftningen är otidsenlig.

Arne König, vice ordförande Journalistförbundet:

– Vi har den mycket enkla, men ändå viktiga, uppfattningen att det måste finnas ett ansvar för de texter som ligger under sådana hemsidor som i det här fallet. Man kan visserligen tycka att det är ett jättetungt ansvar för en ansvarig utgivare att ta på sig någonting som en annan ansvarig utgivare har beslutat om, men den här publiceringen är ju pågående hela tiden.

Lena K Samuelsson, chefredaktör Svenska Dagbladet.

– Det här handlar om synen på nätpublicering. Är nätpublicering daglig, alltså sker det varje dag en ny publicering av allt som finns på sajten? Eller har sajten och nätet en tidsaxel? Det här är ett tydligt exempel på hur lagstiftningen kanske inte har följt med och inte kan hantera de nya publiceringsformerna.